– Vill du ha mig? – Nej

  
I går såg jag ”Liv Strömquist tänker på dig” på Dramatens lilla scen. Att ens tänka tanken att försöka återge denna fantastiska pärla – nej. 

Men. Jag tänkte en del. Hummade mycket. Skrattade så jag fick tårar flera gånger. Log igenkännande. Beklämdes. Skämdes. Gladdes. 
Centralt: Människans behov av att synas. Eller snarare, finnas. För någon. Med någon. Hos någon. Och hur långt vi kan gå för att uppnå det. Om än bara för en stund. 
”Vill du ha mig?”
”Nej.”

De replikerna i ett långt improvisationsnummer så fantastiskt i sin komplicerade enkelhet. Jag var oerhört imponerad av skådespelarna som hanterade och inkluderade publiken, sig själva, varandra och den stora frågan vi alla ställer oss. 

”Vill du ha mig?”
Och svaret vi nästan aldrig vill få. ”Nej.”

Så tydligt hur vi människor krumbuktar, försöker, förställer. För att bli valda. Till jobb. Till rätt grupp. Till vän. Till kärlek. Till lycka. 
Och hur vi än beter oss blir det inte rätt, om det inte är rätt. 

Jag tänker på dig.
”Ibland spelar det ingen roll hur mycket man tänker på någon, det går ändå åt skogen. Ibland gör det all skillnad.”
Vilken tänkare är du? Åt skogen eller hela skillnaden? 
Och hela tiden. Om det här att vara kvinna:
”Anything you want done baby, I do it naturally.”

Allt var ”in the middle of the prick.” 
Liv Strömquist tänker på dig. Jag tänker på dig. Tänker du på dig? 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

39 personer dog idag

Jag står och sminkar mig med radion på i bakgrunden. Jag har just duschat varmt och länge men till slut tvingat mig ut. I morgonrock står jag på uppvärmd klinker och sminkar mig i mitt badrum. Radiorösten når mig där:

”Trettionio personer dog i Medelhavet i morse, därav flertalet barn.”

Hur länge till?

Hur många fler liv ska gå till spillo medan Europa står och tycker att vi gör mer än vi borde? 

Jag ska strax hem till min kompis som fyller 41. Om tre månader har vi känt varandra i 41 år. Då föddes jag och vi bodde grannar. Vi behövde inte lämna allt. Gå. Åka en undermålig jävla båt och dö en meningslös, obegripbar och iskall drunkningsdöd. Vi fick växa upp. Hänga knäveck. Jaga klassens sötaste för att ge en puss. Bli finniga. Köpa Bagheeraoveraller och singlar (skivor that is) i Farsta centrum. Åka som utbytesstudenter till USA. Komma hem igen. Dela glädje, sorg och bekymmer. För vi föddes 1975 i Sverige och har sluppit krig. För vi hade tur. 

HUR LÄNGE TILL? HUR MÅNGA FLER?!? 

  

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Mikaelas Barcelona, del sex. (Nog den sista. Jag är inte säker).

I dag är det den 19 januari. För exakt en månad sedan klev jag upp 03:30 och körde till Arlanda. Det är en så speciell sak det där, som jag nog aldrig kommer ”komma över”. Jag tar min bil. Åker ut i natten. Knappt någon ute. Parkerar. Går på ett plan. (Via incheck och security etc). Sitter där ett par timmar (just den här gången sov jag mest eftersom det var tidigt, tidigt). Och kliver av någon helt annanstans. Det är en så cool sak. En frihetskänsla. Jag kommer aldrig sluta känna det.

Jag klev av i Barcelona och tog flygbussen till Plaza Cataluña och gick fem minuter till mitt hotell som var fantastiskt. Helt tippentoppen och jag grämer mig för JAG GLÖMDE ATT KOLLA IN TAKTERRASSEN. Det är så märkligt. Vet inte hur det gick till…

Oh well. Jag lämnade in väskan i bagagerummet (klockan var inte mer än 10/10:30 när jag anlände till hotellet) och sedan gick jag ner på stan och tog en frukost på Bar Lobo, ett av mina favoritställen. (Det har jag inte tillsammans med Mikaela, vad jag vet har hon aldrig varit där).

