Den 22 december

Det var en sådan där dag som verkade bli perfekt. Jag hade fått jullov dagen innan, nu var det dags för barnens avslutning. De kammades, trycktes på likadana (nya) klänningar och fotades. Säkert la jag ut dem på Facebook också, stolt över dessa härliga varelser som jag får ha hos mig i mitt liv.

Avslutningen innehöll allt den skulle, skönsång, tårögda föräldrar och present till fröken. Barnen och jag åkte till maken för att äta jullovslunch ihop, innan tjejerna och jag skulle julhandla. Jag hade bara ett ärende innan, maken tog med sig barnen till sitt kontor så att jag kunde fixa det jag var tvungen att fixa.

Jag nynnade till någon jullåt på radion och tänkte att det blir nog bra med jul ändå. Trots mitt fleråriga julhat tänkte jag det året, 2010, om inte omfamna julen så i alla fall gilla läget. All julmat var inhandlad, klapparna (utom just makens) var klara. Duk till bordet fixad. Jag hade till och med tänkt ut ett färgtema och hade köpt små bordspresenter till alla gäster. Jag skruvade upp radion och skrålade lite till medan jag körde mot stan, men avbröts av min telefon. Det var maken – som lät ovanligt allvarlig. Hans mamma, min svärmor, var på väg med ambulans till akuten.

Alltid när jag tänker på den 22 december 2010 så ser jag dagen som en film. Vår helt och hållet klyschigt fina förmiddag varvas med bilderna av vad som hände min svärmor när hon hemma hos sig förberedde sin sista arbetsdag.  Hon skulle bara jobba några sista timmar innan den sköna julledigheten var hennes. Men hon kom inte till jobbet den dagen och tack vare rådiga kollegor  fick filmen ändå ett lyckligt slut. Till slut. Det visste vi inte den 22 december när vi fick veta att hon var på väg med ambulans.

Maken kastade in barnen i sin bil, åkte och mötte upp mig. Vi sprang ut och bytte bilar. På väg hem ringde jag min sjuksköterskekompis som jobbat inom nästan allt inom sjukvården , och väldigt länge på akuten. Jag beskrev det lilla jag hade hört om vad svärmor hade och så frågade jag min kompis hur orolig jag skulle vara. Min kompis, som aldrig överdriver, aldrig oroas, alltid är cool, blev helt tyst. Då började det sjunka in hos mig att det faktiskt var allvar.

Julen blev märklig. Även svärmor hade förberett julen väl, alla julklappar var inslagna, sylten till ris á la maltan var kokad, skinkan var förberedd. Medan hon låg på intensiven och kämpade för sitt liv satt vi och åt julmaten hon hade gjort, och öppnade klapparna hon hade köpt. Vi varvade sill och köttbullar med tårar och väntan på samtal från ansvariga läkare. Det vakades över svärmor hela jul- och nyårshelgen. (Och mer därtill).

I morse sa min ena dotter att den 22 december är otursdagen. Jag sa till henne att det är det inte, det var bara en slump att det var den dagen. Men jag tänker precis likadant som hon. Varje år. Det är ett litet andetag in och inte ut förrän dagen är över. Vet, det handlar inte om datumet men det har liksom etsat sig fast. Idag gjorde vi nästan allt likadant som den  22 december 2010, julshopping för mig och barnen och lunch med pappsen stod på agendan. Jag märkte att jag hade den 22 december 2010 i bakhuvudet mest hela tiden. En del av mig ville undvika att göra samma saker idag som då men en annan del av mig bestämde att man måste reclaima saker ibland. Idag reclaimade vi den 22 december och det vågar jag skriva fast det är fyra timmar kvar av den här dagen.

