Låt mig få presentera min nya roman: Utan dig

Min första roman Alltid du handlar om Caroline som inte gör exakt som det är tänkt att man ”ska” göra. Hon är gift (lyckligt, tycker hon själv) men när hon av en slump träffar sin ungdomskärlek faller hon för honom. Och han för henne. Och hur det går med det är ni rätt många som vet. (Om du inte har läst den än kan jag tipsa om att det just nu går att  göra ett kap på Adlibris rea. 19 pix är ju nästan gratis).

Min utgångspunkt när jag skriver skönlitterärt är min fascination över att det för oss människor inte alltid är lätt att göra som man förväntas eller borde. Att livet ibland tar oss på fel väg och att vi till slut ändå alltid måste göra rätt för oss. Jag försöker blanda underhållning med allvar och jag vill att den som läser ska stanna till och fundera på hur hon eller han skulle reagera i en liknande situation. Jag funderar också mycket på vad är lycka, och för vem? Gör det en lycklig eller olycklig att offra sig för andra? 

Nu är det ÄNTLIGEN dags för mig att presentera Mikaela. Som jag har längtat efter att få presentera henne!

Mikaela är nybliven sambo i Stockholm med Thomas. De planerar bröllop och håller som bäst på att starta resten av sina liv tillsammans när Thomas är med om en klättringsolycka. Oförmögen att hantera sina känslor kring olyckan tar Mikaela sin tillflykt till ett destruktivt liv i Barcelona. Men det tomma hålet inom henne går inte att fylla och till slut kommer verkligheten i kapp …

Jag älskade att skriva boken om hennes öde, jag verkligen älskade det, men tyvärr har hon fått vänta ett bra tag. Det kom lite läxbusiness emellan. Men snart är det dags! Utan dig utkommer på Hoi förlag den 31 augusti 2015. Och jag är så galet glad att min andra roman äntligen är på väg ut!

Pernillas iPhone Januari 2013 430

Stranden i Barcelona. Har nästan en huvudroll i boken. Hotellet också.

Pernillas iPhone Januari 2013 590

I bakgrunden: La Pedrera. Det är där det händer.

Pernillas iPhone Januari 2013 681

Ett suddigt Barcelona. En suddig tid i Mikaelas liv.

24 kommentarer

Filed under Uncategorized

This is my hometown … and this. And this.

Igår skrev en kompis på Facebook att hon skulle flyga till Halmstad. Min andra hemstad. Där bor min mamma, där bor min bror. Där är jag ”semiuppvuxen”, alla lov plus lite till tillbringade jag där. Varje gång någon som inte är jag åker dit blir jag avundsjuk. En del av mitt hjärta finns liksom alltid där och jag känner alltid att jag vill åka dit. Och när någon annan åker dit får jag något slags panikbehov av att åka med. När jag kör E4:an söderut mot t.ex. Ikea får jag alltid lust att skippa att svänga av och bara fortsätta ner till Halmstad. Har aldrig gjort det men tänker alltid tanken. Bara ringa mamma och be henne börja laga något gott, kommer om fem timmar.

Lite senare checkade en kompis in på Arlanda och skrev att hon skulle flyga till Boston. Då tog hjärtat ett skutt, jag var utbytesstudent utanför Boston för länge sedan och jag får lite samma känsla som med Halmstad. ”Det borde vara jag.”  För det är också som en hemstad för mig. En speciell plats. Sedan gick jag och lade mig. Det första jag såg på Facebook i morse var min kompis som hade flugit klart och nu checkat in på ett hotell en timme norr om Boston. Jag råkar veta att det tar en timme för det är exakt där jag tillbringade mitt år i USA efter årskurs nio. Hon befinner sig i Nashua, där var jag alltid och shoppade. Där ligger ”min mall”.  Jag bodde i staden lite sydöst om Nashua, Dracut.

Alltså. Hon är I mitt high school år. Verkligen mitt i. Och jag är så avundsjuk! Det borde vara jag som åkte på businesstrip till mina gamla hoods. Det borde det faktiskt vara.

Meanwhile sitter jag hemma i mitt hus och trivs rätt bra här. Men vill ändå vara i Halmstad. Och i Dracut/Boston. Och gärna en sväng till Barcelona också. För det var snart ett helt år sedan sist och Barcelona har också en speciell plats hos mig…

Med vänlig hälsning / hon som aldrig kan känna sig helt nöjd på ett ställe.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

I love your perfect imperfections 

Jag var på Fotografiska häromdagen. Jag hade två timmar mellan möten och satt där och jobbade, för att jag älskar stället och har årskort. Utsikten från restaurangen är en av mina favoritutsikter över Stockholm. Enda kruxet är att det är lite svårt att koncentrera sig med den precis utanför.

