Ja. Jag känner ju att jag måste prata om den här artikeln. Folk tror ju nämligen om mig att jag är komplett beroende av Facebook, att jag inte gör annat än sitter där och skriver inlägg och gillar andras. Och visst, jag tillbringar en hel del tid med att kolla Facebook, och att skriva. För jag råkar tycka att om du ska vara med på Facebook – då ska du vara delaktig. Är inte förtjust i alla som är där men är passiva, de som ser men inget delger. Det är lite creepy. Precis som twitter och blogg då, förstås. 
Hur som helst. Artikeln menar att vi blir olyckliga av att hänga på Facebook och att vi blir olyckliga av att inte logga in på Facebook. Och så menar forskarna att vi blir olyckligare ju mer tid vi tillbringar på Facebook. Hmmm. Det låter ju helt sjukt. Att göra en sak man blir olycklig av och sedan göra mer av den?
Forskarna tar upp anledningar – svårt att vara kritisk till alla lyckliga inlägg, man jämför sig med andra och känner sig då som en sämre människa. De flesta lägger ju också bara upp sådant som de vill visa upp - det glada, lyckliga livet. Det klart att man mår dåligt av Facebook om man tror att alla går runt och bara är lyckliga hela tiden.
HÄR vill jag ha en bild som jag inte hittar. Den där seriestrippen som vandrade omkring på Facebook för ett tag sedan, med kvinnan som kvittrar om sin härliga helgmorgon och man ser hur barnen lever rövare. Om någon har den så kan ni ju hojta till. Fast kanske att the moment just passed.
Och det är kanske inte så konstigt att man lätt tror så, det som slår mig med Facebook är ofta hur förbaskat likriktade vi är på Facebook. Är det semmeldag så dyker det upp tretusen semlor i mitt flöde. Är det minusgrader så dyker det upp bilder på termometrar och kommentarer om det. Är det julafton så skriver varenda människa ”God jul” fast det kanske inte alls är någon jävla god jul alls. På somrarna svämmar det över av bilder på bubbel, rosé och grillat. Rickard Söderberg på Twitter sa det så bra i söndags:
(Och ja, jag har postat både semlor, god jul, vinterbilder, bubbel (har jag postat bubbel?!), rosé och frukostmackor. Brukar även stolt visa upp min helgsmoothie).
En del av mina vänner uppdaterar bara när de är på semester. Då kommer det upp glassiga bilder, incheckningar från flygplatser och annat som man gärna vill dela med sig. Den trista måndagsmorgonen på bussen pratar de här personerna aldrig om.
Men va fan. Om man inte kan vara minsta lilla källkritisk, inse att allt man läser inte är sant – ja då ska man kanske inte hänga där. Inte här heller. Och ingenstans på nätet. Inte läsa tidningar heller. Eller se på tv. För NEWSFLASH – man måste vara aningens källkritisk oavsett var man befinner sig här i världen. Göra en egen bedömning av det man läser/ser/upplever.
Jag gillar Facebook för att jag får ett hum om vad folk gör, kan knyta nya kontakter och vårda gamla. Jag föredrar ett varierat flöde men om jag måste välja så föredrar jag alla tjolahoppinlägg framför de som bara är negativa.
Läs denna:
http://juliaskott.wordpress.com/2012/03/05/facebook-gor-dig-inte-olycklig/
Jag gillar facebook. Och jag håller med om att jag gillar mest de som är aktiva, inte ”smygarna”. Jag undrar alltid vilket syfte de har? Jag kan se att de är inloggade men de skriver aldrig, kommenterar aldrig.. Jag inbillar mig dessutom att om man skulle få fram en sån där ”vilka kollar din profil mest” så skulle smygarna ligga i topp! Men mina issues med paranoia kanske vi ska undvika att gå in på närmare här
Det är kul att höra vad folk gör, det är därför jag gillar FB. Jag har kontakt med många gamla vänner som bort långt bort och det är roligt att numer kunna ha den möjligheten. Innan hade vi ingen kontakt så FB har inte tagit bort IRL -träffar, de fanns ju inte. Då är det snäppet bättre att kunna höras nästan dagligen. Tack FB!
Jag har några mindre störningsmoment och det är ett par skrytmuppar som på allvar brukar skryta om att de äger en Ipad (gör jag med, men jag behöver inte skriva om det på FB), bor på söder och gnäller om att det är så mycket annat folk som inte hör dit som tydligen tar över Nytorget (erm.. ok, du är 37 år sa du..) och imbecilla tävlingar om vem som besökt flest lyxkrogar runt om i världen. Men det kanske egentligen är personer som jag inte borde vara vän med ö h t. Men jag gillar det ändå på nåt sätt. Jag behöver saker att störa mig på också!
Förr så hade man alltid kontakt med sina medmänniskor. Från början så levde vi i grupper med 30-40, ibland träffade vi andra grupper i vår klan/stam. I det gamla bondesamhället så levde man nära varandra och i brist på mobiler etc så träffades man vid helger, dop och begravningar. Vad gjorde man då, jo skvallrade. Ni som är språkintresserade, vilket jag tror att alla är som läser Pernillas blogg ska försöka få tag i en bok av Robin Dunbar ”Samvaro, skvaller och språkets uppkomst”. Nu när vi inte bor nära varandra så har vi kvar vårt basala språkliga behov och tack vare Facebook så får vi dem tillfredsställda. Jag som är uppvuxen utan tekniska möjligheter till kontakt, vi hade inte ens vanlig telefon, satte bort mycket tid med att snacka med kompisar. Min mamma undrade alltid var jag hade varit då jag kom hem sent från skolan fast det bara tog fem minuter på cykel. Det fanns inte snabbköp så att handla, ofta i flera butiker, tog tid eftersom det blev alltid lite social talk med expediterna. Det var alltså inte bättre förr utan likadant fast på annat sätt. Vi kommer alltid utveckla vårt språk genom samvaro och skvaller.
vare Facebook så löser vi det. Jag som växte upp utan telefon och dagens tekniska möjligheter till kontakt minns hur mycket tid det gick åt att träffa kompisar och ”skvallra”. Min mamma undrade alltid varfrö det tog mer än en timme att komma hem från skolan, när jag cyklade hem på 5 minuter. ”Var har du varit?” ”Vi var några som stod och snackade.” ”Men det kan ni väl inte ha gjort i en timme”. Eftersom det inte var snabbköp så tog inköp lång tid för man måste ju ”skvallra” lite med expediterna. Det var alltså inte bättre förr eller det var likadant förr eftersom ”social talk” är språkutveckling
Har inte riktigt tänkt på det där med att man 1) inte skulle förstå att det händer annat mellan uppdateringarna och 2) att man skulle stöta sig över lyckliga inlägg. Jag gillar internet tack vare inspirerande uppdateringar och brer mina helgmackor efter tips från en bloggare. Vaddå, det är gott ju!
/A
Jag träffar ju några som inte alltid mår så bra av det. Mest av två anledningar. 1. De känner att de måste prestera något som intresserar ANDRA. 2. Får de inga kommentarer eller gillningar kan de grubbla på det en hel natt.
Alltså; är man ute efter bekräftelse kan det bli en fälla.
Nej, jag mår inte heller dåligt av Facebook. Däremot tror jag på att ta en paus från sociala medier ibland. Jag tar ofta en längre paus på semestern och gillar att ha helt ouppkopplade helger titt som tätt.
Jag blir inte heller störd av lyckliga inlägg. Jag använder själv Facebook för affirmationer ibland – jag kan till exempel skriva ”Jobbar effektivt hela dagen” om jag vaknar en måndagsmorgon och det känns som om jag har sirap i blodomloppet.
Dessutom har jag ett erkännande att göra: jag gillar att få veta vad folk äter till middag. Eller frukost. Eller när som helst – mat är alltid bra liksom
Men det får man inte säga – man ska tycka att det är såååå vardagstråkigt.