Idag mår svärmor bättre än vi någonsin vågade hoppas den där vidriga tiden 2010/2011. Och att hon råkade ut för det hon gjorde lärde mig något väldigt viktigt. Något som Pigge Werkelin också vet: ”Ta inget för självklart, fira ofta, skjut inte upp saker, planera in egen tid och hjälps åt. Livet blir så mycket bättre och framför allt roligare”. Läs hans inlägg om sorg, att leva kvar och vad folk tycker.

Det slitna och klyschiga ”inget ont som inte har något gott med sig” är ju lätt för mig att säga, det var ju inte jag som blev sjuk och hamnade på intensiven. Men jag är oerhört tacksam att jag lärde mig något av allt vi gick igenom, av allt svärmor har tvingats gå igenom (och fortfarande gör). Det har, hur knäppt det än låter, berikat mitt liv. Det har gjort mig gladare, galnare, modigare (idag testade jag t.ex att faktiskt äta upp sjögrässalladen till min sushi – wohoo), mer spontan och faktiskt ganska mycket klokare. Och det är ju inte illa redan innan man har fyllt 40.

Om jag gillar julen bättre sedan julen 2010 hånskrattade mitt försök till julacceptans rätt i ansiktet? Not so much. Om jag orkar bry mig? Not so much. Jag lyssnar på Tove Jansson som läser ”Granen” och skrattar gott åt ”JULEN KOMMER” samtidigt som andra ruschar omkring och köper allt möjligt onödigt till varenda avlägsen släkting de kan komma på. Idag handlade jag all julmat på 30 minuter från ankomst till affären och inpackning i bilen, kanske gör jag lite julgodis, kanske inte. Det är ändå bara en dag, en middag och inget att stressa upp sig för.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Kungen av Kungsan

När jag var 14/15 var jag i Kungsan på en gratiskonsert med Orup. Jag och min kompis stod längst bak och det dög ju inte. Vi försökte jobba oss framåt men det gick trögt. Så plötsligt dök det upp ett grabbgäng som plöjde sig fram och vi var ju smarta fjortisar så vi hakade på. Strax stod vi längst fram och jag minns fortfarande röjet.

I fredags hade jag, maken och två andra par bokat biljetter till Hamburger Börs och Orup. Konserten var icke gratis denna gång men jag tjänar lite mer nu så det var helt okej.

Vi inledde med julbord på Börsen och well, maten var väl sisådär men sällskapet var toppen. Och jag som alltid försöker ha koll på läget insåg att jag inte hade en aning om var vi skulle sitta under konserten. Men efter maten tog vi våra biljetter och hade fått superplatser. Helt utan ett grabbgäng som plöjde vägen.

Och så drog Orup igång. Och jag var i Kungsan igen. Vilket drag! Vilket band! Vilken artist han är.

Och så var det det där med sittplats. Det passade mig sådär så snart stod jag och en av kompisarna på sidan och röjde. Med några andra som säkert också värmde upp med gratiskonserten i Kungsan 1989 eller så.

Kvällen var underbar även om jag var lite jobbig och spammade fb och jag var lite pinsam när jag bad Orup om ett foto (och eventuellt stod vid sceningången och väntade på att han skulle komma ut efter att ha frågat personalen om jag ändå inte kunde få komma backstage) men jag säger som mina elever – YOLO.

IMG_6986.JPG

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kärleken till ett land

Daniel Mendoza skrev så här på Facebook:

Nio och ett halvt år är vår äldsta son. När han åt frukost i morse satt jag och betraktade honom. Ett vackert och tryggt barn. Jag kunde då inte låta bli att jämföra de första nio åren av våra liv.

