Pernilla Alm

Igår var jag på Södran och firade fantastiska Susannes bok. Vi var 100 utvalda (hårda regler för hur många personer man får vara på Södran) som firade en den nyfödda boken. Mer om festen kan ni få hos Susanne.  Eller hos Simona. Eller Åsa. Eller hos Andra intryck. Som gick hem för tidigt.

Det slår mig alltid på releasefester att man ser den färdiga produkten, man ser en glad förläggare/redaktör och en glittrande författare och det är lätt att glömma bort allt som ligger bakom. Timmar, timmar, timmar (nästan ingen vågar räkna). Omskrivningar. Korrigeringar. Ibland tårar. Alltid ett jävlar anamma. (Tro inte att det går att skriva en bok utan det). Så är det med varenda bok som ges ut. (Och även många som inte ges ut). Det är liksom inte bara.  Dock inte att förglömma, ren lust också.

Men. En annan känsla jag får är att det är härligt att få vara med där det händer. Där den långa processen blir en bok,  boken och författaren får vara i blickfånget, i centrum och allt är roligt. Man förtränger det som varit jobbigt i processen och tiden när boken ska plockas bort från hylllor och senare reas ut eller förstöras, är långt bort. Det är där, det är då och det är underbart!

I morse var jag så lycklig att jag fick uppleva det igen. (Visserligen hade jag bara hunnit sova tre timmar eftersom jag släckte jättesent och min mans flygplan till jobbresan gick jättetidigt).

Det var talangshow i årskurs tre. Det skulle avgöras vilka två bidrag klassen skulle skicka till den stora talangshowen för hela skolan och jag hade blivit exklusivt inbjuden att vara med.

Min dotter var med i två dansnummer.  Dessa nummer har övats. I timmar. De har ändrat, de har korrigerat och de har framförallt koreograferat. De har fixat rekvisita, de har lånat ut saker till varandra, de har tvingat vissa föräldrar att bränna musik på cd, de har tvingat vissa föräldrar och tokmostrar på besök att fläta deras hår som de sovit med över natten för att ha nästan samma frisyr och de har ställt sig upp, haft nerverna i styr, framfört, glittrat och bara det är värt hela processen. Oavsett hur det går sedan.

Men. Sverige – vi har ett resultat!
Vidare till den stora talangshowen 2013 är: De fyra tjejerna som framförde dansnumret Bounce! Och ja. En av dem är min. De andra känns som mina. Speciellt eftersom en av dem har ringt och väckt oss två morgnar i rad för att kontrollera att min dotter har packat all rekvisita. Man får en speciell relation till den man pratar med först på dagen.

Det andra bidraget att gå vidare är: Gruppen Drummer and song som på trummor och med sång och stor värdighet framförde en riktigt sorglig låt.

Som min dotter sa: ”Jag höll på att bryta ihop när de sjöng Har hört om en tjej, som stängde dörren och tog sitt liv.”
Jag med. Hela låten höll jag på att bryta ihop. Och blev återigen påmind om varför jag är lärare. För att kunna göra en liten, liten skillnad för någon måste man vara där det händer och det finns inte så många viktiga papper att vända som kan uppväga det. För jag har hört om, sett och känt en tjej. Och en kille.

Där det händer. Where I like to be.