Inatt

Åkte jag taxi hem. Jag gör ofta det då jag bor väldigt, väldigt off. Väldigt off. När jag åker taxi tar det alltså en stund och jag hinner  prata mycket med taxichaufförerna. Så även inatt.

Vi kom in på att han kom från Iran. Att han hade suttit fängslad. Att hans son var fem år när han för första gången fick träffa honom. Fem år. Min yngsta dotter är fem år. Att ens försöka förstå känslan att inte ha fått träffa, inte ha fått känna, inte ha fått gosat med sitt barn under hennes första fem år. Det är omöjligt. Det är hjärtskärande och det borde vara förbjudet.

Han berättade om flykten till Sverige. Hur han fick sälja hus och bil för att ha råd. Hur fru och barn fick bo hos släktingar på obestämd tid. Att de inte visste om de någonsin skulle ses igen.  Hur han la sitt liv i en människosmugglares händer och inte visste vart han skulle hamna. När han kom hit så var det enda han kände till om Sverige ”Olof Palme”.  Han berättade för de svenska myndigheterna hur det låg till med fängelse och överhängande risk att fängslas igen. Han fick stanna. Familjen fick komma hit.

Hans barn är nu 22 och 17 och har det bra. Han och frun är fortfarande gifta. Han var varm, han var glad och hans liv har varit så mycket svårare än något jag någonsin har upplevt.

Jag försökte beskriva för honom hur jag ofta kan vara frustrerad över att mina barn bråkar om småsaker i tid och otid och  inte förstår hur bra de har det. Han tittade på mig i backspegeln, log varmt och sa: ”Det är inte deras fel.”

Och det är så sant. Det är inte deras fel. Det är deras verklighet och den ska vi vara väldigt glad för. Att deras största problem är att syrran inte lånar ut sin leksakshamster fast man vill.