När jag var nio år hade jag hunnit med:
Att bo i två kontinenter, i fyra länder och mellan fem och tio olika städer
Levt fya år av dem på flykt
Förlorat allt
Inte hunnit få vänner
Mitt på natten sprungit halvnaken på en gata och ropat på hjälp för att rädda min mor
Försökt att lära mig fem olika språk
Varit onykter
Sett människor dö
Se djur bli mördade
Sett människor med tillhyggen och vapen attackera varandra
Bott i hus, kyrka, lägenheter, flyktingförläggningar
Somnat hungrig
Somnat rädd
Arbetat för att få lön
Stulit mat
Slagits med knytnävarna
Haft en kniv mot min hals
Haft en revolver tryckt mot mitt huvud
Vaknat av att en vuxen siktat med ett gevär mot mig
Blivit grovt misshandlad ett antal gånger
Sett vuxna ha sex
Provat att röka
Använt vapen för att döda djur
Sett familjemedlemmar bli grovt misshandlade
Försökt två gånger att fly hemifrån
Försökt varje dag att överleva mina mardrömmar
Sovit i flera år med ett vapen under kudden
Och annat jag har förträngt…

Leon, vår äldsta son, är nio och ett halvt år.

Han spelar trummor
Han går på dans
Han åker skidor
Han har massor med vänner
Han lär sig språk han tycker om
Han älskar böcker
Han har fått prova på aktiviteter han velat
Han har haft hundratals dagar där han bara varit
Han har besökt andra länder
Han har drömmar
Hans bror är hans bästa vän
Han har varje dag fått höra om att han är älskad
Han har varje dag fått höra att han är vacker
Han har varje dag fått vara sig själv
Han har varje dag fått hjälp
Han har varje dag blivit sedd
Han har varje dag fått känna sig trygg och respekterad
Han har varje dag fått en kram när han vaknat och en puss när han gått och lagt sig
Han säger att han ska bli en luffare
Han säger att han ska bli författare
Han säger att han älskar sitt liv
Han säger att han är unik
Han vaknar på morgonen, ler och säger ”Hmm… så skön dröm, jag ska somna om”
Jag hör honom skratta varje dag

Han har sett människor rädda djur
Han har fått ta del av människor som räddar människor
Han har sett sin föräldrar plocka upp skräp andra slängt
Han har aldrig hört sina föräldrar skylla saker och ting på andra, knappast varandra
Han har aldrig sett våld i hemmet
Han har aldrig sett sina föräldrar onyktra
Han har aldrig hört sina föräldrar kalla varandra eller andra för dumma saker
Han har sett sin pappa arg, men fått en bra förklaring till varför
Han har alltid fått svar, eller en förklaring till varför han inte kan få svar, på alla sina frågor
Han har aldrig behövt somna hungrig
Han har aldrig somnat gråtandes

Han har aldrig varit rädd
Han verkar inte ha några mardrömmar
Han har varje dag ätit frukost, lunch och middag
Ingen i hans familj har någonsin ljugit för honom
Och varje gång han sagt ”Pappa” har jag släppt allt

Så tack Sverige. Tack till er som byggde detta vackra land. Jag gör mitt bästa för att göra det ännu bättre. Kan inte visa tacksamhet på annat sätt. Jag håller mig borta från diskussioner om hat, om rasism, om rätt och fel. Jag sprider istället kärlek så mycket jag bara kan. Det är mitt sätt att bidra till debatten. Det är mitt sätt att visa att jag är tacksam. För jag är det. Och när jag nu betraktar mina två söner, när jag tänker på att jag tack vare detta land kunde göra upp med mitt arv, kan ge dem ett liv jag aldrig var i närheten av ens i mina vackraste drömmar, är jag så sjukt tacksam.

 

Daniel Mendoza driver ett av Sveriges bästa magasin. Good News Magazine. Bra julklappstips till den som har allt. Och till den som inte har allt.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Nyss

Var jag elva. Jag brukade ta bussen till Farsta centrum och köpa singlar. Jag har för mig att de kostade runt 20 kronor. Jag köpte en eller två i veckan och det var ett äventyr varje gång. Ibland tog jag fel buss. Ibland var den inställd. Ibland dök det upp ett fyllo som skrämde mig. Ofta åkte jag ensam men ibland med en kompis.

