I don’t do skidor anymore. PUNKT.

Jag var sju/åtta år och satt på huk i backen med skidorna på.  Tårarna sprutade, hjärtat satt i halsgropen (sluta läs när klyschorna blir för många för din smak) och jag kunde inte få stopp. Hur jag än gjorde gick det för fort utför.

När jag till slut var nere vet jag inte vem som var ledsnast. Min opedagogiska pappa eller jag. Han som drog upp mig i stora backen i Storlien och tänkte att det bara var att åka ner. Så skulle jag mirakulöst kunna åka slalom sedan. Han lärde sig en läxa och hyrde in en privatlärare. Jag lärde mig att ploga och vilken befrielse detta var. Sedan dess har jag plogat så mycket att om det fanns ett VM i plogning skulle jag eventuellt vinna det.

Om det fanns ett VM för alternativa skidstilar skulle jag vinna det också. Min favorit är när backen är för brant (allt utöver grön backe är för brant) och jag får panik för om jag åker nedåt går det för fort. Alltså kör jag tvärsöver backen så långt det går. När jag har kommit till kanten av backen är det kört. Jag måste vända. Om jag är modig gör jag en sväng och blundar och oftast kommer jag runt så jag kan åka till andra änden av backen igen. Om jag inte är modig står jag still och sväljer bort gråten. Och lägger mig ner på rygg, lyfter upp skidorna i motsatt riktning och ställer mig upp igen (med hjälp av stavarna). Och sedan åker jag tvärs över backen och tar ställning till nytt vändningsförsök beroende på hur brant det är. (Alltid för brant).

Jag åkte med en kompis med familj till fjällen en gång när vi gick i högstadiet. Högstadiet. När man ska vara cool. Me in the backe? Not so much. Kompisen hade i alla fall en rolig vecka.

Nu har jag bara berört åkandet i backarna, liftåkningen är en helt annan – lika sorglig- historia.

När jag och maken skulle åka på bröllopsresa hamnade vi i Österrike. ”Hamnade” eftersom min dåvarande chef vägrade ge mig mer än tre dagar ledigt så resan till ett varmt resmål i januari blev omöjlig att genomföra. Istället fick det bli Europa och knappt hade vi kommit till bergsbyn och hotellet så blev jag magsjuk och slapp därmed åka skidor. Den nygifte maken fick åka på utan mig och jag låg på hotellrummet med bergsutsikt och … led inte så värst. Inte han heller för ärligt talat, den där åkstilen jag har är bara roande en eller två gånger, sedan blir den tröttsam för den som kan åka.

Och så kom barnen. Och jag har gett upp min skidåkning för att ta hand om barn när 1) maken åkte i backen 2) ta hand om barn 2 när maken lärde barn 1 att åka slalom 3) ta hand om barn 1 medan maken lärde barn 2 att åka skidor. Men plötsligt kunde båda ungarna åka och jag insåg att det var dags att ta tag i det där. För det är ju så MYYYSIGT när hela familjen åker skidor tillsammans i fjällen och kan posta härliga bilder på Facebook. På hur MYYYSIGT det är.

Så jag bokade in mig med privatlärare. Och visst, jag lärde mig en del. T.ex. behöver jag inte lägga mig för att vända längre – jag kan svänga även när det är lite brantare. Men om det är minsta is löser jag in mitt liftkort snabbare än du hinner säga is. (Jag har fått göra det massor av gånger).

Och så kom förra året. Förra sportlovet. Jag hade deadline på läxbok och insåg att jag inte alls skulle ha tid att åka några skidor. Medan familjen åkte satt jag i stugan och skrev 10-12 timmar om dagen. Gjorde research, ringde folk. Och inte en enda gång saknades jag i backen ty mina barn har blivit stora och åker på rejält.

Så i år när vi packade för sportlovsresan och maken drog fram mina underställ, mina skidkläder och skidvantar ur gömmorna knöt sig magen. Och jag funderade. I år skulle jag inte skriva en bok. I år kunde jag åka med. Men hela jag skrek nej.

För så här är det:

  • Jag HATAR underställ. Spelar ingen roll vilken modell, vilken storlek. De är osköna. Sitter åt, sitter tight och sitter högt på halsen. För att inte tala om resåren i midjan. VARFÖR måste de sitta under brösten? Hur skönt?!
  • Jag HATAR kläderna över understället. För det är bökigt och innan man har fått på sig allt svettas man ihjäl och ingen är redo att komma ut. Trots att jag alltid klär på mig sist, blir jag svettig och arg och bilresan till backen är inte mitt finest moment.
  • Jag HATAR, HATAR, HATAR att vara fastlåst i pjäxor och gå sådär förbannat obekvämt. För så fort man ska gå på toaletten (och det ska Pernilla ofta) måste man gå med de där helvetespjäxorna på halkiga golv och ärligt, man sitter inte jättebra på en toalettstol med de där vidriga sakerna som sitter hårt, fast och högt. Och så blir man svettig igen.
  • Och så är det åkningen. Alltså. Två / tre åk kan jag stå ut nu när jag har lärt mig lite bättre men sedan blir det trist.

