Fredag kväll hemma hos familjen Alm. ”Imorgon är det kalas hos X och jag får inte komma.”
Det skär i mammahjärtat. Det är som en kniv som skär sig in, vrider om och öppnar ett oläkt sår.
Barnets bestämda uppfattning är att hon är den enda som inte är bjuden. Så är det förstås inte, det förstår jag redan innan jag kollar om barnets bästis är bjuden. Jag försöker förklara att kompisen med kalaset kanske bara har bjudit några få, inte alla som vi brukar göra. Det hjälper inte. ”Jag tänker inte bjuda X när jag har kalas.”
Utanförskapet. Finns det något som gör ondare?
Finns det något sätt att lära sig hantera det? Det blir ju inte lättare bara för att man är vuxen, menar jag.
Några piper iväg och äter lunch utan att kolla om du vill följa med.
Man öppnar Facebook och möts av att en kompis har skrivit på en annan kompis vägg ”Tack så mycket för igår, det var sååå trevligt och gott och hoppas att vi ses snart igen!”
Eller bilderna från festen ingen tyckte du behövde gå på.
Man sväljer. Man ler. Man klickar på ”like”. Man säger ”vad roligt för er, vad mysigt ni verkar ha det och å det är ni värda.” För man är vuxen och man vet att man ska säga så. Alternativt säger man något skämtsamt som egentligen inte alls är ett skämt utan på riktigt allvar om hur gärna man själv hade velat få vara med. På tjejmiddagen/golfturen/minglet på det coola förlaget/whatever.
När man är liten säger man att ”X får inte komma på mitt kalas”.
Och när man är liten och säger det, då har man förhoppningsvis en förälder som avskyr att exkludera och att exkluderas och därför talar om för barnet att vi bjuder alla, vi väljer inte bort en eller ett par. För då kanske det barnet bjuder med sina kollegor på lunch när hon blir stor, klok och omtänksam. Kanske. Eller så vill hon någon gång äta lunch med sin allra bästa kollega alldeles i fred för de har saker de måste få prata ensamma om och det måste man ju också få göra ibland.
Inte lätt det här.
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad
pris som helst.
Hjalmar Söderberg
Lilla K är bara fyra månader, men jag kan redan känna ångest ibland över att nån kommer att krossa hennes lilla hjärta. Jag antar att det kommer att ske, förr eller senare. Hoppas bara vi klarar av att vara kloka föräldrar vi också, och fostra henne till en bra kompis.
Hej Pernilla!
Läser ofta din blogg men är sämre på att kommentera. Känner att jag vill väldigt gärna göra det nu.
Det du skrev om utanförskap – såväl när det gäller barn som vuxna – gick rakt in i hjärtat på mig. Jag har själv små barn och fasar för den dagen när och om den kommer när de inte får vara med. Jag var själv ett barn som stod utanför gemenskapen och därför känns det extra mycket.
Tack för att du tar upp ämnet och för en inspirerande blogg!
Ann-K
Tack själv Ann-K! Jag tror, att om man själv upplevt det så är man väldigt mycket mer känslig mot att inte få vara med.
Usch, vilken hemsk känsla
Ja, man blir så knäckt när något händer ens barn. Tidigt i vår ena dotters liv så gick hon på dagis med två tjejer i samma ålder och hon fick inte vara med dem och leka. När vi fick veta det så var det som att någon bara slitit ut ens hjärta och stampat på det. Hon pratade oavbrutet om dessa tjejer hemma att vi var 100% säkra på att de var hennes bästa kompisar och att de lekte och hade kul hela dagarna. Sen när vi tog upp det med pedagogerna så var de mer ”ja, det stämmer, hon får sällan vara med, men det är svårt att göra något när flickorna är bästisar och vill leka själva”. Okeeeej.. så exkluderandet ska börja redan när barnen är 3-4 år?! Man kan inte tänka sig att man kanske .. galen tanke här men.. GÖR NÅGOT åt det även om det är ”svårt”? Blev ganska upprörd då kan man säga 
Blir lite fundersam nu om det här med kalas för vi brukar låta vår dotter bjuda 6 barn just för att vi ska få plats runt bordet, vi bor väldigt trångt. De är 30 barn i klassen, 17 st tjejer.. det kanske blir 4 st från klassen som får komma på kalaset. Vi har tänkt att det är ok eftersom majoriteten trots allt inte blir bjudna.. men det känns inte bra att tänka att något barn kanske tagit illa vid sig för att den inte blivit bjuden
Får bli ett gympasalskalas nästa år 
Det är så svårt det där, med kalas. Man måste ju få bjuda dem man vill men man vill inte att någon ska bli ledsen. Samtidigt som den som har kalaset kanske inte vill bjuda alla för någon i klassen/dagisgruppen kanske är riktigt elak mot en och då vill man ju inte bjuda hem den. Det skulle vi ju inte tvinga ngn vuxen att göra…
Och jag förstår att du blev galen. Det är väl klart som f-n att dagis borde ha gjort ngt. Grrr.
jag blir helt vansinnig på föräldrar som tillåter det där. Det är väl en sak om man bara har plats och råd att bjuda tre av tjugo, men när tre av tjugo inte bjuds?
Min son råkade också ut för det, men han råkade också ut för mig som alltid tvingade honom att svälja stoltheten och ändå bjuda trots att han inte fick komma till dem. Idag tror jag att jag gjorde fel.
Nu var det fler som inte bjöds, än som bjöds. Och det är svårt det här – man har ju rätt att bjuda hem vem man vill och hur många vill. Det är inte en rättighet för andra att bli hembjuden till mig. Jag måste ju rimligtvis få välja. Men om man väljer bort ett par stycken – då är det knas! Sådant borde absolut inte få förekomma. Och ja, det är svårt att veta hur man ska göra – ska man tvinga dem att bjuda igen eller inte? Ska barn vars föräldrar bestämmer att du får bjuda fyra kompisar, ska de inte få gå på några kalas? Komplicerat är det. Men jag önskar bara att folk var mer empatiska och tänkte till ordentligt innan de gjorde. Oavsett om det gäller barnkalas eller vuxengrejor.
Jag håller helt med!
Jag bara gråter när jag läser det här. Och så tänker jag: ”Det här måste jag skriva om, det påminner om nåt!” Men nu sitter jag ju fast i mitt vikariat. Pengar är också roligt.
Kanske kan din dotter skriva om hur det känns. Värdefullt för henne att ha i framtiden. Det är nog bra om hon kan omvandla sin sorg till vrede.
Pengar… Sådana jag inte kommer att ha nästa månad pga sjukdomar och vabb.
Ont i magen får man av sånt här. Vilket kanske är meningen, för då kommer man förhoppningsvis själv ihåg att fråga den som sitter kvar och arbetar om den vill följa med på lunch. Till exempel.
/Anna
Till exempel.
Inte lätt detta. Kan ibland drömma mardrömmar om att jag blivit exkluderad. De är alltid lika hemska och jag vaknar upp arg och besviken på mina vänner. Konstigt.
Sammanträffande också att jag läste Söderbergs rader för bara nån halvtimme sedan, hos tandläkaren.
Lustigt med Söderberg! Och ja, sådana mardrömmar har jag också haft. Man blir inte så upplyft av dem.
Åh jag vet och känner med dig. Samma hände min dotter men där var bästisen också bjuden. Min dotter 6 år ”Jag vet varför. X har mycket finare kläder än jag”.
Men usch. Usch. man blir så ledsen!
Barn är grymma, sägs det. Det värsta är att det är vi vuxna också. Vi har bara lagt på lite civilisationsfernissa.
Jag läste någonstans någon som sade: ”Jag har funnit den felande länken mellan djuret och den civiliserade människan. Det är vi…”
Helt sant.