Nyss virvlade min nästan elvaåring och en kompis in i huset. De har åkt buss till vårt centrum och shoppat. Ätit pommes frites till mellis  (!!!) och köpt presenter till kompisen som har kalas ikväll. Ingen av dem har svarat i sina telefoner för de hade fullt upp med att shoppa upp mina pengar. (Mamma, jag köpte en väska!) Nu virvlar de omkring här och gör sig i ordning och jag sitter och väntar. Jag är chaufför och förväntas ta dem från A till C, via B och hämta en annan kompis.

Nyss var jag elva. Nyss var hon bebis. Och här sitter jag, fredagstrött, novembersliten och ganska matt och undrar lite över vart åren tog vägen. Egentligen?

IMG_6420.JPG

9 kommentarer

Filed under Babbel, Barn

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground

I går hade vi en idrottsdag för våra elever. De hade en eftermiddag i en friidrottshall och jag stationerades vid höjdhoppet. Låt mig först bara säga att jag inte är en sportperson. Faktum är att jag inte var speciellt taggad på att åka till den här hallen igår. Jag ville mycket hellre ha mina vanliga lektioner. Jag har liksom en hel del jobb att göra med mina elever, det är snart jul och betygsättning och så. (Som läxfri lärare är jag beroende av att ha lektioner). Men men. Jag packade in mig i min älskade bil och åkte ut till förorten vi skulle vara i. Bytte till gympaskor och ställde mig på min post. Nu skulle här vaktas höjdhoppande ungdomar!

Och som de hoppade! De for över den där stången (?) ribban (?) som ingenting. ”Höj, Pernilla, höj!” Så det gjorde jag. Då började det rivas. Då försökte de igen. Och igen. En kille var speciellt enveten. Han försökte hur många gånger som helst på 1,35 men rev, rev och rev. De andra hade redan tröttnat men han fortsatte. Men så plötsligt hände det. 1,35 utan att nudda ribban. Jag vet inte vem som blev gladast, han eller jag. Men så fort han hade konstaterat att ribban låg kvar ropade han till mig: ”Höj till 1,40!”

Helt underbart! Älskade hans ”Nu har jag klarat det där, då kör jag vidare attityd”. Om han rev 1,40? Absolut. Men det gjorde liksom inget. Han fortsatte att försöka. Den som hoppade högst under dagen var en tjej i sjuan. 1,50 flög hon över. När vi började på 1,20 ville hon passa, det var liksom inget att ens lägga energi på.

Så. Trots att det var rätt kallt där i hallen och jag förlorade alla mina lektioner så hade dagen sina ljusglimtar och jag åkte hem med ett leende på läpparna. Ibland kan man minsann inte bara ge upp. Ibland får man sikta lite, även om man gör magplask ibland. C’est la vie.

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Tankar

Ensamma själar all over the place

I går rördes jag av Hanna Hellquists krönika i DN  som är bland det ärligaste jag någonsin läst. Så oerhört naket och befriande.

Och ikväll dök den här mannen upp i min Facebookfeed. Från sidan Humans of New York. Den absolut bästa sidan på hela Facebook. För att den visar världen och människorna i den.

 

10422413_801502453257190_3448689452828244297_n

 

I live a very solitary life. My wife died fifteen years ago. All my friends are gone. I try to keep busy. I read, I walk, I watch television.”
“Do you remember the time in your life that you felt most afraid?”
“The first day I arrived in America. I had been a freedom fighter in Hungary. And one day my neighbor told me that I’d been reported and I needed to leave immediately– she was a communist police officer, but also my friend, so she told me to run. My wife did not want to leave her family behind, so she refused to come with me. When I arrived in this country, it was the first time that I’d ever been completely alone.”

Mitt hjärta brast nästan över den här mannen. Så fin. Så ensam.

