I år kommer jag inte att köpa en kalender

En gång i tiden planerade jag allt. Så fort nästa års kalendrar var ute i handeln var jag där och suktade. Klämde, kände. Valde länge och noga. Till slut tog jag ett beslut och bar andaktsfullt hem min nya följeslagare. Jag skrev noga in mitt namn, telefon och sådant som man skrev in på den tiden. Sedan gick jag över på adresslistan och skrev in allas adresser och telefonnummer. År efter år. Ibland kontaktade jag allihop för att se att adresserna fortfarande stämde. Sedan började jag fylla kalendern med viktiga saker. Middag hos den. Träning där. Åka dit. Ett ”M” för mensens första dag och ett ”MS” för mensen slut. Allt höll jag reda på. Bokade upp, bokade in, bestämde.

En gång i tiden var innan december 2003.

En gråmulen natt i december 2003 blev två tre. Den vackraste bebis vi någonsin sett kom ut utan att andas och redan där förstod vi att inget någonsin skulle bli sig likt igen. Andningen fixades fort men annat dök upp och vi blev inlagda på sjukhus.  Innan bebis anlände var jag sjukskriven och hade pysslat julkort där endast bebisfotot saknades.  Mellan amningarna rymde jag ner till Ringens köpcentrum och framkallade foton på under en timme. Julkort skickades ut i tid. Bree i mig var nöjd. I sjukhussängen låg min man och snusade på världens vackraste bebis och skakade på huvudet åt mig. Det kan han ha haft rätt i.

Den 23 december kom vi hem. Andra i familjen hade också drabbats av saker. Brutna armar, sjuka hundar och så vidare. Ingen hade köpt julklappar och julmaten rördes ihop i hast. Mitt i det nyfödda tumultet började jag ana. Det kanske går ändå.

Sedan visade sig att den vackraste bebisen i världen inte visste hur man sov.
”Hon sover väl på dagarna?” Sa alla. Jag medgav att jo, kanske femton minuter några gånger om dagen.
”Bebisar sover 16-20 timmar om dygnet.” Stod det i böckerna. Jag räknade. Skrev upp på minuten under ett par dygn. Hennes dygnsbästa när man räknade ihop alla kvartar var 11 timmar och 45 minuter. Upphackat, kom i håg det nu. Över hela dygnet.
”Hon sover väl i vagnen?” Ja, om jag går och går och går och går och aldrig stannar.
”Det blir bättre om tre månader!” Sa de som inte bättre visste.
”En del har bara ett mindre sömnbehov än andra.” Sa barnpsykologen vi kontaktade när den vackraste bebisen vi någonsin sett hade fyllt ett och var rund, go, glad och sprang omkring totalt obekymrad över sina föräldrars allt mörkare ringar under ögonen.

Och det var det vi fick inse. Den vackraste bebisen vi någonsin sett behövde inte sova. Hon behövde upptäcka, vara nyfiken och allt vad hon nu gjorde.

Allt jag bokade in fick ändras. ”Vi har inte sovit inatt” blev min standardfras. Jag bokade, avbokade, bokade, avbokade, bokade, avb … Ja, du fattar.

Jag slutade boka saker. Jag började lära mig att vi gör vad vi orkar och vi får se om vi vill.

Men … RESTEN AV VÄRLDEN har inte slutat boka och planera. Bio? Fullbokat. Spökvisning på Hallwylska imorgon? Fullbokat. Vantar till barnen nu när det har blivit kallt? Slutsålt. Resa till hotell utanför Kolmården nästa vecka? Ha ha ha, hur tänkte ni där?

Trots att jag har slutat boka saker har jag hållit fast vid den där kalendern. Som är så rolig att fylla i. De senaste fem åren har jag inte fyllt i en adress. Jag letar på andra ställen. Som uppdaterar utan att jag behöver anstränga mig. Fyllt i när det kommer mens? Eh. Den kommer när den kommer och det lär jag märka. Födelsedagshälsningar får endast de som anger sin födelsedag på Facebook (och några som för evigt etsat sig fast i mitt minne). Dagarna i kalendern har gapat tomma vilket är konstigt för jag vet bestämt att jag inte sitter och rullar tummarna. De viktigaste sakerna har fått flytta in i min telefon för den påminner mig. Det är bra. Jag kommer nämligen inte ihåg en enda grej, inte ens att kolla i kalendern. Ofta får jag skicka sms till mer ordentliga mammor och fråga när det där kalaset började nu igen.

Det är knappt att jag  behöver ställa klockan längre heller för varje morgon väcks jag i god tid innan uppstigning av min snart nioåriga ascoola dotter som smäller ner toalettlocket när hon har sovit klart. Innan jag har slagit upp mina ögon har hon informerat mig om väder, vind, klockslag, dag och vad som gäller under dagen. Innan hon kommer med den rapporten har hon oftast läst en bok (med bok menar jag minst 150 sidor) och pysslat ihop något projekt.

I år kommer jag inte att köpa en kalender. Istället lägger jag pengarna på en oplanerad fika. Det behöver man inte boka i alla fall.

PS.  När det kom en ny bebis var hon också den vackraste vi någonsin hade sett. Är det inte märkligt hur båda kunde vara de vackraste och att just vi fick dem?