En märklig dag

Sjukdom i kombination med vab. Eftersom man som lärare inte får vara sjuk/vabba ifred har jag idag via telefon planerat resten av veckans lektioner med min vikarie (vad säger Försäkringskassan undrar jag, kanske får jag ingen ersättning idag … ) Just som det var klart och jag skulle sjunka ner och vila i soffan medan dottern skulle få vila framför tv:n, ja då blev det strömavbrott. Trots att det var mitt på ljusa eftermiddagen blev dottern lite rädd och kunde inte leka något själv. Jag skulle absolut läsa för henne. Så med feberrosslig, hes röst satte jag igång och det var ändå rätt mysigt där under filten och ingen ström. Fyra böcker senare var det dags att hämta storasyster.

Och mitt i hämtningen fick lillasyster magkramper. Var tredje minut vred hon sig, skrek och vek sig dubbel. När detta hade pågått i nästan en timme och inget verkade bli bättre ringde jag Vårdguiden som allvarligt sa:  ”Ni ska åka till Astrid Lindgrens kirurgakut. Nu. Om det blir värre ringer du 112.” Jag brukar vara hyfsat cool men hennes ord gjorde mig aningens darrig trots att jag på något sätt ändå inom mig visste att det inte var något allvarligt. Men jag är en sådan som gör som jag blir tillsagd och vårdens människor säger jag inte emot så febrig och i ösregn skuffade jag in barnen i bilen, snabbpackade väska för många timmar på akuten och åkte och mötte maken som fick lämna jobbet, ta över staffeten och ta med sjuklingen till sjukhuset. Jag och Stora åkte hemåt och jag började sms-terrorisera maken. Vad händer? Säger de något? Hört något? Hur mår hon?

Väl hemma var strömmen tillbaka. Fisk brändes vid  tillagades och Stora E hjälpte trött och orolig mamma genom att tömma diskmaskinen och vara allmänt kvittrig och snäll.

Och sedan läste jag mail och blev lycklig, så lycklig, över ett fantastiskt läsarmail. Fantastiskt! Tack!

Till slut diagnos. Inget farligt men penicillin är utskrivet. Nu är de på väg hem. Jag känner i efterhand att det var onödigt av Vårdguiden att skrämma mig så samtidigt som jag inser att det kanske kunde ha varit något allvarligt. Men det där med att köra i ösregn med två barn och försöka hålla koll på barnet, på trafiken, på djupa vattenpölar. Man behöver inte ha ”ring 112 om det blir värre” i bakhuvudet då.

Jag och Stora E pustade ut framför hennes val av program på Tv4-play och jag grät glädjetårar till en av deltagarna i X-factors audition  och sedan råkade jag klicka på en länk hos en FB-vän och grät mängder av sorgsna tårar till det här starka reportaget om Sebbe som gick bort i cancer och inte fick fylla 16. Ger perspektiv.