Vid flera tillfällen under ganska kort tid har jag känt mig provocerad. Det har sagts att ”man kan inte jobba, ha familj och vara författare”, ”Det går ett tag, men inte för länge.” Och liknande saker. När jag har hört det här har det liksom krupit lite obehagligt under skinnet på mig. Av irritation. Och så har jag velat säga ”Det kan man visst!” Och gärna lite halvtjurigt.
Jag har funderat på varför jag har blivit provocerad och gått i försvar. Men nu ikväll läste jag ett klokt inlägg i Bloggen Happy Arty (rekommenderas varmt). Där beskriver Anna Viola Lovind just detta. Läs hela inlägget för det är klokt men det var det här stycket som fick mig att förstå min irritation:
”Finns ju de som har fyra barn, karriär, är romanförfattare, har vackert hus, äktenskap och romantik och sex och happy happy. I mina ögon ser också det ut som en slags galenskap. Vi kanske lyckas erövra alla arenorna, men ofta är vi för upptagna och splittrade för att njuta och vila där. Allt samtidigt. Och allt är för mycket för att kunna göra helhjärtat.
Priset tycks på många sätt högt även nu.”
Jag känner igen mig i beskrivningen. På pricken. Och det som talade mest till mig var ”Ofta är vi för upptagna och splittrade för att njuta och vila där.”
Japp. Det är förstås därför jag blir provocerad. För jag sliter för att kunna ha de tre bitarna. Jag dras mellan dem och är aldrig helt närvarande någonstans. Och kruxet är att jag MÅSTE ha de tre bitarna. Jag kan inte välja bort jobbet för då har jag ingen inkomst och då har jag inget hus och jag vill ha ett hus. Skrivandet vill jag inte heller välja bort för då mår jag dåligt. Och jag behöver inte ens motivera barnen. De kommer ändå först. Trots allt tjat om mitt behov av att skriva och mitt behov av att vara ensam och vad jag behöver. Barnen kommer ändå först. Men Anna Viola Lovind undrar om barnen någon gång är i vägen.
Och hmmmm. Jag vill inte säga att de är i vägen. Men det klart att de ibland försvårar saker och ting. Jag kan längta hela dagen efter att få sätta mig och skriva men när barnen väl lagt sig och det blir min tur, då är jag för trött. Som igår. Men att mina barn är i vägen? Nej. Om jag tänker på hur livet var innan dem så blir det blankt. Jag tänker att det var fattigt och vet inte var poängen med det hela var. Om jag tvingades välja så blir valet hur lätt som helst. Om det skulle komma dit alltså.
Även Amanda Hellberg är inne på svårigheten med författaryrket – den ekonomiska biten. Jag är som hon. Fascineras av de som skriver på heltid och verkar klara sig på det. Hur går det till? (Duh, man säljer sjukt många böcker förstås). Men alla som inte säljer sjukt många böcker men ändå hankar runt och är författare och liksom inget mer, hur gör de? Hur gör ni?
Men för att återgå till det där om man kan göra alla tre – jobba, ta hand om barn och skriva. Japp. Det kan man. Men det har ett pris. Och om det är värt det, det vet man inte förrän efteråt. Som med allt.
Uppdatering:
Jag tog en dusch. Och fortsatte fundera. (Duschen är mitt bästa tänkarställe).
Man bör också tänka på att om man helt fokuserar på en sak så blir inte det heller bra. Hur är den anställda som bara har sitt jobb? Hur är författaren som inte får input av något annat än sig själv?
Och vilken typ av förälder blir man om barnen är det enda som existerar?
Nej. Lagom är bäst. Och full fokus på det man håller på med just då. Man kan inte klona sig och då får man hålla sig på ett ställe i taget. Och när man ändå är där kan man ju testa att faktiskt vara där – just precis då.
Tadaa. Så gör man. Så går det.
Nu ska jag sussa, nu när jag har löst allt.
Åh vad underbart att läsa detta inlägg och alla kommentarer, för jag känner igen mig såååå mycket! Jag jobba i vårt eget företag så jag har det väldigt bra förspänt för jag kan styra min tid ganska bra själv, men visst är det så att alla bitar behövs! Barn, man, hus, jobb, skrivande… alla de bitarna är ju de som gör oss till hela människor! Ju! Om man tar bort en del, ja, vips, så är det något som fattas!
Jag har haft andra jobb också förutom detta i vårt företag, men jag satt faktisk mest och tänkte på mitt manus då, varje liten stund jag kunde stjäla mig använde jag till att fundera på boken. Det funkade inte alls bra men så hade jag förmånen att få sluta det jobbet och börja jobba åt oss själva i stället.
Men skriva skriva skriva, visst mår jag som bäst då! Helst ska huset låta av alla hemtrevliga ljud så jag hör att min familj är omkring mig, men jag vill ändå sitta ifred!
Tack Pernilla för ditt fina inlägg och din fina blogg!
Men åh. TAck själv snälla gulliga. tack. Och jag håller med, gillar också att sitta och höra allt men med dörren stängd. Vet inte vad övriga familjemedlemmar gillar den stängda dörren dock….
Jag vet inte någon människa som inte är spittrad, det verkar vara så vare sig vi skriver eller har något annat som vi vill göra för egen del. För det verkar vara det där egna som spökar mest, att vi inte får ha något som bara är vårt och som dessutom tar lite tid där vi inte kan blir störda.
Det är nog helt sant. Och egentligen dumt att livet är så. Att det ska vara så svårt att få göra sin grej.
Jag förstår att du blir provocerad. Jag blir också provocerad av såna där tvärsäkra uttalanden som mest påminner om skrock, det ligger ju ingen sanning i det! Om du har sönder en spegel får du 7 års olycka och om du är kvinna och försöker förverkliga en dröm så förlorar du familjen :S Bullshit!Det finns väl hur många författare som helst som har jobb och familj. Sedan förstår jag att det är komplicerat att få tiden att räcka till.
En annan sak som jag tänkte på är att det kanske är så att du är inne i ett särskilt intensivt skede av skrivandet nu så du känner dig väldigt upptagen av det. Sådant går i perioder (tycker jag) så om några dagar eller veckor kanske det inte alls är på samma sätt.
Mycket klokt. Så är det . Just nu funderar jag mycket och det skaver. Så jag skulle vilja sitta ifred med tänkarmössan och testa, skriva och dona. Och det funkar inte klockan 21 på kvällen när det äntligen är tyst. Inte just nu.
Mycket intressant! Och klokt. För hur gör man för att balansera livet? Jag vet inte. Men jag tar till mig det där med att fokusera på det man gör för tillfället. Ungefär det har jag tänkt på mycket de senaste dagarna. Tvingat mig själv att inte fladdra iväg till min antagonist utan ha det där fladdret som morot. ”Först göra det jag får betalt för, sedan fladdra…”
/Anna
Jag tror att det är det man måste göra. Fokusera. För om man inte fokuerar tappar man balansen. Det vet alla som har gått balansgång.
Ja, hur får man tid att skriva. Jag hinner heller inte trots att jag har all tid. Mitt ”skrivande” sker i mitt huvud när jag cyklar med min fru på Österlen. Men igår så gjorde jag faktiskt ett försök att skriva ner lite av mina tankar på min dator. Lisbeth har uppmanat mig att försöka komma i gång men så dyker det upp något som stör. Kanske skulle man göra som, jag tror det var Maigret-författaren Simenon, ursäkta stavningen. Han lär ha tagit in på ett billigt hotell med sin skrivmaskin och en passande bräda som han kunde lägga över badkaret. Där satt han i det enda rum utan fönster och knackade ner en bok under ständigt kaffedrickande. Svårigheterna som jag upplever är att om man inte fäster något på pränt utan hela tiden författar i huvudet så blir texten flyktig som den morgondimma vi har haft här nere i Ystad ett par dagar.
Det är lätt. Man tar sig tid. Om man verkligen vill.