Författararkiv: Pernilla

Lektioner med toppenelever. (Jag har bara sådana nämligen). Eftermiddagen bestod av en föreläsning med Dylan William, pedagogisk guru. Fullt med sanningar jag redan vet men också många bra påminnelser. Sådant jag vet men kanske glömmer bort när världen snurrar fort och allt ska bli gjort. Han sa många saker som vi skrattade igenkännande åt och eftermiddagen flög förbi. Jag kunde sitta still nästan utan att bli rastlös, härligt. Ett citat jag tar med mig: ”Teachers fail all the time, that’s why it’s the best job in the world – you never get any good at it.” Och exakt där formulerade han varför jag är lärare. För man blir inte fullärd och det blir inte tråkigt. Jag vet aldrig vad som väntar när jag går till jobbet. Det är sådant jag behöver.

Sedan bytte jag lärarkoftan till glitterögonskugga och drog oinbjuden på deckarförfattarnas årliga vårmingel. Susanne är en sådan där inbjuden och hon tog med mig. Som vanligt var det mycket trevligt att träffa gamla och nya bekanta.

It’s a dirty job this business, but someone’s gotta do it.

Tredje gången gillt! Lars och jag har setts tre gånger den här veckan, äntligen fastnade vi på bild tillsammans.

Carin Gerhardsen är en av de drivande bakom deckarklubbens aktiviteter.

Susanne med deckarklubbens big boss. Varg Gyllander.

Cecilia Helle och jag.

Relativt tidigt rundade vi av och jag gick längs Strömkajen och taxi efter taxi åkte förbi. Ingen ledig. Det var kyligt och när man har bestämt sig för att åka hem vill man åka hem. Jag sneglade mot tunnelbanan och började visualisera tunnelbana, buss och långpromenad.  Men så. Runt ett hörn. Stod en bil. Jag höjde ett ögonbryn och mimade ”ledig?” Han log stort och öppnade sin dörr. Jag berättade vart vi skulle. ”Vad bra, jag har just övat på det.” Han hade lämnat av en kvinna på min granngata 22:30. 22:58 plockade han upp mig. Vi skrattade och pratade hela vägen hem. Han har fru och tre barn, ett till på väg. Han bor numera i Tunisien men är här och jobbar, för att få ihop pengar till den nya bebisen. (Och de andra barnen förstås). Vi pratade om en sak som hade hänt honom häromkvällen, en sak som fick mig att bli irriterad och skämmas. För att vissa människor inte kan uppföra sig och visa hyfs. Jag uttryckte detta men han sa bara: ”Jag blev nästan glad att hon reagerade så. För då blev jag mer säker på att jag inte ska vara sådan. Jag ska fortsätta vara glad, göra rätt och vara en bra människa.”

Han gjorde en okänd en tjänst. Hon hade inte vett att uppskatta det och han fick skit. Men han borstar av, går vidare och är säker på att det är bättre att vara den större människan.

Vi pratade mycket om det. Hur man själv kan styra vad man ska tänka. Hur man ska vara. Vem man ska vara. Sedan tittade han på mig med sina bruna ögon i backspegeln: ”Du madame, du har smak.” Jag log och innan jag klev ut sa han ”Sprid glädje. Välj dina tankar.”

Det var som att han visste att förra veckan var vidrig och att jag har fått kämpa för att få fram alla glada tankar jag har inom mig. Han var som ett kvitto på att jag har gjort rätt.

Igår var en bra dag. Det blir det idag också. Det har jag bestämt.