Stressad? Jag?

Ofta bortförklaras olika symptom på stress. Jag tycker att man gör det lätt för sig när man gör så. Så fort man inte hittar något direkt ”fel” så är det stress. Och en energiskt lagd person som jag får alltid höra att jag måste lugna ner mig. Så fort jag är sjuk eller har minsta fysiskt besvär så är det för att jag ”aldrig tar det lugnt.”

Och så kanske det är. Men vad är stress och vad är att ta det lugnt? Det som lugnar dig kanske stressar mig? Jag pratade med en klok vän idag och vi enades om att så länge man gör saker som man mår bra av, så måste det vara bra. Jag mår till exempel inte bra av yoga. Jag blir galen av rastlöshet. Jag har testat flera gånger och det går bra i början, sedan blir jag otålig och vill gå. Däremot mår jag jättebra när jag går på Friskispasset Intervall Flex. Hård träning där jag måste koncentrera mig på det jag gör. Då släpper jag allt, kan inte tänka på annat än att hålla ut med burpees eller knäböj  i 45 sekunder och att göra allting som man ska göra det. Att sitta och fika med en kompis är trevligt, men inte i flera timmar. Då kryper det i mig och jag vill vidare. Spelar inte någon roll vem, det är inte kompisen det är fel på, det är mig.

Idag fick jag en påminnelse om att man kanske ändå måste ta det lugnare. Vill inte gå in på detaljer och det gäller inte mig personligen men ibland tvingas man stanna upp och tänka. Dansa – pausa liksom. Det kan hända att jag behöver öka mina återhämtningspauser. Det kan vara så.

Så ikväll slog jag på stort. Jag och maken tätt ihop i soffan. Hallonglass. Hemkokt chokladsås. (Fotade inte ens så fatta hur avslappnad jag var). Filmen var tyvärr inget att ha (Paris) men visst, det var skönt att sitta där och ta det lugnt tillsammans. Men var jag avslappnad? Inte så värst.

Jag får öva. En film i veckan kanske jag ska klara av? Och den där läskvällen i veckan som jag har tänkt införa i snart ett år, den kanske ska bli verklighet. Jag, sängen och en bok. Det är lugnt och avslappnande.