Ny krönika

Om att bli bortvald.

IMG_5174.JPG

IMG_5175.JPG

IMG_5176.JPG

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Samma lika men lite annorlunda

Jag var ute och sprang ikväll. Precis i början av rundan mötte jag en kvinna som gick med sitt barn. Barnet var ungefär 2 år och knatade på som tvååringar gör. Sakta. (I alla fall när man vill ta sig från punkt A till punkt B och är trött, hungrig och lite stressad).  Jag sprang vidare och tänkte på sist jag tog mig runt samma sträcka. Det var förra måndagen och i mitt huvud malde tanken på min vän som samma dag tvingats avbryta sin resa med Finnair. Ni minns – when Finnair went nuts. Då var jag tröttare än idag och gick rundan, men tankarna på Finnairs oproffsiga sätt fick mina ben att gå snabbare, för jag var så upprörd. Idag sprang jag i trettio minuter utan att gå en endaste meter. Mitt sinne var mycket lättare idag, tydligen också mina steg. Igår var min vän på sin brors bröllop i Korea. Det som förra måndagkvällen kändes som en omöjlighet blev ändå verklighet genom gemensamma ansträngningar. Min vän njuter just nu av återseenden, kära möten, bröllop. Fantastiskt fint. (Jag har sett bilder).

På väg tillbaka, i slutet av rundan på nästan exakt samma ställe mötte jag kvinnan med barnet igen. Hon hade nu barnet på höften och en plastkasse från snabbköpet i handen. Det fick mig att tänka på hur det mesta är samma, men bara lite annorlunda. Min förra måndag och dagens måndag hade många likheter, men också några olikheter. Dock en väsentligt skön olikhet från förra måndagen. Och genast börjar jag fundera på vad som är annorlunda om en vecka. Hur är det när jag går ut och (springer?) nästa måndag? Eller skippar jag det helt och sitter inne och kurar medan mitt barn dansar? Den som lever får se…

Dagar och veckor går, det mesta vi gör är samma sak som vanligt. Men plötsligt händer något som ändrar cirklarna. Något som får oss att stanna upp och höja blicken en stund. Jag gillar att höja blicken. Jag gillar när cirklar rubbas. När det händer något. Och jag störtgillar att hon är i Korea. Verkligen tokgillar!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Att skriva – det är känsliga saker

När jag skriver blir jag extremt störd om någon är i närheten och kan se det jag skriver. Det kvittar om det är ett jobbmail, ett sms, blogginlägg eller bok jag skriver på. Ingen får se. Det sjuka är att så fort jag är klar och postar t.ex. blogginlägget kan ju vem som helst se. Och döma. Och det går bra för mig, jag skriver ju oftast för publik. Så varför får de inte se när jag skriver? Vet inte. Jag bara klarar det inte. Kan inte skriva på t.ex. tåg för det finns alltid någon som sitter bredvid/bakom och det räcker med att jag vet att de sitter där, för att jag helt ska blockeras. Om någon kommer in i rummet där jag skriver måste jag slänga upp någon webbsida istället. Nåde om de får se mina formuleringar.

Jag var likadan när jag gick i skolan. Jag avskydde när lärarna gick runt och kollade vad man gjorde. Det här gör att jag sällan går och tokspanar på vad mina elever skriver. Jag vill ge dem utrymme och privacy. För att jag själv behöver det.

När man skriver visar man en hel del av sig själv. Vi som skriver är känsliga personer. Ofta skriver vi för att det är så förbannat jobbigt att prata om saker, det är bättre att få formulera sig i skrift.  Erase and rewind är så mycket lättare i skrift än i prat.

Ofta känner jag mig feg – för att jag inte vågar säga det jag tänker. Det jag formulerar i huvudet kommer inte ut i tal som jag har tänkt mig. För jag törs inte säga det jag egentligen tänker. Sedan går jag hem och skriver av mig, och postar som blogginlägg eller lägger in i en text som senare publiceras. Egentligen är det ju knasigt att jag känner mig feg, text försvinner aldrig. Till skillnad från babbelmänniskorna finns mina ord kvar. Jag måste alltid kunna stå för dem. Även när jag har dött kommer de att finnas där. Och bedömas. Av professionella. Av mina vänner, min familj och mina barn. (!) Jag måste alltid leva med att folk undrar om det där jag har skrivit ändå inte har hänt på riktigt. Jag vet att kollegor, elever och chefer läser en hel del. Elevers föräldrar. Allt det där måste jag ta hänsyn till. Eller bara skita i för vem orkar bry sig? Men jag måste ändå alltid kunna stå för det jag har skrivit, i många olika forum.

Ibland blir folks bedömningar och tankar om texter lite för mycket. Ibland finns det folk som absolut vet bättre, hur man borde ha skrivit. Hur man borde ha tänkt. Är inte det spännande? Att någon annan minsann vet hur det borde ha varit? Jag upphör aldrig att förvånas över det. Don’t get me wrong – jag älskar att bolla min text med någon som är professionell, en redaktör som har som jobb att förbättra. Jag lyssnar, funderar och tar till mig. Älskar den processen! Att skriva är så ensamt och när man får redaktionellt stöd är det fantastiskt. Men när det liksom är klart … och någon bara är ute efter att dissa…? Njae. Då blir jag typ fem år. ”Skriv en egen jävla bok om det är så lätt!”

Hur kom jag in på det här då? Jo, tack vare Simonas blogginlägg. Det finns folk till allt. Och på ett sätt är det väl tur. Världen blir lite mer omväxlande då.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Unga allergiker

Har idag bloggat om händelserna kring Susan och nötterna. Läs mer här.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

In English

My original post was in Swedish but many have asked what I wrote. So here goes. Very rapidly translated and not proofread but hopefully a bit better than Google translate…

For quite some time I have followed my friend Susan’s preparations for the big trip to Korea. She hasn’t been there for a very long time, way too long. Susan has her family in Korea but is a single mom with three kids in Sweden and there just is not money to travel. Susan’s parents have met Susan’s kids once. But on Sunday Susan’s brother is getting married and Susan’s parents had paid the airfare for Susan and her kids. They were going to go to Korea!

I have followed every step of the preparations on Facebook. I read about the passport applications. I read the posts wondering if anyone could lend them suitcases. I have followed the packing and even been asked what she forgot. I even followed the repacking at 4 am the night before departure.

And finally, Monday and day of departure. And nothing went as it was supposed to. The airline Finnair did not let Susan and her children board the plane to Seoul in Helsinki, Finland – even though they had just flown them from Stockholm, Sweden. Due to the fact that one of the children has a nut allergy.

I followed the drama through Facebook Monday afternoon. Monday night Finnair decided to send Susan and the kids home and while my youngest daughter was at dance class I went out for a powerwalk. My mind couldn’t stop. How was this even happening? How could Finnair reject the family because of a nutallergy? I have been on lots of flights where they have announced they won’t serve nuts due to allergies. Asked people not to open nuts. It’s something that happens every day, all the time. Could they really be allowed to do this? (No, it’s discrimination. Exchange nut allergy for wheelchair). My steps went faster and faster. I could not let go. It was a cold night but may brain was overheated. I made up my mind. Finnair may have put my friend and her kids back on a flight to Stockholm but NOBODY PUTS BABY IN A CORNER!

I went home and wrote about it. That’s how I roll. When I am angry, I write. (Well, sometimes I yell but in this case writing worked better because customer service at Finnair was closed). I wrote it on Facebook and people started sharing. People were outraged and the sharing wouldn’t stop.

The next morning I felt that if we are going to get Susan and the kids to Korea in time for the wedding on Sunday, we had to get busy. So I started a crowfunding. To raise money for new tickets for Susan and the kids. I was going to get her to her brother’ wedding. Period. And I could not believe how generous people were. They shared my event and deposited money into my account. I am overwhelmed by the good in people. People are genuinely good. They have felt for Susan and her children and opened up. From 50 sek to 1000 sek.

And finally! Late Tuesday afternoon Finnair decided to rebook Susan and the kids. Power of Internet, power of customers. But all thanks to my friend Pia who owns Lifestyle Travel AB and called Finnair. Called bosses. If Pia hadn’t called, I am not sure Finnair had changed their minds. And also, thanks to my friend Angela (who makes the best ice cream) called the press. All of them. By the time the press got back to us, Finnair had already changed their minds but one of the biggest newspapers in Sweden was on it. And thanks to my friend Rita Axelsson Florio at MNML Agency contacted the organization Unga Allergiker (working with young people and allergies) and they sent out a press release about the whole thing. .

And – thanks to Internet we could reach out. I am so grateful for everyone’s efforts yesterday! So overwhelmed, touched and plain grateful. People rock!

Fiinally. I have a greeting for Finnair:

Once upon a time you flew me on the trip of my life. I was 16, going to the States to stay there as an exchangestudent. I was nervous and excited. Ten months later you flew me back. I was older, wiser and fluent in English. On the way home I woke up over Norway, saw the fiords and the sunrise. We flew over Sweden and landed in Helsinki. The city of my roots. I took a shower at the airport and prepared to come back home again.

I am so glad you decided to do the right thing. Thank you. Take good care of my friend and her children today. Let this be the trip of their lives. They don’t get out much.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Internet är kung!

Under en längre tid har jag följt min vän Susans förberedelser inför resan till Korea. Det är väldigt länge sedan Susan var i Korea och träffade sin familj. Alldeles för länge sedan. Susan är ensamstående med tre barn och ekonomin tillåter inte resor.

Susans föräldrar har träffat barnen en gång i hela deras liv. En enda gång. Men nu ska Susans bror gifta sig på söndag och familjen hade skramlat ihop pengar och betalat flygbiljetter för Susan och hennes tre barn. Jag har följt passansökningen. Jag har följt statusuppdateringen ”Är det någon som har resväskor att låna ut?” Jag har följt packningen. Kollat packlistor. Och följt ompackningen klockan 04 natten innan avfärd.

Och så blev det måndag och det blev dags att åka. Och inget gick som det skulle. Finnair nekade familjen att boarda i Helsingfors.

Jag följde dramat via Facebook under eftermiddagen och kvällen i måndags och när min dotter var på dans och jag var ute på powerwalk tänkte jag febrilt. Stämmer det verkligen att de skickar tillbaka dem för att ena barnet har nötallergi? Det här kan inte vara sant. Det kan det faktiskt inte vara. Jag har flugit på massor av flighter där de har annonserat ut att de inte serverar nötter på grund av allergier. I skolan jag arbetar i har vi nötförbud. Det får inte tas in i byggnaden. Att flygbolag kan vägra folk att stiga på på grund av deras allergi – kan det verkligen vara tillåtet? (Nej, det är diskriminering. Byt ut nötallergi mot rullstol). Mina steg gick snabbare och snabbare (det var väl iofs bra så tack för det Finnair). Jag kunde inte släppa. I den kulna kvällen bestämde jag mig. Finnair kanske har satt min vän och hennes tre barn på ett flyg tillbaka till Stockholm men NOBODY PUTS BABY IN A CORNER!

Jag gick hem och skrev av mig. Det är så jag jobbar. När jag är arg skriver jag. (Eh. Det händer att jag skriker också men i det här fallet gick det bättre att skriva eftersom Finnair inte fanns inom skrikhåll – kundtjänst var stängt). Och som det delades. Nästan lika mycket som mitt läxinlägg hösten 2013. Facebook – I love you.

I morse kände jag att det brinner i knutarna. Finnair höll helt tyst trots påtryckningar från alla möjliga håll. Det såg inte ljust ut. Och bröllopet är på söndag. Med tidsskillnaden betyder det att Susan måste komma iväg senast torsdag, för att hinna. (Det är utanför Seoul och det ska åkas tåg i sex timmar också).

Så jag startade en insamling. För att kunna köpa nya biljetter med ett annat bolag. Och jädrar. Folk har donerat pengar hela dagen. Och fortsatt att dela. Och sätta in pengar.

Jag är helt överväldigad över folks godhet. Det är ett ord jag sällan använder. Godhet. Men i det här fallet är det called upon. Folk är genuint goda. Folk har känt med Susan och hennes barn.  Idag kände jag eufori. Jag kände en sådan glädje över mina medmänniskor. Kända och okända har delat, delat och delat. Kända och okända har satt in pengar. Allt från 50 kronor till 1000 kronor. I morgon får jag klart för mig exakt hur mycket och donerar det vidare till Unga Allergiker som gör ett otroligt viktigt arbete.

Jag kände faktiskt lite så här:

Men så. Till slut. Finnair gjorde en pudel och erbjöd min vän och hennes barn nya biljetter. I morgon åker de. Igen.

Inget av det här hade hänt utan Internet. Jag älskar Internet. (Nästan jämt).  Internet har gjort oss alla till kungar och idag har vi som har kundmakten segrat. Via Internet har deras historia delats och många människor tog del. Pia Bolinder på Lifestyle Travel AB tog på sig att ringa Finnair. Utan Pia hade nog Finnair aldrig ändrat sig. Min vän Angela glassfabrikören kontaktade pressen. Min vän Rita Axelsson Florio på MNML Agency kontaktade Unga Allergiker som skrev ett pressmeddelande. Och utan Internet hade jag inte nått ut till alla som donerade pengar.

Jag är så tacksam för er insats idag. Allihopa!

Till sist. En hälsning till  Finnair:

Ni som en gång i tiden flög mig till mitt livs resa. Som 16-åring på väg till mitt utbytesår i USA och sedan hem igen som 17-åring och plötsligt flytande på engelska.  Jag minns utresan när jag var nervös och pirrig, men förväntansfull. Som man ju ofta är när man ska ut och resa.  Jag minns också hemresan tio månader senare, när jag vaknade och hade Norges fjordar under mig i soluppgången, flög över Sverige och fick mellanlanda i Helsingfors. Mina rötters stad. Jag tog en dusch på flygplatsen och gjorde mig redo för att flyga tillbaka över Östersjön, för att komma hem igen.

Jag är glad att ni tog ert förnuft till fånga. Att ni gör det enda rätta. Tack. Ta väl hand om min vän och hennes barn i morgon. Låt det här bli deras resa, de kommer inte ut så ofta.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Finnair went nuts

Idag skulle min vän och hennes tre barn ha åkt till Seoul i Korea för att vara med på hennes brors bröllop. Då hon är ensamstående och arbetslös hade hennes föräldrar köpt flygbiljetter åt henne och barnen. Hon har inte varit i Korea och träffat sin familj på hur många år som helst (pga hennes ekonomiska situation).
Fulla av förväntan åkte de i morse till Arlanda, flög till Helsingfors och skulle där byta till flyget mot Seoul. I går ringde hon till Finnair för att kolla att det inte var några problem med att ett av barnen är nötallergiker. ”Säg bara till innan ni boardar så gör de ett utrop och låter bli att servera nötter.” Sa Finnair.
Men när min vän och hennes tre barn väl stod vid gaten i Helsingfors blev det stopp. Hon och barnen fick inte flyga med på grund av nötallergin. Biljetten var enligt Finnair nu förbrukad och familjen skickades tillbaka till Stockholm. Tydligen går det bra att flyga mellan Stockholm och Helsingfors när man har nötallergiker ombord, men inte från Helsingfors till Seoul.
Min vän och hennes tre barn missar alltså hennes brors bröllop. Och pengarna som hennes föräldrar har betalat för biljetterna gick till Finnair. Och hur mår barnet som har nötallergin nu tror alla? Inte direkt tiptop. Snacka skuldkänslor.
Och detta har tydligen Finnair rätt att göra.
Well. Jag kommer i alla fall aldrig flyga med Finnair. Som att det hjälper.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized