När vi åkte taxi hem efter konserten i onsdags pratade vi med taxichauffören om att det har varit mycket oroligheter i just den stadsdelen vi skulle till. Taxichauffören hörde fel på vart vi skulle och vi hamnade på fel gata men han stängde av taxametern och körde oss rätt, det var ett par kilometer bort bara. Vi åkte alltså igenom flera olika delar av den här förorten innan vi kom fram. Vi klev ur taxin 01:30 och på väg upp till den lånade lägenheten hörde vi en helikopter hovra ovanför oss.
Vi gick upp, kom in i lägenheten och gjorde nattmackor. Helikoptern fortsatte att cirkla omkring i området. Vi tyckte att det var lite märkligt. Min rådige make surfade in på aftonbladet.se och läste att en person hade skjutits till döds ett par gator bort. Just där vi nyss hade åkt. Larmet hade kommit in till polisen 00:51, alltså inte ens en timme innan vi åkte förbi.
Obehaget spred sig i hela min kropp. Precis i närheten där vi just hade åkt förbi hade någon nyss mist sitt liv. Precis där vi var pågick en jakt efter gärningsmän. Någonstans i den mörka natten fanns någon eller några med högt adrenalinpåslag som måste hålla sig undan. Som måste hittas.
När solen sken och himlen var blå vaknade jag i lägenheten högst upp i huset med snedtak och hela Göteborg som utsikt. Allt jag kunde tänka på var att en person född 1989 inte vaknade till denna vackra dag. Någonstans, inte alltför långt bort från mig, fanns någon som inte kunde förstå vart han hade tagit vägen från en stund till en annan. Någon som i resten av sitt liv kommer att undra varför det behövde ske. Någon som kanske aldrig någonsin igen kommer att kunna se det vackra i en stilla och mörk sommarnatt.
Ja.