Hur som helst. På väg in tog jag förstås en sväng genom den nyöppnade utställningen Souvenir  av Martin Parr. Ganska lustiga turistbilder och kanske inte riktigt det som tilltalar mig mest, men jag uppskattade ändå utställningen. Den hade sin charm. Det jag fastnade vid var dock inte turistbilderna utan den här:  


Den här kvinnan. Ren. Perfekt. Välputsad. Vid första anblicken. Men så tittar man närmare och ser flugan på hatten. Och bredvid flugan ser man hur hattens kantband (vad f-n kan det heta?) är ojämnt sytt. Det sticker upp en irriterande bit. Och genast känner jag en ömhet för kvinnan. Som försökte.

I love your perfect imperfections. Är det inte det som egentligen gör oss? Det operfekta? Det vi kanske inte alltid visar upp. Det som finns när någon skrapar på ytan. Lite som en vinsttrisslott, det bästa finns under skrapet. Och egentligen är det sjukt att vi försöker gå runt och vara välputsade när vi alla vet att när vi tycker om någon så är det ofta de där små egenheterna vi faller för.

Jag brukade tro att allt var tvunget att vara perfekt. Jag. Mina kläder. Mitt hem. Och hade jag haft barn då hade det såklart också gällt dem. Men jag tror att det där försvann ungefär när jag fick barn. Mitt första barn sov aldrig och jag hann inte fundera på det där perfekta. (Det perfekta fanns ju i min famn, dygnet runt). Jag kämpade mest för att överleva på den lilla sömn jag fick och i farten glömde jag bort att man inte kunde ta hem folk om det var smulor på köksgolvet och sängen var obäddad. Tror till och med att jag ibland tog hem folk på besök utan att byta tröja till en som var utan bebisbanandregel. (!!!)

Det enda som hände när jag slutade försöka vara perfekt var att livet blev roligare. Enklare. Och så mycket tid man får loss att dricka bubbel med vänner när man inte städar i tre dagar innan de kommer. Och ärligt talat, den där som är snyggast, mest välputsad och kan allt – hur mycket orkar vi umgås med en sådan?

Här jobbade jag på mitt manus. Där gäller dock inte teorin om perfect imperfections. Där gillar jag att liksom inte lämna saker åt slumpen.

Perfection.

Go imperfect hat, go!

Gick också igenom Serranos Redemption. Den var … liksom lite too much på sina håll. Men det är en annan historia.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Den omedelbara tillfredsställelsen

Igår kom jag och mina elever in på att jag inte hade mobiltelefon när jag var i deras ålder. (Jag tror att hur vi kom in på det hade att göra med att jag muttrade något om Google translate, google och att allt bara finns för dem, att när jag gick i skolan minsann var tvungen att gå till biblioteket och leta i böcker. Att jag SLOG UPP ord i ordböcker och så vidare). Det som chockade dem mest var avsaknaden av mobil. ”Men HUR gjorde ni utan telefon?”
”Eh, nu är jag visserligen född på 1900-talet men vi hade ju telefoner.”
”Men asså, när ni skulle träffa någon då? Hur gjorde ni då?”

Och jag försökte berätta att vi BESTÄMDE i förväg. Att vi stod och VÄNTADE. (Utan mobil, vad gjorde man när man väntade då?). Och så berättade jag om när jag skulle träffa en språkreseflirt inne i stan. Vi hade bestämt tid och plats (via telefon som man PRATADE i). Jag var där i god tid. Åhléns City. Där stod jag vid korvkiosken som fanns där då. Och väntade. Och väntade. Och väntade. En kvart efter utsatt tid kände jag mig lite fånig, övergiven och besviken. Traskade som med svansen mellan benen ner till tunnelbanan. Tänkte att han nog inte tyckte så bra om mig ändå.

När jag kom ner för trapporna såg jag honom. Han var just på väg att lämna sin plats vid (Pressbyrån?) bredvid tunnelbaneingången till Åhléns. Vi missade filmen vi skulle se men vi gick och fikade. Glada över att inte ha missat varandra.

Så, mina elever, gjorde man. Man bestämde i förväg. Man väntade. Ibland gick det fel, ibland gick det rätt.

Idag när jag var på väg hem från jobbet skulle jag i vanlig ordning sätta igång Spotify och min spellista Augusti 2014 som jag bara lyssnar på när jag är ensam (och familjen får höra, de vet hur illa det är med min musiksmak). I bilen är den extra härlig för jag kan spela högt och ingen hör när jag sjunger. Men idag var det tydligen spotifykrig. Jag satte igång. Det försvann. Jag såg på min skärm att det spelades hemma. Jag tog tillbaka. Ungen hemma tog tillbaka. Jag tog tillbaka. Ungen tog tillbaka. Då ringde jag.

