I måndags var även Tomas Bannerhed i Halmstad

Ni vet Bannerhed med Korparna. Ni vet 2011-års mest omskrivna debutant. Korparna har hyllats överallt, vad jag vet. Jag satt på fiket i biblioteket i Halmstad och skrev i måndags och såg att Tomas Bannerhed skulle komma dit på kvällen. Eftersom jag gillar när bibliotek anordnar sådant här tog jag med mig mamma och lyssnade på Tomas när han intervjuades av en bibliotekarie.

Efteråt presenterade jag mig för Tomas och sa att vi är kollegor och om han nu var en hyllad debutant så är jag en sågad. Men ändå. ”Vi kanske ses på bokmässan”, sa han. ”Det gör vi”, sa jag.

Samtalet handlade mycket om själva boken som jag inte har läst (men nu har jag ett signerat ex och en ännu högre läshög) och det var intressant på ett sätt. Men det som gav mig mest var när Tomas berättade om hur länge han har skrivit på Korparna. Håll i er nu. Han skrev på Korparna i tio år. Tio. År. Han sa upp sig och levde på nästan ingenting för att få skriva. I flera år skrev han bara. Till slut var han tvungen att börja jobba för han fick barn och han jobbade i ett eller två år utan att ens titta på manuset. Sedan började han slakta texten. Och skickade in. Och fick massor av förlag som ville ha honom. Och behövde nästan inte redigera någonting. Men ändå. Tio år.

Han sa att han har ”jobbat autistiskt” med boken och menade att det är ”ofriskt” att skriva böcker. Det är det jag alltid har misstänkt. De flesta som skriver böcker är nog ofriska på något sätt. Tomas hade uppenbarligen funderat mycket på det här att man skriver utan att egentligen veta om det någonsin blir något. Att inför vänner och familj hävda att man behöver tid att skriva på det där projektet som ingen av dem tror på.  Och så sa han något otroligt klokt. ”Det tar mycket energi att vilja vara duktig på något som inte betyder något.”

Och precis så är det. De flesta av oss som skriver, skriver utan att veta om det kommer att leda någonstans.  De flesta av oss har inte kontrakt på nästa bok. (Eller ens en bok). De flesta av oss måste jobba med annat för att ha råd att skriva. (Ja, för att ha råd att skriva. De flesta går minus. Inklusive förlagen). Man lägger ner massor av tid och man vet inte om det leder till något. Men, det är nog precis det som är grejen. Det måste inte leda någonstans. För själva problemet för de flesta som skriver är att vi helt enkelt måste skriva.

I en bisats formulerade Tomas det som jag nog misstänker är en av drivkrafterna för väldigt många av oss som skriver. Att vi skriver för att bli odödliga. Det där tänkte jag utveckla imorgon i Debutantbloggen.

Tills dess hittar ni mig i skrivarkammaren. Jag har tjänat in min skrivtid idag genom att fixa och dona i hela huset, tvätta, laga lunch och fika åt diverse barn. Nu stänger jag snart in mig med gott samvete. (För det är ju så det fungerar i alla fall för mig. Jag kan inte bara gå och ta tid utan att tjäna in den på något sätt. Göra rätt för mig. Observera att det här är i mitt eget huvud, min man är en mycket stöttande sådan).