Att resa är att utvecklas

När jag var ungefär åtta år var jag för första gången med min pappa på Gran Canaria. Jag tror att det var där mitt intresse för spanska grundlades för jag tyckte det var så konstigt när pappa beställde ”cerveza” och fick in öl och inte en servett, som jag trodde att han hade beställt. Jag tyckte också att det var konstigt att min godispåse kostade flera hundra, det gjorde ju inte godiset hemma. Jag minns också att jag tyckte att det var konstigt att de inte skrev i katalogen att hotell Playa del sol hade smutsiga badrum. (Jag var åtta och såg redan då om hotellrummet höll bra kvalitet eller ej.) I efterhand har jag tänkt att det nog var rätt roande för min pappa att ha med mig och uppleva allt ur en åttaårings perspektiv.

Just nu är vi ju (som om någon har missat det) i Frankrike med våra barn.

Jag ÄLSKAR att resa med mina barn. Jag älskar att vi kan ge dem det här, jag älskar att se hur de utvecklas och växer av att se andra saker än våran lilla förort utanför Stockholm.

Igår var vi och åt i grannstaden, Fayence. Barnen fick barnmeny som på franska ofta innebär chicken nuggets (enligt barnen är de otroligt goda just här i Frankrike). Lilla E ville ha ketchup. Jag sa ”gå och be om det då.” Stora E ”var nöjd utan.” Lilla E fick instruktioner. ”Ketchup s’il vous plaît.”

And off she went. Ett ögonkast bakåt på våra uppmuntrande nickningar, sedan gick hon för att leta upp vår servitör. Som så fort hon hade framfört sin önskan kom med en liten skål med ketchup. Stora E sa ”jag kan ta nu när det ändå finns.” Ehum. Som

Vi har varit och handlat i vår stora supermarché ett par gånger. Barnen ruttnar och beter sig pinsamt illa. Men gillar fiskdisken. De kollar noga in alla fiskhuvuden. När vi gick omkring i affären sa Stora E. ”Kolla, de har köpt deux baguettes mamma.”

Båda barnen kan plötsligt räkna till tio på franska. Och det är inte JAG som har tvingat dem. Jag har bara bistått med informationen. Nu sitter de och förhör varandra. Ni vet hur man brukar säga; sådan språklärarmamma, sådana döttrar.

Ikväll har vi övat på att beställa croissanter. Imorgon ska vi nämligen ta en promenad till lokala bageriet. Jag var där ikväll och köpte en baguette. Det var typ dagens höjdpunkt för mig. Och då har vi åkt längs havet, ätit mysig lunch, kört i ett riktigt coolt landskap och upplevt en massa coola sköldpaddor live. Men höjdpunkten för mig var att stå i lokala bageriet och lyssna när expediten slängde käft med en stammis. (Han betalade inte ens). Sedan var det min tur. Jag fick ur mig vad jag skulle ha och lyckades också ta reda på allt om morgondagens filmvisning här i kvarteret. Hela Paris var tapetserat med reklam för filmen ”La Rebelle” och imorgon visas den här, utomhus. Vi tänker gå. Vi tänker att det är en värdslig sak att alla talar franska.

Dessutom. Lilla E har alltid varit lite rädd för vatten. Igår lärde hon sig att simma. Plötsligt bara kunde hon. Hon slängde armpuffarna och bara satte fart. Idag erkände hon ”när vi kom hit mamma var jag lite besviken för jag inte kunde nå bottnen i poolen.” Jag antar att hon tänkte att det var bäst att lära sig att simma och det fort.

Familjen vi har bytt hus med har två sköldpaddor. Barnen älskar att ta hand om dem. Varje morgon sticker de ut och utfodrar med sallad och vatten. Och gosar. Sköldisarna är ett bra substitut för Frasse som vi saknar.

Jag kan gå på och på med exempel på hur resandet utvecklar och tar fram nya sidor. Men jag nöjer mig med att säga att resa är da shit och jag är väldigt tacksam för att jag kan ge mina barn det här. Alla kan inte det. Alla vill inte det. Alla gillar olika.

I skolvärlden är det ökade krav på att neka elever ledighet under terminen. När jag var liten bodde jag med pappa och hade mamma i Halmstad. Jag behövde ofta ledigt eftersom min mamma fattades mig. Det var aldrig några problem. Jag tror dock inte att vi tog ledigt för att åka till t.ex. Kanarieöarna. Men som människa och lärare är jag för att elever får ledigt för att uppleva något annat. Visst. De missar säkert något skitviktigt. Något prov som halva betyget hänger på eller några läxförhör. Mina intressanta lektioner.  Men de upplever livet. Det som är brokigt, härligt och annorlunda. Finns det något viktigare än det?

(Och OBS eventuella elever och föräldrar som läser det här. Läraren i mig vill fortfarande få ledighetsansökan i god tid och så SKA ni i ännu mer god tid fråga era lärare vad ni missar och vad ni behöver göra. Det är liksom part of the deal eftersom ni de facto har skolplikt och det kan vi liksom inte göra något åt.  Jag hade alltid tonvis av läxor med mig till mamma i Halmstad. Och ni ser hur smart jag blev.)