Och förstås svämmade kommentarsfältet över med hälsningar till honom. Folk skrev att de gärna de ville träffa honom, göra honom sällskap över en fika. Några föreslog att de som bor i New York borde bjuda in honom till Thanksgiving. Och det var väldigt fina tankar, tyckte jag. Och så dök den här kommentaren upp:

Danielle FanninFor all those touched by his story and want to help, remember there are people in the same boat all around your own town. They had stories. They are alone. Want to give a hug or share a coffee… you really can! Let the feelings you have now turn into bold compassion that acts.”

Och exakt så ju! Se dig omkring. Någon som behöver dig, din tanke och ditt sällskap finns precis nära.

1 kommentar

Filed under Tankar

Vad går du på?

En kollega frågade mig idag vad jag går på. Anledningen var att jag var absolut sist kvar på vår personalfest som vi hade i helgen. Och när jag körde hem idag funderade jag på just det. Vad går jag på?

I höst har jag varit så trött. Så oerhört trött. Jag jobbade extremt mycket i våras. Jag jobbade 80 procent på jobbet och vet inte hur många procent med min bok. Ni vet, Läxfritt – för en likvärdig skola. Varenda ledig stund intervjuade jag. Eller renskrev intervjuer. Eller läste forskningsrapporter. Eller letade artiklar. Och skrev. Skrev. Skrev. Ja, ni fattar. Jag vet inte ens riktigt hur jag hann andas.

Sedan manuset gick i tryck i somras har jag andats ut. Ni har sett det i väldigt få inlägg i den här bloggen. Från att ha bloggat varje dag i ungefär sex år har jag gått till att blogga ungefär var tionde dag. Det skär i mitt blogghjärta men det är så livet har varit i höst. Trött.

Men i helgen var det fest och jag hade så trevligt. Jag har fantastiska kollegor och vi hade inte haft fest på länge. Jag är också med i festfixargruppen och hade städansvar så jag var tvungen att vara kvar. Det var dock inte ett dugg betungande, bara roligt.

Så vad går jag på då? Inte en enda knarksort. Har aldrig testat, och kommer aldrig göra det. Fattar inte grejen.

För fyra år sedan fick min svärmor en hjärnblödning. Det var nära att vi förlorade henne där och då. Jag insåg att från en dag till en annan kan livet verkligen vara borta. Puts väck och slut. Bara sådär.

För ett år sedan förlorade jag en viktig person. Jag vaknade i morse och mindes den dagen för ett år sedan. Dagen då jag hade massor av missade samtal när jag kom ut från ett möte. Namnen på missalistan avslöjade redan innan jag ringde tillbaka att något riktigt jävligt dåligt hade hänt. Jag satt i kopieringsrummet på jobbet och bara grät och grät. Jag minns dagen då jag fick ringa runt och ge det fruktansvärda beskedet till andra. Jag minns begravningen då jag inte fick näsdukarna att räcka trots att jag hade köpt ett storpack. I morse kom tårarna tillbaka.

I våras hände det igen. En som alltid funnits nära mig försvann. Plötsligt. Oväntat. Nyss levandes, skrattandes och i samförstånd med mig under ett gemensamt projekt. Och sedan bara borta. På min förbannade födelsedag. En konstigt twist av ödet. Han som alltid funnits på mina födelsedagar var plötsligt bara borta.

Vad jag går på?

Livet. Det är nu. Det är något som sker 02:40 på ett dansgolv där alla slåss om spotifylistan. Det är att trots övertrötthet gå och träffa väninnan på den lokala krogen, äta en förrätt och dricka ett par glas vin och sedan gå hem och kramas i soffan. Det är att stanna uppe en natt och skriva trots att klockan obarmhärtigt ringer 06:00. Det är att ibland äta bullar istället för middag. Att boka en resa utan att man egentligen har råd. Det är att ibland säga FUCK IT och bara göra det man känner för. Det har livet lärt mig den hårda vägen. Och jag är glad för det. Trots allt.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized