Mina barn kom hem ikväll

De har varit hos sin mormor i fem dygn. Fem hela dygn utan vare sig mamma eller pappa. Det var premiär och gick över (min) förväntan! 19:40 stod jag och maken på perrongen och hoppade ivrigt och spanade efter deras tåg. Och så kom de. De och tokmostern som fraktat dem hela vägen från Göteborg. De kom hem. Vi kramades och hade världens mysigaste kväll tillsammans.

Alla är inte lika lyckliga som vi. Väldigt många får inte hem sina barn ikväll. Inte heller sina makar, fäder, mödrar, systrar, bröder och andra de älskar.

Läs denna rapport från Gaza. Det är så otroligt vidrigt och något måste göras. Nu.

Lämna en kommentar

Filed under Barn

Glass i små lass!

Mycket stolt över mitt senaste projekt. Jag står sällan i köket, verkligen inte mer än nödvändigt. Jag slänger ihop vardagsmiddagar men sällan med speciellt mycket hjärta. Jag tycker att matlagning är slöseri med tid. Man slavar i flera timmar och sedan är det liksom slut på en gång. Om man skriver en bok så slavar man också i en massa timmar men sedan finns den kvar. För alltid.

Hur som helst. När vi var i Barcelona råkade vi av en slump på Gelaaati! DI MARCO och fick de mest fantastiska glassarna. Smakerna var helt underbara och min favorit var en persiko- och cavasorbet. Och crema catalanan. Och … Ja ni fattar. Sjukt god glass. Och supertrevlig personal.

Messade direkt min vän glassfabrikanten Angela (Mormor Magdas - bästa glassen i Sverige) och krävde att hon genast gjorde en cavaglass. Och en crema catalana. Och beordrade henne att åka till Barcelona på studieresa. Hon kom dragandes med att jag måste komma ner till Jönköping och hjälpa till med glasstillverkningen och jada jada jada. Och så kom jag hem och läste nya Damernas Värld. Och hittade ett recept på ”Champagne och jordgubbssorbet.

Våra barn är bortresta. Mannen har jobbat. Jag har haft tre hela dagar för mig själv. Det är så märkligt och uttröttande (har sovit middag på soffan alla dagar) men igår tog jag mig i kragen och travade iväg och köpte både glassmaskin och glykossirap (trots googlingen som avslöjade att det är väry onyttigt med glykossirap). Och idag skulle det bli glassverkstad hemma i mitt kök.

Och jösses så nöjd jag är. Fast det tog rejält många timmar och glassmaskinen jag köpte på Clas Ohlsson för billig penning är alldeles för liten. Jag står nu med glassmet i frysen och inväntar att glassmaskinens skålar ska bli frysta igen. (Annars funkar det inte). Men ändå.

Jag – Pernilla Alm – har gjort egen jordgubb- och cavasorbet. Ett ganska litet lass men ändå. Mormor Magdas får passa sig, snart kanske jag öppnar glassfabrik.

 

Något blev tokigt med bilderna. De är ENORMA och de kom i fel ordning men jag orkar inte pilla. Ni får stå ut.

20140719-204837-74917608.jpg

20140719-204838-74918463.jpg

20140719-204839-74919366.jpg

20140719-204835-74915926.jpg

20140719-204840-74920217.jpg

20140719-204841-74921078.jpg

20140719-204836-74916806.jpg

3 kommentarer

Filed under Babbel

Du har väl inte missat?

Att jag har startat en ny blogg? Jag tyckte att det blev lite mycket skola och läxor i den här bloggen så nu har jag startat en till. Så du som är intresserad av skola och läxor (icke varande då kanske) – kika gärna in på Läxfritt.

Idag berättar jag om Magnus Bornäs som medverkar i boken.

1 kommentar

Filed under Läxfritt - för en likvärdig skola

Allt förändras – inget förändras

Jag är inne på den tredje nu. Den tredje delen i Per Anders Fogelströms Stadsserie. Jag kunde inte lugna mig till jag kom hem utan laddade ner del två som e-bok. Första boken jag har läst som e-bok faktiskt. Det gick ju väldigt bra, nyttig upptäckt att man kan läsa e-böcker.

Hur som helst. Jag är helt inne i böckerna just nu. Igår träffade jag en kompis på Söder, vi åt mat och drack bubbel och nästan det enda jag pratade om var människorna som för länge sedan bodde just där vi satt och åt crêpes. Eventuellt tycker min kompis att jag är en aning fixerad.

Att läsa om människorna som har byggt upp vårt Stockholm är fascinerande. Att läsa hur de slet, hur de levde, vilka liv och öden som funnits.  Utöver att det är oerhört intressant att läsa om hur Stockholm förändrades, hur arbetsvillkoren till slut blev bättre och vilka yrken som har funnits är det en ögonöppnare att tänka på hur f-n de hade det. Jag bakade just en kladdkaka. Kakaon råkade få fart och pudrade ner halva mig och halva köket. I vanliga fall hade jag stönat och stånkat över allt jag behövde städa och tvätta men istället tänkte jag på Tvätt-Malin och hennes dotter Lotten och hur de hade fått slita för att få bort det där. (De hade inte ens haft råd med en sådan lyx som kakao men ändå).

En sak som slår mig när jag läser är hur utlämnade de var. Det fanns inga skyddsnät. BVC, MVC, dagis – sådant vi tar för givet idag var obefintligt. Doktor var liksom inte att tänka på så man dog när man var 32. Alla skulle ha betalt, för allt. Kollegor som räddar sotarpojkens liv ska ha betalt för att de var tvungna att ödsla tid på att dra upp honom ur ett schakt. En hyresvärd hyr ut samma madrass till två olika personer eftersom de jobbar skift och det är ju onödigt att sängen står tom. Och så vidare.

Jag tänker när jag läser, att det är tur att det är mycket bättre nu. Att vi inte har det sådär längre. Men att vissa saker ändå består. Jag fylls av värme i hjärtat när jag läser om hur Henning och Tummen hjälps åt att hitta bostad och arbeten åt varandra. Och sedan hjälps deras familjer åt med barn och husbestyr. Minns hur mina föräldrar bodde grannar med ett ungt par som också just fått barn. De blev vänner, barnen blev vänner och jag tänker på hur de hjälptes åt när vi var små. För att ingen människa är en ö, för att vi alltid behöver andra. Kompisen jag var ute med igår är den vännen, som jag har känt sedan jag var bebis. Band binds, människor hålls ihop. Hjälps åt, med olika saker under livets gång.

När jag kom hem från Spanien i onsdags upptäckte jag att vi hade fått en rumänsk tiggare utanför vår Ica i förorten. Jag gav en peng. Igår skulle jag handla, hade med mig ett av mina barn. Hon ville ge en peng. Det var ungefär 300 grader varmt i solen så inne på Ica köpte jag en Loka och gav till honom när jag kom ut. Barnet ville ge mer och jag hade pantflaskor i bilen. Han fick en påse. Jag satte mig i min jädra fyrhjulsdrivna minisuv och åkte hem till mitt stora vackra hus och mådde dåligt. Han sitter i solen och tigger, långt från sitt hem, långt från eventuella barn och allt jag ger honom är några förbannade pantflaskor, en peng och lite jävla vatten.

Idag var jag tvungen att handla igen. Han satt på samma ställe. Jag gav honom de mynt jag hade. Inne på Ica köpte jag en nybakad, ljummen baguette åt honom. Och dricka. Och funderade på hur mycket mer jag skulle köpa för att jag inte skulle tycka lika illa om mig själv som igår. För jag vet ju att det inte hjälper. Det hjälper kanske den personen en liten stund. Men jag kan inte göra så mycket mer och jag avskyr att inte kunna lösa. Att inte kunna hjälpa. Att se det som egentligen inte skulle behöva finnas.

Inget förändras. Mitt i det välordnade livet, runt om i hela världen,  finns fullt med folk som har det som Henning. Som har det värre än Henning. För när Henning gick och hungrade på gatorna, när Lotten försökte hålla huset rent från löss och Henning bar vatten hur långt som helst för att de skulle kunna tvätta fötterna så hade de flesta omkring dem det likadant. Det var så det var. De behövde inte sitta i en välmående villaförort och se på de stora dyra bilarna lastas fulla med onödig sommarmat och sakna sitt land. Och få en liten baguette som att det skulle hjälpa något alls.

 

 

1 kommentar

Filed under Läsande

Bryt upp, bryt upp!

Aldrig blir jag så sugen på att förändra livet som när jag reser. Nästan oavsett vart jag reser (kanske inte i Sverige så mycket dock).  Jag vill inte bara vara turist, jag vill bo. Vara kvar. Hitta en vardag, bli stammis.

Vi byter ju hus och får på så sätt möjlighet att testa en annan familjs liv. Vi får kika in i deras skafferi, vi lånar deras garderober och kör deras bil. Vi hälsar på deras grannar, handlar i deras favoritaffärer och äter på deras favoritrestaruanger. Nyss var vi i byn och handlade och jag hälsade på vår husbytarfamiljfrus bästa vän som satt på torget och fikade med en annan vän. Jag tänkte, om jag bodde här skulle jag kanske sitta där och ta en fika innan det var dags att gå hem och laga mat. Sitta där och berätta om mina bekymmer och lyssna på hennes. Sedan gick jag in i ”vår” grönsaksaffär och blev erbjuden kundkort. Vips tror vi att vi bor här.

På väg hem såg jag en språkskola här i byn. Tänkte att jag kan ju lika gärna undervisa i engelska i Spanien som i Sverige. I Sverige är ungarna ändå skitbra på engelska, kanske gör jag mer nytta här? Maken – han jobbar med IT. Han kan också jobba var som helst. Säkert också i krisens Spanien fast han inte kan spanska. Vilket inte är sant längre – han är faktiskt superduktig (även om han böjer alla verb i fel person men va fan, budskapet går fram och han har strategier, jag skulle ge honom ett C minst).

I krisens Spanien finns ännu fler lägenheter för uthyrning än vanligt, ännu fler hus till salu och ännu fler affärslokaler tillgängliga. Varenda skylt jag ser ger mig en tanke. Kanske …? Jag funderar på lägen. Tänker att det skulle funka eller njae, jag kan få bättre. Det är som att jag på riktigt överväger det.

 

Pernillas iPhone Juli 2014 434

 

Pernillas iPhone Juli 2014 736

 

Pernillas iPhone Juli 2014 660

 

Precis som förra året när jag hussurfade på hus i Montclair där vi bodde i en månad. Och kollade hus i både Connecticut, Massachusetts och Maine – strandnära. Inte riktigt min budget men man kan alltid drömma.

Och året innan, i Frankrike. Lekte med tanken att bli lite fransk. Gå till le boulangerie och att kanske till slut få grepp om franskan.

Men så drar det ihop sig. Det närmar sig hemresa. Och jag börjar sakna min naturella youghurt. Står knappt ut längre i de  parfymerade galleriorna, toaletterna, restaurangerna. Tröttnar på tapas. Tröttnar på ljuden. Längtar hem till min tysta skog, min säng, min Ica-butik där jag möter mina gamla klasskompisar och barnens klasskompisars föräldrar. Hem till Stockholm som är vackert i både regn, snö och sol. Hem till Stockholm igen.

Men varje gång jag ser en liten uthyresskylt leker jag med tanken. Och så tänker jag att jag ju kan skriva en liten novell eller bok om det istället. Från mitt arbetsrum mot skogen i ett hus lite utanför Stockholm.

Måns. Han gillar också Barcelona. Och Stockholm. Men har något jag inte har. (Ganska mycket faktiskt – en sångkarriär, ungdom och skönhet men det jag tänker på är hans lägenhet i Barcelona. Säkert med takterrass).

 

 

20140709-184929.jpg

20140709-185000.jpg

20140709-185010.jpg

20140709-185021.jpg

Lämna en kommentar

Filed under Babbel

Fantástico!

Jag är officiellt proppmätt.
Men vi tar det från början.

Trogna bloggläsare vet att vi byter hus på våra semestrar. En av anledningarna är att det är grymt ekonomiskt fördelaktigt. En annan att det är praktiskt. Speciellt när man har barn. En tredje är att hotell är så väldigt trist. Egentligen. (Och ganska äckligt). Men den största anledningen, och den viktigaste för oss, är det genuina utbytet man får. Att man får uppleva saker bortom turistkvarteren.

Hemma hos oss befinner sig just nu fyra katalaner. Två små, två lite större. De har fått en hel bok av mig. (Well, jag har lite svårt att fatta mig kort). Där står hur vår diskmaskin fungerar, när det är sophämtning och vad Frasse vill ha till frukost. Och lite till. Till exemplel har jag gett förslag på vad man kan göra. I vårt område. I Stockholm. Lite längre bort.

Och här, där vi sitter mitt i cavadistriktet (löjligt passande slump) har vi en likadan (dock inte lika tjock) bok.
Hur fungerar områdets pool? (Asbra, vi är oftast ensamma i den). Vad kan man göra? (T.ex. jamsession i byns park). Och var äter man bäst?

Jo – hos Cal Matías i en by mellan vår och självaste cavastaden San Sadurni d’Anoia där vi för övrigt var på fantastisk cavavisning i onsdags. (Kanske bloggar om det en annan dag). Vår husbytarfamilj rekommenderade restaurangen varmt och vi bestämde oss för att testa. Och jösses. Så gott!

Ikväll var vi där och  Cal Matías drivs av Teresa och Matías. Restaurangen i nedervåningen, de själva bor ovanpå. Maten var fantastisk och servicen likaså. Idag var det varmt och i kvällningen var det ljuvligt att sitta ute. Allt var helt enkelt underbart!

20140706-005059.jpg

Värdparet. Så fina och gulliga!

20140706-005118.jpg

20140706-005145.jpg

En liten aptitretare, kvällens första överraskning. En tomatemulsion och en toast med getost och fikonmarmelad.

20140706-005156.jpg

Matías hembakta bröd. Tre sorter. Man fick tre bitar var. Alldeles ljummet och gott. När vi gick hem fick vi med oss en påse till frukost. Och hårda instruktioner  – värmes i ugn, absolut inte i mikro. Skulle aldrig få för mig att vanhedra sådant bröd med mikrovågor!

20140706-005206.jpg

Jamón de bellota och pan con tomate.

20140706-005217.jpg

20140706-005226.jpg

20140706-005235.jpg

20140706-005249.jpg

20140706-005304.jpg

När jag blev lite kall lånade Teresa ut sin sjal åt mig. Den köpte hon när hon var 12 på en skolresa till Peñiscola. En otroligt vacker liten stad där jag faktiskt också har varit. När jag var cirka 14.

Jag GLÖMDE fota varmrätten men det var fantastiskt. Barnen åt risotto, jag oxfilé med björnbärssyltsås, maken bacalao (torsk).

20140706-005318.jpg

20140706-005336.jpg

När vi just hade beställt efterrrätt (och bara för att det såg så väldigt gott ut, inte alls för att vi var hungriga eller trodde att vi kunde få ner en enda bit till) kom Teresa in med vår ”prepostre.” Ananas. Vispad till fantastiskt skum.

20140706-005404.jpg

Och här kom min efterrätt. Emulsión de crema catalana con helado de caramelo y gelatina de naranja. Alltså. Det går inte att beskriva hur gott det var. Crema catalana i skumform. Med lite glass och apelsin. Och så bränt socker ovanpå. Alltså ÅH! Barnen åt choklad- och citronglass, maken en chokladfondant som var to die for.

20140706-005413.jpg

Och sedan kom postpostren. En hemgjord fantastisk tryffel.

20140706-005445.jpg

Hej då bordet. Det var fantastiskt gott och trevligt. Teresa berömde oss för våra vackra döttrar och kallade dem prinsessor. Så rätt hon har. ;)

20140706-005503.jpg

Cal Matías. Kom ihåg det.

Efter flera kindpussar slet vi oss för att åka hem längs den kurviga vägen i sommarnatten. Maken fick doggybag med det underbara vinet eftersom han inte kör på spanskt vis.

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Jag hade inte läst den

Men länge tänkt att jag borde. Jag minns att jag lånade hem hela serien av svärmor sommaren 2003. Jag mådde illa. Gravid med mitt första barn. Ute sken solen, jag stannade inne. Men det blev inte av, jag gjorde fotoalbum istället.

Och nu innan semestern ryckte jag åt mig pocketen på Pocketshop. Och nu har jag läst. Och VARFÖR har jag inte läst innan?

Henning. Fina, underbara söta Henning. Och Lotten. Ert slitsamma liv. Era svåra beslut. Men ändå hade ni det så mycket bättre än så många andra. Hopplöshet utan slut. Hur människor har levt. Vilka vidriga förhållanden. Vilken misär. För inte länge sedan.

Jag grät i slutet. Men klickar i detta nu hem resten av serien.

20140705-204249.jpg

4 kommentarer

Filed under Uncategorized