Så med sportlovet runt hörnet tog jag ett beslut. Jag tänkte FUCK IT. Jag har försökt. Jag har uppoffrat. Jag har testat. Flera gånger. Men det är inte kul. Jag tycker inte att det är det. Så VARFÖR ska jag tvinga mig själv till det? I oktober stukade jag foten. Jag har fortfarande en rätt svullen knöl efter det så jag bestämde att den där foten inte skulle få plats i några pjäxor inte. Plötsligt var argumenten för skidåkning väldigt få.

Så. Äntligen. Har jag blivit vuxen nog att bestämma själv. Jag har haft ett urskönt sportlov. Varje dag körde jag familjen till backen, sedan tog jag min egen tid. En dag åkte jag och simmade. 1100 meter. Sedan tog jag en lång ensamlunch på det lokala fiket. Handlade middag och vin. Hämtade i backen. De andra dagarna tog jag  långpromenader och lyssnade på P1 dokumentär och annat intressant. Bl.a. en fin intervju med Rikard Wolff. Lunch på ett annat lokalt fik. En dag låg jag på soffan en lång stund. Jag har läst. Jag har skrivit. Jag har andats. Helt utan underställ och vidriga pjäxor. Jag var nöjd. Familjen var nöjd. Eller som min yngsta sa:

”Mamma, det gör inget att du inte är med i backen för du åker så långsamt och sedan vill du bara äta och när vi har ätit vill du åka hem.”

IMG_0355

Där borta: Läskig backe. Där jag tar fotot: Varmt fik.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

This used to be my playground

Jag är på Bromma flygplats, väntar på planet som ska ta mig till Sundsvall och Solede skola. Där ska jag föreläsa för personal och föräldrar om läxfritt.

Att vara på Bromma flygplats är lite som att vara hemma. När jag var liten tillbringade jag stora delar av min barndom här. Min pappa var ensamstående med mig och han älskade att flyga. Jag tyckte att flyga var trist. Bullrigt, trångt och långtråkigt. Så jag stannade på marken medan pappa flög. Jag lekte runt hangaren och barackerna. Jag hade fri tillgång till flygklubbens kafé. Jag skrev upp på en lista, pappa betalade när han hade landat. Det gick ingen nöd på mig även om jag sällan jublade när vi körde över Tranebergsbron mot Bromma. Trots fri tillgång till bullar, cola och godis…

Ibland följde jag dock med upp i luften. Mest som transport, nästan aldrig när det var ren nöjesflygning. (Pappa hävdade övning men det fattar väl alla att det var för nöjes skull). En av de gångerna fick vi flyga flera gånger över tornet. I planet indikerades det att landningställen inte fälldes ut men efter några varv var tornet säkra på att det var ute och vi kunde landa.

En enda gång tyckte jag att det var riktigt coolt att pappa hade flygcert. Florida 1992. Jag var 16, pappa och min lillasyster hade kommit till USA för att hälsa på mig. Vi tog en resa till Florida och en av dagarna där hyrde pappa en cessna och vi flög från Fort Lauderdale (tror jag), till Key West. Jag navigerade (well, vi säger det) och allt syntes fantastiskt bra för vi flög på otroligt låg höjd. Eventuellt slog den flygturen dagarna på Disneyworld.

Sierra Echo Golf ready for take off…

IMG_0205

IMG_0207

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ny krönika

I Tyresö Nyheter.
Jag fuskade lite med antal tecken så de kortade den något. Här får ni hela…

Jag har en dotter som är inne på sitt nionde år. Hennes dagar börjar med kramar och pussar, frukost, påminnelser om läxor, gympakläder, tandborstning, mössa, vantar och så skjuts till skolan. Där får hon gratis (ja ja, ni vet vad jag menar) högkvalitativ utbildning, lunch och mellis samtidigt som hon utvecklar sina sociala relationer. Väl hemma igen är det värsta hon behöver genomlida att plocka i ordning i sitt rum, vika in sina rena kläder i garderoben och göra en läxa eller två. Ibland tvingas hon tömma eller fylla diskmaskinen. (Eventuellt har hon en annan version än jag av hur hårt liv hon har). Men efter hennes jobbiga vecka får hon alltid någon slags belöning i form av fredagsmys. Kanske också lite lördagsmys för vi tycker att vi är worth it

