Igår. Sickla Köpkvarter. Jag och mina barn.
Vi letar skor till dem. I bakhuvudet vet jag att jag borde kolla på bikini/baddräkt till mig. Vi ska ju snart till Rivieran och min urtvättade svarta hängiga baddräkt funkar kanske hemma i mörka natten i bubbelpoolen men inte på Rivieran. Jag känner inte ens att JAG funkar där men man kan ju göra sitt bästa.
Vi letar skor. Alla som har barn som någon gång har behövt skor vet vad det innebär. Baddräktsletande känns som en onödig huvudvärk att skaffa sig just då.
Vi hittar inga skor. Vi hittar tusen andra saker som barnen vill ha. Jag pratar om pengar, vad pengar ska räcka till, var pengar kommer ifrån, att det inte kommer obegränsat därifrån. Jag är pedagogisk. De: ”Kan vi få en smoothie?” Jag känner att jag nådde fram.
Vi går förbi en affär. Det står ”rea”. Det står det nästan överallt. Något drar min blick till sig. Det hänger på ett ställ, nästan utanför affären. Som för att locka in folk. Jag stannar upp. Backar. Ignorerar barnens tjat. Rör med handen över detta blåa med blommor på. Ja. Det är en baddräkt, ingen konstig body. Den är nedsatt till halva priset och det finns en storlek kvar. En enda storlek.
In i provrummet. Det visade sig att det var min storlek. Min baddräkt. Min Riviera.
Om de fick smoothies? Hell yeah. Det är inte varje dag en mamma hittar en baddräkt hon passar i. Till halva priset. Utan att leta.
Och snygg oxå! Den enda baddräkt jag någonsin kunnat ha, var skitful mörkblå m bruna kanter. Iof är den kvar, kommer aldrig orka hitta en till jag kan ha. Har tydligen för lång rygg. Grattis!
/Anna
GRATTIS, du har rätt i att det aldrig händer.