Innan min bok var ute kunde jag ibland förfäras över recensioner jag läste. Jag kunde tycka att de var elaka, att de var osakliga och tyckte synd om den som hade skrivit/gjort filmen/spelat teatern men men tänkte nog ändå att det är ju del av ”leken”.
Men någonstans började jag fundera. Varför har vi recensioner? De baseras på vad EN person tycker, VAD är det som är så intressant med det? Hjälper de mig som konsument? Oftast inte.
Själv gick jag och hoppades på att inte bli recenserad, det är ju inte så att man går runt och längtar efter att få höra en massa skit om sitt hårda arbete direkt.
Men recenserad blev jag förstås. Jag skriver jag eftersom mycket av det som recenseras är mitt jobb. En del är redaktörens. Och hur tänker jag nu då, när jag själv har recenserats med varierande resultat? Jo. Jag tänker väldigt mycket som Sofie.
Jag diskuterar gärna min bok. Älskar att höra när vissa är skitarga på huvudkaraktären medan vissa tycker något helt annat. Och slutet. Herregud vilka olika åsikter det finns om slutet! Sådant är bara roligt men det här med griniga recensenter som letar fel, som är ute efter att såra och ibland faktiskt är rent elaka – det skulle jag klara mig bättre utan. Det är inte speciellt konstruktivt eftersom det heller inte är någon slags dialog inblandad. Recensenten säger sitt och författaren ska inte bemöta, det är regeln.
Oh well. Nu har jag inte tid att utveckla det här mer, jag måste gå och läsa boken jag håller på med. ”When the duke returns” av Eloisa James. Den har nog kritikerna en hel del att säga om men jag njuter!
Jag tar nog stor hänsyn till recensioner. Men jag väljer recensioner skrivna av personer som jag tycker har ungefär samma värderingar. Visst känns det mycket onödigt att välrenommerade recensenter bryr sig om att skriva om kritik om texter de anser vara skräp. Det är ju inte kvaliteten på en vara som t.ex. korv, kameror etc. Där finns det ändå oftast något objektivt mätvärde. Sedan får man väl tänka som Fröding:
Strunt är strunt
och snus är snus om ock i gyllne dosor
men rosor uti sprukna krus är ändock alltid rosor.
Hur många har inte de mest värdefulla konstverken på sina väggar gjorda av barn och barnbarn.
Nu har ju inte jag haft förmånen (?) att bli recenserad av en läsare eller kritiker. Istället baserar jag mina erfarenheter på vad jag fått för kritik och recensioner från förläggare. Och ja. Det gör ont. Så ini helvete. Luften går ur en och tvivlet slår till. Du och Sofie beskriver det här väldigt bra. Man känner sig hudlös när man skickar in sitt manus för bedömning och att då få en svidande kritik, det känns. Som odebuterad
författare så står man med fötterna i två läger. Klart att man inte vill ha folk som bara stryker en på ryggen och talar om att man är bra, fast manuset inte håller. Men man skulle kanske önska att formuleringarna från de som bedömer kanske var lite annorlunda i vissa fall.
Stor kram!
Pingback: Om recensioner och att bli recenserad – ett MYCKET spretigt och länktätt inlägg — Susanne Boll