Ett ställe Mikaela och jag däremot har gemensamt är taket på La Pedrera. Jag har varit där så många gånger att jag inte ens vet, och det har nog Mikaela också varit.

Den 19 december 2015 var jag där igen. Jag var egentligen ute och strosade i närheten. Började bli smått hungrig och hade ett litet tapasställe i åtanke. Ett jag gillar. Men så såg jag La Pedrera. Och blev sugen. Det var ingen kö (ibland är den oändlig) så jag tog det som ett tecken och betalade den ganska saftiga entrébiljetten och åkte upp. Och som jag älskar det där taket.

Det gör Mikaela också. Jag kan inte skriva vad hon är med om på det där taket, för om du inte har läst boken än vill jag inte förstöra för dig. Men vid två tillfällen i Utan dig är hon där och de tillfällena är totalt olika. Som natt och dag.

Men. Ska du gå i Mikaelas fotspår i Barcelona ska du definitivt åka upp på La Pedreras tak. Alltså. Även om du inte bryr dig ett skvatt om den där fiktiva personen Mikaela som den här bloggen behandlar som en riktigt människa, ska du ändå åka upp på La Pedreras tak. Faktiskt.

Bildkavalkad:

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Att vara på flykt

Det är ändå intressant. Hur historien upprepar sig. Jag har tänkt mycket på det under hösten, hur mycket som är samma lika. Men ändå olika. Hur flyktingar idag tvingas åka undermåliga båtar, tvingas gå långa sträckor och i många fall måste sova utomhus.

Vi lever i ett modernt samhälle. Vi skulle kunna lösa det smidigare. Men det gör vi inte. För uppenbarligen har vi inte lärt oss något av historien, som just var här.

För ett par veckor sedan hade DN en artikel om breven hem. Den vävde ihop då och nu och det blev så tydligt hur lite vi människor förändras. Och hur likt det är att vara på flykt idag, som det var när en femtedel utvandrade från Sverige. Lång resa. Osäkra färdmedel. Dåligt med mat. Språkförbristningar. Samma dag artikeln i DN kom ut var jag och såg Kristina från Duvemåla. Sedan jag läste böckerna för länge sedan har jag fascinerats av deras resa. Hur lång och mödosam den var. Hur förbannat fattiga de var. (Hur man kan gå i drivor med snö i kilometerskilometer för att hämta ut ett brev på posten men inte kunna göra det för man inte har tillräckligt med pengar för att betala för portot). Och det här upprepas. Fattigdomen. Den desperata flykten. Drömmen om hur det ska bli. Förtvivlan när guldet faktiskt bara blir till sand.

Två dagar efter artikeln och musikalen åkte jag till Arlanda. Tog med mitt pass och en bokningsreferens. Lite packning. Tryckte in mitt bokningsnummer i en maskin. Slängde in väskan i bagage drop. Gick och köpte frukost åt mig och familjen. Sedan flög vi till London. Två och en halv timme efter vi hade lyft, var vi på engelsk mark. Visade upp våra pass. Blev insläppta med glada leenden. Fyra dagar senare flög vi hem. Där blev vi lika glatt insläppta igen. Väskorna fanns kvar, vi behövde inte dumpa något över havet. Vi behövde inte heller skiljas åt längs vägen. Vi kunde fint gå och sätta oss i vår bil och köra hem. Till vårt varma hus. Med mat i kylen. Med medhavd engelsk marmelad och ”crumpets” fick vi också en mysfrukost nästa morgon när vi vaknade. I våra egna sängar.

Och hur glad jag än är att jag kan göra det kan jag inte släppa tankarna på alla människor som just nu befinner sig på flykt. Som inte blir insläppta för de saknar pass. Människor som är utan hem. Utan någon som helst aning om hur framtiden ska bli. Med otroliga sår från krig. Sår vi här i Sverige aldrig någonsin kommer kunna förstå.

 

Jan from Other Story on Vimeo.

 

På Fotografiska finns en utställning som heter Där barnen sover. Gå dit. Ta med dina barn. Men skynda. Den stänger den 24 januari. När du går dit, ta med din gamla mobiltelefon och skänk. Då får en ensamkommande flykting en smartphone. Och – om du har långt till Fotografiska kan du ändå skänka en mobil. Kolla här.

 

Fotografiska och Aftonbladet vill tillsammans uppmärksamma barnens utsatta situation på flykt undan krig till förmån för FNs flyktingorgan UNHCR. För att hjälpa UNHCR att hjälpa barn på flykt kan du skänka pengar i utställningens insamling, alternativt skicka ett SMS med ordet FLYKT150 till 729 80 så skänker du 150 kr till UNHCR. Du kan också Swisha valfritt belopp till 123 90 01 645.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mikaelas Barcelona del fem (näst sista). 

En avgörande händelse i Utan dig sker exakt här. Vid automaten där man köper biljett till flygbussen. På Plaça Catalunya i Barcelona.

 

En annan väldigt avgörande händelse sker här. På Barcelonas flygplats. Vet ni? Jag älskar den flygplatsen. Den är estetisk, kolla bara in BARCELONA mot det svarta. Så jädra snyggt! Det finns också bra shopping och faktiskt, rätt okej mat. Och massor av toaletter. Dock har jag aldrig lyckats få deras ”wifi” att fungera men what else is new på flygplatser?

 


Lämna en kommentar

Filed under Utan dig

Okej, jag gick lite bananas

Eller Mikaelas Barcelona, del fyra:

Här hittar du del tre, del två och del ett.

Parkbänken hittar du precis här.

Bookfie i Parc de la Ciutadella. Där springer Mikaela lite. Tränar helt enkelt.

 

Mikaela är lite otränad så efter att hon har sprungit lite grann pustar hon ut här. Just precis här. I Parc de la Ciutadella. I Barcelona.

 

Bookfie vid Gabriels bar.

 

Bookfie vid Mikaelas hus.

 

Bookfie en la playa. Där borta skymtar Hotel W. Ska nog posta ett litet utdrag därifrån också.

 

Bookfie. Här hände INGET i boken. Men bakom mig ligger Barceloneta. Jag lyckades bara inte få med det på bilden. Där händer lite saker. I boken. Min bok.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Utan dig

Mikaelas Barcelona del tre: 

Några viktiga scener i Utan dig utspelas på Montjuïc och på Fundació Joan Miró.

Ett utdrag:

Han avslutade inte meningen, istället vände han sig tvärt om och gick hastigt mot utgången.

Hon sprang efter honom och råkade stöta till en kvinna som gav henne en sur blick. Mikaela tog sig inte tid att stanna utan mumlade ett snabbt förlåt i farten.

”Vänta!”

Han stannade inte ens till, han gick med snabba, bestämda steg och hon tog fart och sprang för att hinna ikapp honom.

”Du kan väl inte gå så där, det var inte meningen att …”

Hon var tvungen att hämta andan, trots löpturerna var hon inte riktigt i form än.

Han fortsatte att gå, tittade inte på henne. Till höger låg tågstationen, men han verkade inte se den, istället fortsatte han rakt fram.

Han stannade till slut, vid en mur. Nedanför den bredde Barcelona ut sig. Precis som den där första kvällen, på restaurangen med utsikten över hela staden. Husen, havet, bergen. Allt hon älskade.

Hon sträckte ut sin hand för att röra vid honom, men sänkte den igen. Det var rätt uppenbart att han inte var intresserad av henne just nu.

”Du, kan vi inte bara glömma allihop?”

 


 

Inspirationen till just den här scenen och platsen fick jag vid ett besök i Barcelona 2011. Jag såg det här paret stå och se lite sura ut med hela Barcelona framför sig.  (Ja, jag smygfotar skamlöst folk om jag har fått inspiration).

November 2011 416.JPG

 

 

1 kommentar

Filed under Utan dig