I en annan del av Sverige finns en nioårig pojke som inte har det som min nästan nioåring har det. Han har kommit till Sverige utan sina föräldrar och jag undrar om han verkligen får en varm kram när han vaknar på morgonen? Har han det han behöver för att klara sin dag? Rätt kläder? Rätt saker? Har han ens en skolgång som fungerar? Får han tillräckligt med mat? Undrar han varje natt var hans föräldrar är eller har han traumatiska minnen av hur de dödades framför honom? Jag vet inte men jag vet att för ungefär två veckor sedan bestod hans ”fredagsmys” av att hållas fast av en ordningsvakt som är mer än dubbelt så stor, dubbelt så tung, faktiskt dubbelt av allting. Om inte trippelt. Ordningsvakten nöjer sig inte bara med att hålla fast pojken, nej han håller i honom så att han har svårt att andas och dunkar dessutom pojkens huvud i stengolvet. Bara den händelsen är så otroligt svår att förstå, men det som sedan händer är nästan lika svårt att ta in.

Plötsligt svämmar sociala medier över av hat. Men inte i den riktning man skulle kunna tro. Nej, hatet går mot pojken. Som är nio år. Som blir fasthållen och slagen av en vuxen man. Det skrivs vidriga kommentarer om vad en nioårig pojke har gjort för att förtjäna att få sitt huvud dunkat i ett stengolv. Vissa hävdar att det är rätt och riktigt. Enligt Sydsvenskan skriver en barnskötare från Eslöv på Facebook att ”horungen fick ju precis vad han förtjänade.” En barnskötare pratar om en nioåring som en ”horunge” som fick vad han förtjänade och mitt hjärta går itu.

Näthat är numera smutsig vardag. Journalister och andra som uttrycker sin åsikt eller rapporterar om något ”olämpligt” får helt enkelt finna sig i att få sin inkorg fylld av hat och i de flesta kommentarsfält blir det väldigt ofta hårda ord mellan personer som har olika åsikter. Man sitter bakom sina tangenter och hatar loss. Jag blir rädd. Vad är det för folk som befolkar Sverige? Varifrån kommer allt hat? Hur kan man ens tänka tanken att detta barn hade gjort något som kunde rättfärdiga vaktens beteende? (Exakt VAD skulle kunna göra det?) Hur kan man stå som en medeltida mobb vid skampålen och kasta ur sig dessa vidrigheter?

Barn föds på olika ställen. Vi människor föds till olika öden. En del av oss har tur när vi föds. Även om vi hittar saker att klaga på, saker vi önskar skulle vara bättre, så har många av oss en förbannad tur när vi föds i rätt land, av rätt föräldrar. Hur kan inte alla tänka på det när en nioårings huvud dunkas i ett stengolv av en vuxen man i maktposition? Ett barn. Som har kommit hit utan någon. Utan skydd och alldeles ensam i världen.

IMG_0199

IMG_0200

1 kommentar

Filed under Krönikor, tyresö nyheter

Det blev en ny dag!

Och plötsligt blev jag författare ”på riktigt”. Tjo! I helgen får jag fira med bubbel!

IMG_0196

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ibland orkar jag inte

Ibland orkar jag inte lyssna när du pratar.
Ibland orkar jag inte svara på frågor.
Ibland orkar jag inte svara när du ringer.
Ibland orkar jag inte läsa det du skriver.
Ibland orkar jag inte tänka klart en enda tanke.

För problemet är att du är så många samtidigt och du vill hela tiden ha något av mig. Ibland är det fem frågor från fem olika personer samtidigt. Ibland är det pennor fast jag redan har gett dig alla jag hade och du inte gav tillbaka dem till mig när du var klar. Ibland vill du veta vad ett ord betyder fast du har hela internet och riktiga lexikon att använda istället för mig. Ibland kräver din text ett långt svar och jag orkar inte formulera mig så att du inte missförstår och blir sårad. Eller så måste jag förstå vad du menar och ha en åsikt. Vara insatt. Veta saker. Ibland är allt du begär min uppmärksamhet och du är elva år och bubblar av berättarglädje men jag är för trött för att lyssna.

Ibland orkar jag inget annat än att sitta och håglöst titta på min facebookfeed och kanske trycka lite like här och där. För ibland, men bara ibland, blir även jag trött.

De brukar fråga vad jag går på. Hur jag orkar. Jag brukar svara ”livet.” Idag gick jag bara för att jag var tvungen. Idag gick jag inte på något annat än för lite energi, för lite lust, för lite motivation. För lite gensvar. För lite av allt bra, för mycket av allt dåligt.

Men som Scarlett sa: After all, tomorrow is another day.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Livet är ingen generalrepetition

Igår var jag på 40-års fest. (HUR skriver man det egentligen?) I år fyller jag 40, således även många av mina vänner. Detta var årets andra fyrtioårsfest (så funkar det bättre) och jag hoppas att det blir många fler för jädrar vad roligt det är!

40. Det är en rätt bra ålder. Mycket är på plats. Mycket finns förhoppningsvis kvar.

Jag har nästan i hela mitt liv känt mig äldre än jag är. Fått ta mycket ansvar och varit ”stor”, fast jag kanske inte var redo för det. Jag utvecklades också tidigt och har alltid sett äldre ut än jag var, och det har inte alltid varit en fördel. Men de senaste åren har jag vuxit ikapp mig själv, känt att min ålder och jag är ett just nu.

Häromdagen kom mina nior in på min ålder, minns inte hur, och de hörde att jag snart fyller 40. Det kunde de absolut inte tro. Jag frågade hur gammal de trodde att jag var och fick svaret 34. Jag älskar hur det var exakt 34, inte ”runt 30/35″, utan exakt 34. Det fick mig att börja fundera på hur det var när jag var 34. Det var 2010 och barnen var mycket yngre då. Vaknätter och hur mycket VAB som helst. Nyinflyttad i vårt nybyggda hus. Bokmanus in the making och författardrömmar men allting tog tid, det var inte riktigt motiverat att lägga tid på att skriva en bok med allt annat som behövde mig.

2010, när jag var 34 och fyllde 35, var året då jag klev lite ur hur jag varit förut, och blev mer hur jag är idag. Det var då svärmor fick sin hjärnblödning och jag började omvärdera saker. Det gjorde att jag slutade vara feg. Det gjorde att jag blev mer noga med vad JAG vill göra, inte vad du vill att jag ska göra eller vad jag TROR att du vill att jag ska göra. Det var också året då jag började bli lite mer slarvig och mindre välorganiserad (JA, det är en bra sak. För mig och min omgivning).  Och just det. Kort in på 2011 var mitt manus klart och jag fick bokkontrakt. För jag insåg att det var bäst att ligga i för plötsligt kunde jag ligga med hjärnblödning och maskiner överallt.

Eller som gårdagens födelsedagsbarns mamma, som nyss fyllt 70, sa: ”Livet är ingen generalrepetition. Det är nu det gäller.” Det skålade vi på. En kort stund senare blev jag sångerska för en stund. Jag tvivlar på att jag hade gjort det när jag var 34. Jag hade stammat nej tack, inte vågat ens titta på mikrofonen. För jag used to be a fegis.

IMG_9946

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Och någonstans slocknar en låga

Lisa Magnusson skriver fint om Hanna. Jag kände inte Hanna. I mitt flöde på Facebook har jag mött folk som kände Hanna väl, och kände Hanna litegrann. Jag följde Hanna på Twitter och störtgillade henne där. Vet att jag ibland funderade på var hon var, vad nästa tweet skulle vara. Såg fram emot hennes. Twitter är ett jädra galet flöde men jag gillade verkligen Hannas tweets. När jag nyss läste Lisa Magnussons krönika förstod jag att det var DEN Hanna som var död. Och plötsligt kändes det än mer sorgligt. Vilket är sjukt för oavsett relation är det sorgligt när en människa väljer att försvinna.

Att uppleva att någon man bryr sig om självmant väljer att försvinna, det har jag lyckligtvis inte behövt. Och jag kan inte ens föreställa mig min ilska, saknad och sorg. Och skuld. Över att alltid undra vad jag gjorde fel. Varför jag inte fanns för dig för en ”like” på FB betyder faktiskt inte så himla mycket alls. Alltid undra om jag hade kunnat göra något. Undra varför du inte sa något men om jag var en riktig vän skulle jag förstå utan dina ord.

Och jag tänker på hur livet ser ut. Hur vi ilar omkring i våra ekorrhjul. Hur vi har fullt upp med oss själva. Våra jobb. Våra familjer. Våra renoveringsprojekt. Hur sällan vi lyckas höra av oss. Hur ännu mer sällan vi lyckas ses. Hur det finns folk jag vill bry mig mer om. Hur det finns folk jag önskade brydde sig mer om mig. Hur allt bara går på och ingen faktiskt kanske bryr sig, på riktigt. Det är sorgligt och det inser vi aldrig förrän det är för sent. För någonstans mitt i det där slocknar någons låga.

Jag ska inte floskla med ”krama den du älskar”, ”carpe diem” och allt det där. Eller va fan. Varför inte? Just do it. Skicka ett sms. Boka en dejt. Berätta att personer betyder något för dig.

Petra Marklund i Easy Come, Easy Go:

Vad fan var det för fel på dig? Vad gjorde att du inte såg?
Vad fan var det för fel på mig? Vad gjorde att jag inte såg?

Vad var det för fel på livet?
Vad gjorde att du inte orka… Vad gjorde att du inte orka?
Ja, vad var det för fel på dig?
Vad gjorde att du inte såg vad du betyder för oss?
Var vi inte skäl nog, att stanna kvar…?

6 kommentarer

Filed under Uncategorized