Nyss

Var jag elva. Jag brukade ta bussen till Farsta centrum och köpa singlar. Jag har för mig att de kostade runt 20 kronor. Jag köpte en eller två i veckan och det var ett äventyr varje gång. Ibland tog jag fel buss. Ibland var den inställd. Ibland dök det upp ett fyllo som skrämde mig. Ofta åkte jag ensam men ibland med en kompis.

Nyss virvlade min nästan elvaåring och en kompis in i huset. De har åkt buss till vårt centrum och shoppat. Ätit pommes frites till mellis  (!!!) och köpt presenter till kompisen som har kalas ikväll. Ingen av dem har svarat i sina telefoner för de hade fullt upp med att shoppa upp mina pengar. (Mamma, jag köpte en väska!) Nu virvlar de omkring här och gör sig i ordning och jag sitter och väntar. Jag är chaufför och förväntas ta dem från A till C, via B och hämta en annan kompis.

Nyss var jag elva. Nyss var hon bebis. Och här sitter jag, fredagstrött, novembersliten och ganska matt och undrar lite över vart åren tog vägen. Egentligen?

IMG_6420.JPG

Lämna en kommentar

Filed under Babbel, Barn

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground

I går hade vi en idrottsdag för våra elever. De hade en eftermiddag i en friidrottshall och jag stationerades vid höjdhoppet. Låt mig först bara säga att jag inte är en sportperson. Faktum är att jag inte var speciellt taggad på att åka till den här hallen igår. Jag ville mycket hellre ha mina vanliga lektioner. Jag har liksom en hel del jobb att göra med mina elever, det är snart jul och betygsättning och så. (Som läxfri lärare är jag beroende av att ha lektioner). Men men. Jag packade in mig i min älskade bil och åkte ut till förorten vi skulle vara i. Bytte till gympaskor och ställde mig på min post. Nu skulle här vaktas höjdhoppande ungdomar!

Och som de hoppade! De for över den där stången (?) ribban (?) som ingenting. ”Höj, Pernilla, höj!” Så det gjorde jag. Då började det rivas. Då försökte de igen. Och igen. En kille var speciellt enveten. Han försökte hur många gånger som helst på 1,35 men rev, rev och rev. De andra hade redan tröttnat men han fortsatte. Men så plötsligt hände det. 1,35 utan att nudda ribban. Jag vet inte vem som blev gladast, han eller jag. Men så fort han hade konstaterat att ribban låg kvar ropade han till mig: ”Höj till 1,40!”

Helt underbart! Älskade hans ”Nu har jag klarat det där, då kör jag vidare attityd”. Om han rev 1,40? Absolut. Men det gjorde liksom inget. Han fortsatte att försöka. Den som hoppade högst under dagen var en tjej i sjuan. 1,50 flög hon över. När vi började på 1,20 ville hon passa, det var liksom inget att ens lägga energi på.

Så. Trots att det var rätt kallt där i hallen och jag förlorade alla mina lektioner så hade dagen sina ljusglimtar och jag åkte hem med ett leende på läpparna. Ibland kan man minsann inte bara ge upp. Ibland får man sikta lite, även om man gör magplask ibland. C’est la vie.

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Tankar

Ensamma själar all over the place

I går rördes jag av Hanna Hellquists krönika i DN  som är bland det ärligaste jag någonsin läst. Så oerhört naket och befriande.

Och ikväll dök den här mannen upp i min Facebookfeed. Från sidan Humans of New York. Den absolut bästa sidan på hela Facebook. För att den visar världen och människorna i den.

 

10422413_801502453257190_3448689452828244297_n

 

I live a very solitary life. My wife died fifteen years ago. All my friends are gone. I try to keep busy. I read, I walk, I watch television.”
“Do you remember the time in your life that you felt most afraid?”
“The first day I arrived in America. I had been a freedom fighter in Hungary. And one day my neighbor told me that I’d been reported and I needed to leave immediately– she was a communist police officer, but also my friend, so she told me to run. My wife did not want to leave her family behind, so she refused to come with me. When I arrived in this country, it was the first time that I’d ever been completely alone.”

Mitt hjärta brast nästan över den här mannen. Så fin. Så ensam.

Och förstås svämmade kommentarsfältet över med hälsningar till honom. Folk skrev att de gärna de ville träffa honom, göra honom sällskap över en fika. Några föreslog att de som bor i New York borde bjuda in honom till Thanksgiving. Och det var väldigt fina tankar, tyckte jag. Och så dök den här kommentaren upp:

Danielle FanninFor all those touched by his story and want to help, remember there are people in the same boat all around your own town. They had stories. They are alone. Want to give a hug or share a coffee… you really can! Let the feelings you have now turn into bold compassion that acts.”

Och exakt så ju! Se dig omkring. Någon som behöver dig, din tanke och ditt sällskap finns precis nära.

1 kommentar

Filed under Tankar

Vad går du på?

En kollega frågade mig idag vad jag går på. Anledningen var att jag var absolut sist kvar på vår personalfest som vi hade i helgen. Och när jag körde hem idag funderade jag på just det. Vad går jag på?

I höst har jag varit så trött. Så oerhört trött. Jag jobbade extremt mycket i våras. Jag jobbade 80 procent på jobbet och vet inte hur många procent med min bok. Ni vet, Läxfritt – för en likvärdig skola. Varenda ledig stund intervjuade jag. Eller renskrev intervjuer. Eller läste forskningsrapporter. Eller letade artiklar. Och skrev. Skrev. Skrev. Ja, ni fattar. Jag vet inte ens riktigt hur jag hann andas.

Sedan manuset gick i tryck i somras har jag andats ut. Ni har sett det i väldigt få inlägg i den här bloggen. Från att ha bloggat varje dag i ungefär sex år har jag gått till att blogga ungefär var tionde dag. Det skär i mitt blogghjärta men det är så livet har varit i höst. Trött.

Men i helgen var det fest och jag hade så trevligt. Jag har fantastiska kollegor och vi hade inte haft fest på länge. Jag är också med i festfixargruppen och hade städansvar så jag var tvungen att vara kvar. Det var dock inte ett dugg betungande, bara roligt.

Så vad går jag på då? Inte en enda knarksort. Har aldrig testat, och kommer aldrig göra det. Fattar inte grejen.

För fyra år sedan fick min svärmor en hjärnblödning. Det var nära att vi förlorade henne där och då. Jag insåg att från en dag till en annan kan livet verkligen vara borta. Puts väck och slut. Bara sådär.

För ett år sedan förlorade jag en viktig person. Jag vaknade i morse och mindes den dagen för ett år sedan. Dagen då jag hade massor av missade samtal när jag kom ut från ett möte. Namnen på missalistan avslöjade redan innan jag ringde tillbaka att något riktigt jävligt dåligt hade hänt. Jag satt i kopieringsrummet på jobbet och bara grät och grät. Jag minns dagen då jag fick ringa runt och ge det fruktansvärda beskedet till andra. Jag minns begravningen då jag inte fick näsdukarna att räcka trots att jag hade köpt ett storpack. I morse kom tårarna tillbaka.

I våras hände det igen. En som alltid funnits nära mig försvann. Plötsligt. Oväntat. Nyss levandes, skrattandes och i samförstånd med mig under ett gemensamt projekt. Och sedan bara borta. På min förbannade födelsedag. En konstigt twist av ödet. Han som alltid funnits på mina födelsedagar var plötsligt bara borta.

Vad jag går på?

Livet. Det är nu. Det är något som sker 02:40 på ett dansgolv där alla slåss om spotifylistan. Det är att trots övertrötthet gå och träffa väninnan på den lokala krogen, äta en förrätt och dricka ett par glas vin och sedan gå hem och kramas i soffan. Det är att stanna uppe en natt och skriva trots att klockan obarmhärtigt ringer 06:00. Det är att ibland äta bullar istället för middag. Att boka en resa utan att man egentligen har råd. Det är att ibland säga FUCK IT och bara göra det man känner för. Det har livet lärt mig den hårda vägen. Och jag är glad för det. Trots allt.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ny krönika

Om att bli bortvald.

IMG_5174.JPG

IMG_5175.JPG

IMG_5176.JPG

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Samma lika men lite annorlunda

Jag var ute och sprang ikväll. Precis i början av rundan mötte jag en kvinna som gick med sitt barn. Barnet var ungefär 2 år och knatade på som tvååringar gör. Sakta. (I alla fall när man vill ta sig från punkt A till punkt B och är trött, hungrig och lite stressad).  Jag sprang vidare och tänkte på sist jag tog mig runt samma sträcka. Det var förra måndagen och i mitt huvud malde tanken på min vän som samma dag tvingats avbryta sin resa med Finnair. Ni minns – when Finnair went nuts. Då var jag tröttare än idag och gick rundan, men tankarna på Finnairs oproffsiga sätt fick mina ben att gå snabbare, för jag var så upprörd. Idag sprang jag i trettio minuter utan att gå en endaste meter. Mitt sinne var mycket lättare idag, tydligen också mina steg. Igår var min vän på sin brors bröllop i Korea. Det som förra måndagkvällen kändes som en omöjlighet blev ändå verklighet genom gemensamma ansträngningar. Min vän njuter just nu av återseenden, kära möten, bröllop. Fantastiskt fint. (Jag har sett bilder).

På väg tillbaka, i slutet av rundan på nästan exakt samma ställe mötte jag kvinnan med barnet igen. Hon hade nu barnet på höften och en plastkasse från snabbköpet i handen. Det fick mig att tänka på hur det mesta är samma, men bara lite annorlunda. Min förra måndag och dagens måndag hade många likheter, men också några olikheter. Dock en väsentligt skön olikhet från förra måndagen. Och genast börjar jag fundera på vad som är annorlunda om en vecka. Hur är det när jag går ut och (springer?) nästa måndag? Eller skippar jag det helt och sitter inne och kurar medan mitt barn dansar? Den som lever får se…

Dagar och veckor går, det mesta vi gör är samma sak som vanligt. Men plötsligt händer något som ändrar cirklarna. Något som får oss att stanna upp och höja blicken en stund. Jag gillar att höja blicken. Jag gillar när cirklar rubbas. När det händer något. Och jag störtgillar att hon är i Korea. Verkligen tokgillar!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Att skriva – det är känsliga saker

När jag skriver blir jag extremt störd om någon är i närheten och kan se det jag skriver. Det kvittar om det är ett jobbmail, ett sms, blogginlägg eller bok jag skriver på. Ingen får se. Det sjuka är att så fort jag är klar och postar t.ex. blogginlägget kan ju vem som helst se. Och döma. Och det går bra för mig, jag skriver ju oftast för publik. Så varför får de inte se när jag skriver? Vet inte. Jag bara klarar det inte. Kan inte skriva på t.ex. tåg för det finns alltid någon som sitter bredvid/bakom och det räcker med att jag vet att de sitter där, för att jag helt ska blockeras. Om någon kommer in i rummet där jag skriver måste jag slänga upp någon webbsida istället. Nåde om de får se mina formuleringar.

Jag var likadan när jag gick i skolan. Jag avskydde när lärarna gick runt och kollade vad man gjorde. Det här gör att jag sällan går och tokspanar på vad mina elever skriver. Jag vill ge dem utrymme och privacy. För att jag själv behöver det.

När man skriver visar man en hel del av sig själv. Vi som skriver är känsliga personer. Ofta skriver vi för att det är så förbannat jobbigt att prata om saker, det är bättre att få formulera sig i skrift.  Erase and rewind är så mycket lättare i skrift än i prat.

Ofta känner jag mig feg – för att jag inte vågar säga det jag tänker. Det jag formulerar i huvudet kommer inte ut i tal som jag har tänkt mig. För jag törs inte säga det jag egentligen tänker. Sedan går jag hem och skriver av mig, och postar som blogginlägg eller lägger in i en text som senare publiceras. Egentligen är det ju knasigt att jag känner mig feg, text försvinner aldrig. Till skillnad från babbelmänniskorna finns mina ord kvar. Jag måste alltid kunna stå för dem. Även när jag har dött kommer de att finnas där. Och bedömas. Av professionella. Av mina vänner, min familj och mina barn. (!) Jag måste alltid leva med att folk undrar om det där jag har skrivit ändå inte har hänt på riktigt. Jag vet att kollegor, elever och chefer läser en hel del. Elevers föräldrar. Allt det där måste jag ta hänsyn till. Eller bara skita i för vem orkar bry sig? Men jag måste ändå alltid kunna stå för det jag har skrivit, i många olika forum.

Ibland blir folks bedömningar och tankar om texter lite för mycket. Ibland finns det folk som absolut vet bättre, hur man borde ha skrivit. Hur man borde ha tänkt. Är inte det spännande? Att någon annan minsann vet hur det borde ha varit? Jag upphör aldrig att förvånas över det. Don’t get me wrong – jag älskar att bolla min text med någon som är professionell, en redaktör som har som jobb att förbättra. Jag lyssnar, funderar och tar till mig. Älskar den processen! Att skriva är så ensamt och när man får redaktionellt stöd är det fantastiskt. Men när det liksom är klart … och någon bara är ute efter att dissa…? Njae. Då blir jag typ fem år. ”Skriv en egen jävla bok om det är så lätt!”

Hur kom jag in på det här då? Jo, tack vare Simonas blogginlägg. Det finns folk till allt. Och på ett sätt är det väl tur. Världen blir lite mer omväxlande då.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized