Man tänker att man ska skaffa sig ett barn

Man tänker att man ska skaffa sig ett barn. Man ser en rund och go liten bebis framför sig. Man tänker sig små små fingrar som hårt griper tag i ens pekfinger. Man tänker att det lilla knytet ska ligga i ens famn, varm, trygg, gosig och mjuk.

Min bebis. 2004.

Man tänker inte sömnbrist, såriga bröstvårtor, avslag, hemorrojder. Just sömnbrist brukar folk upplysa en om långt innan bebisen knappt syns som en rundad mage. Allt det andra håller de benhårt tyst om.

Man tänker inte oro. Man tänker inte på allt farligt man bara kan komma på när man har en bebis. Man tänker inte att man ska behöva vakna flera gånger varje natt bara för att kolla om andningen fungerar. Man tänker att det går över så fort bebis blir större. Man inser fort att man tänker fel.

Man tänker sig en tultande blöjklädd kavat tvärhand hög. Man tänker inte en skrikande, sparkande, svettig liten egen människa med overall på ena benet och resten av kroppen utanför. Raklång på golvet.

Man tänker ett syskon. Man tänker lite på sömnbrist, såriga bröstvårtor, avslag och hemorrojder. Men mest tänker man kärlek, pussar, kramar och beskyddarinstinkter. Man tänker inte konflikter, hat, slag och psykisk terror.

Man tänker dagis för att man måste. Man tänker att barnet får det bra. Man tänker inte inskolning som går fel, personal som inte passar ordentligt och andra barn som slår.

Man tänker skolstart. Man tänker en glad person som skuttar dit glad i hågen varje dag. Man tänker inte på elaka klasskompisar, utanförskap och kalas som finns bara för andra. Man tänker inte på gråt över läxor. Man tänker inte på evigt skjutsande, pusslande, klasskassor med brödförsäljning och att vara sambandscentral för barnens sociala samspel.

Man tänker tonår. Man börjar lära sig och tänker små barn små bekymmer.

Man tänker att man ska skaffa sig ett barn.
Jag tänker att det är tur att man inte tänker så mycket längre än så.

Ja. Jag älskar dem. Mer än något annat. Det tänker man inte heller på när man tänker sig ett barn.