”Sluta använd Spotify!”
”Men jag hade det först!”

Och ja. Jag vet att det finns familjekonton. Men när barnet började lyssna på Spotify var dealen vi gjorde att jag alltid skulle ha förtur. Kan ju låta orättvist men kontot är mitt och det är jag som betalar det. (Och min man, om jag ska vara helt ärlig). Detta gick båda döttrarna med på. Men det har börjat slarvas på senaste tiden.

Och jag tänker.

Mina barn behöver inte passa en enda tid om de vill se något på TV. Allt kommer på play. Jag minns hur jag satt och väntade framför tv:n för att få se barnprogrammen. Såg klockan flytta sig sakta till 17:30. ”Kom nu då. Vadå? Barnprogram i TV två!” De klickar bara fram det de vill se och så är det löst.

De kan googla allt. De kan hitta på Youtube. De har i stort sett allting de behöver inom räckhåll och behöver inte vänta på något. De behöver inte bestämma i förväg, de kan ändra planer hela tiden. Ringa och kräva saker när jag har lektion och 24 elever att ta hand om. Om de hade varit barn när jag var barn hade de inte kommit på tanken att ringa mig på jobbet. Och hade de gjort det hade det ringt i ett öde arbetsrum och deras ärende hade gått mig förbi.

Så. Tillbaka till spotify.

Allt jag begär är fri tillgång till min pinsamma spotifylista under de 20 minuter det tar mig att köra hem. Kan man inte tänka sig att mina kära barn klarar sig på någon av sina 579 spellistor som de kan köra offline, under tiden?

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Ingen annan har klagat

Ny krönika i Tyresö Nyheter. Då jag aldrig hittar länk klistrar jag in den här:

Dotterns kofta går sönder efter andra tvätten, som har skett helt enligt tvättlappens instruktioner. Jag har tvättat kläder sedan jag var åtta så jag borde kunna tyda detta. Dessutom har jag turen att ha en tvättmaskin som är av nyare modell så där borde inte felet ligga. Med en suck packar jag ner den nytvättade koftan och mellan jobb, skjuts till barnens aktiviteter, middagslagning, träning och allt som hör en vardag till, går jag tillbaka till butiken. Där står jag, svettig och stressad och förklarar vad som har hänt: ”Oj, vad konstigt. Så ska det ju inte vara. Men det är ingen annan som har klagat.”

Jag vet inte hur många gånger det här har hänt mig. Jag lackar ur på att kläder ofta går sönder efter att de knappt använts. Skosulor lossnar, regnkläder går sönder i sömmar och oförklarliga hål dyker upp i både mina, och barnens kläder. Jag går tillbaka. Butikerna jiddrar nästan alltid om kvitto fastän det varken handlar om öppet köp eller byte. Det handlar om en reklamation. Och nästan varenda gång hörs de magiska orden ”ingen annan har klagat.”

Häromdagen skulle jag hämta ut medicin åt min dotter. Detta meddelade jag expediten på apoteket som tog min legitimation och började knappa på datorn. Sedan fann jag mig med en påse och en summa att betala. Jag betalade, tog påsen och åkte hem. Efter middagen kom dottern på att hon skulle få medicin. Jag tog fram asken och tänkte ge henne en tablett. Men eftersom jag är läskunnig och inte alltid helt disträ råkade jag se att det i bipacksedeln stod ”bör ej ges till barn”. Det kändes aningen märkligt då medicinen skulle vara utskriven till dottern. Så var nu icke fallet. På asken stod mitt namn och innehållet var en medicin som jag hade recept på.

Nästa dag, mellan jobbet, mataffären och aktiviteterna, svängde jag in till det aktuella apoteket som blev oerhört tacksamma för att jag kom och berättade. De tog det inte som klagomål. De tog det som viktig information till dem. Fullkomligt professionellt lyssnade de och har sedan vidtagit de åtgärder de ska, för att förhindra att detta sker igen. För de är kloka nog att veta att om det bara så är en enda person som har drabbats av något som gått fel i deras kvalitetskedja, så är det en för mycket. De är säkert också kloka nog att förstå att om en expedit slarvar en gång, är det inte omöjligt att hen slarvar en gång till. Och att det bakom varje ”klagomål” finns ett stort mörkertal. För alla drabbade går inte tillbaka. Alla orkar inte säga ifrån. För det tar tid och det är läskigt att vara besvärlig.

Nu är det förstås stor skillnad på en trasig kofta och en felexpediering av en medicin. Men att som mottagare av ett klagomål trösta sig med att ingen annan har klagat, det är att göra sig själv en stor otjänst. För sanningen är att bara för att åsikter eller klagomål inte framförs betyder det inte att de inte finns. Därför gör man klokt i att lyssna på den som vågar vara obekväm, och tar sig tiden att vara det.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sorgligt

Jag vet inte jag… Det är knappt att jag orkar bli äcklad. Det är knappt att jag orkar bry mig. Knappt att jag orkar ta bort kommentarerna för det är ju liksom ingen idé, det kommer snart nya. Men jag fascineras lite av att någon faktiskt sätter sig vid sin skärm och skriver sådant här. På inlägg som inte handlar om porr. På inlägg som inte visar någon ”sexig kropp”. I en blogg som inte alls har de här ämnena som fokus. Jag undrar vad de här männen har för fattiga liv, som känner att det är så här de får lite spänning i tillvaron. Någon slags tillfredsställelse.

Men det är kanske som Just D sjunger:
”Man e född med n dingelidong
haru talat förstånd med n sån nån gång
men e styrd av sin dingelidong
å den leder n vilse gång på gång
men e född med n dingelidong
å den som har n sån förstår med n gång
man e styrd av sin dingelidong med tvång – dingelidong”

Fan heller. Ge er – gubbslem. Och for the record, inget av förslagen i kommentarerna intresserar mig.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Nej, det heter inte glad kvinnodag!

Från Wikipedia:

”Den internationella kvinnodagen instiftades redan 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.

Vid Förenta nationernas första internationella kvinnokonferens i Mexiko 1975 togs initiativ till att införa en gemensam kvinnodag. FN:s generalförsamling beslutade sedan om detta i en resolution 1977. Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag, men hur man firar den varierar mycket mellan olika länder.

På flera håll har den mist sin politiska innebörd och istället blivit en dag då män uppmärksammar eller uttrycker sin kärlek till kvinnan, i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. I andra länder har dagen kvar sin politiska prägel då man fokuserar på kvinnors kamp för lika rättigheter och på den ojämställdhet som råder i samhället.”

Läs om det sista. På flera håll har den mist sin politiska innebörd och istället blivit en dag då män uppmärksammar eller uttrycker sin kärlek till kvinnan, i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag.

Inte märkligt alls. Det är förstås lättare att köpa lite choklad åt lilla stumpan än att ta tag i:

  • Att kvinnor år 2015 fortfarande inte har lika lön för lika arbete. Läs Ingen kvinna är fri utan egna pengar i Aftonbladet.
  • Att kvinnor inte syns lika mycket som män. Att kvinnors expertis inte efterfrågas i samma utsträckning som mäns. Att kvinnor inte sitter på samma höga poster som män. (Trots att tjejer och kvinnor har högre betyg och mer utbildning än killar och män).  Syns man inte så finns man inte. Ta ert ansvar här, media med flera. Läs 8 mars – männens dag i ETC. ”Internationella kvinnodagen är en dag då nyhetsmedier lägger extra energi för att lyfta kvinnornas berättelser. Men trots att det ofta upplevs som att det vimlar av kvinnoperspektiv denna dag, når representationen i de flesta medier inte ens upp till 50 procent.”
  • Att det i många delar av världen inte är självklart att flickor ska få utbildning. Stöd Action Aid och bli fadder till en flicka.  
  • Att kvinnosjukdomar sällan prioriteras. Att graviditetsbesvär viftas bort. (GRAVIDITET ÄR INGEN SJUKDOM!)
  • Att arbetsgivare vid intervjuer ofta frågar kvinnor om de planerar att skaffa (fler) barn än de frågar män detta.
  • Att fler kvinnor än män blir våldtagna. Att fler kvinnor än män blir misshandlade. Att jag alltid sneglar mig över axeln i parkeringshus, i joggingspåret, byter vagn om jag blir ensam med en man i tunnelbanan.
  • Och så vidare. In absurdum.
11009850_10153079677270731_3094382566672355195_n

Nina Hemmingsson.

Jag postade den här bilden på FB och en manlig FB-vän ifrågasatte om den verkligen representerar min vardag. Den representerade nämligen inte hans. No shit.

Idag undanber jag mig grattis. Jag undanber mig chokladaskar eller blommor ”bara för att” jag är kvinna. Istället vill jag bli lyssnad på. Jag vill få lika lön (om jag ska vara ärlig vill jag ha lite mer) som den som har samma kvalifikationer som jag. Jag vill att alla barn, oavsett kön, ska få gå i skolan. Att kvinnligt företagande ska ha samma förutsättningar som mäns. (Tänker på RUT och ROT). Kort sagt, jag vill att alla bara ska fatta att:

11044636_10153212015153783_4789927958996492193_n

Bilden har jag stulit på FB av feministen Henrik Arnstad.

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized