Times they are a changing

94257622_10157413407502532_4830400128395247616_n

Jag jobbar numera på en gymnasieskola. Den 17 mars fick vi veta att gymnasieskolor skulle bedriva sin verksamhet på distans, och den 18 mars drog vi igång vår fjärrundervisning. Sedan dess har jag jobbat hemifrån.

Jag är också en duktig medborgare som lyssnar på rekommendationer, så jag har stannat hemma väldigt mycket.

Första veckan med hemjobb och fysisk distansering klättrade jag nästan lite på väggarna. Jag sysselsatte mig med många projekt, tränade och promenerade massor. Och höll kontakt med nära och kära med videosamtal och bokade in coronasäkrade promenader och träffar med folk jag inte vill låta bli att träffa.

Nu har jag just avslutat min femte jobba hemifrån vecka och jag ser en förändring hos mig. Att jobba en dag är en lagom sysselsättning. Jag har inte samma behov som jag hade innan coronans inträde för AW eller andra aktiviteter. Jag får nog av skärmar dagtid på jobbet, eftersom det mesta jag gör sker i olika länkmöten så det där orkar jag inte hålla på med på kvällstid. (Förutom nu). Att sitta i solen och läsa är en fullkomligt lagom sysselsättning. Det är nästan så jag inte heller orkar prata i telefon för jobbdagarna är fyllda av prat och skriv, prat och skriv, prat och skriv. Allting är så mycket mer intensivt på distans, än när man möts där och då.

Så idag slog det mig: Jag håller sakta på att lära mig att ta det lugnt. Det, mina vänner, är stort! Skrev till en kompis i morse att jag bara vill slappa idag.

”Jag har aldrig hört dig säga det.” Svarade hon. Och hon känner mig väl, välare, nästan välast.

Men slappa gick ju inte, jag var ju ändå tvungen att hålla i mitt personalmöte, ha en
lektion, ha två möten till och en lektion till. Och skjutsa mina barn. Och laga middag. Och diska.

Men nu. Nu har jag helg i fyra dagar (jobbar jättemycket tre dagar och inget två plus
helg) och här ska slappas! Och läsas! Och ehum. Odlas. Jag vet inte riktigt vem jag har
blivit. (Men ja, jag tränar fortfarande och går fortfarande, någon jädra måtta får det ju vara på förändringar).

En annan sak. Vecka 2 i nådens år 2020 slutade jag med Coca cola light. Cold turkey good bye.

Folk som känt mig länge vet att det sällan gick att möta mig utan en cola light i handen. Eller med en kopp ”bubblande kaffe” som min dotter så fint kallade det och mina elever snabbt genomskådade men det fattade inte jag förrän de gick ut ur skolan och gjorde parodier på oss lärare.

Mitt cola light-konto var enormt. Gliringarna från vissa kollegor och vissa vänner otaliga.

(Cola lighten har nu förvandlats till fondmånadsspar, jajemän så präktig kan man bli). (Gliringarna har slutat men typ ingen säger SHIT DU DRICKER JU INGEN COLA LÄNGRE VAD BRA DU ÄR!)

När jag bytte jobb och började åka kollektivt blev det praktiskt jobbigt att ha tillgång till Cola på jobbet. Man bär helst inte med sig veckans tiopack på bussen. Dessutom är det dyrt att då istället gå till närmaste kiosk och köpa en flaska. Dessutom var jag superless på att hantera pant hela tiden. Stökigt och bökigt. Och. Kände ju att det var så galet onödigt, finns inget viktigt i cola light. Kanske är det faktiskt tvärtom, MEN DÄROM TVISTAS DET. Jag tror inte cola light är ngn fara men men.

Har jag saknat det? Ibland, inte så som jag trodde. Har jag fuskat? Inte en enda gång. Vad har jag tagit istället? Bubbelvatten. Som jag gör hemma själv, eller i maskinen på jobbet. (Fast nu är ju hemma och jobb samma sak).

Hur som helst. Det är ett konstigt år det här. Så mycket som ändras. Pernilla dricker inte cola light längre OCH hon har börjat netflixa och slappa. Vart ska detta sluta? (But I kinda like it).

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Hjälp dem på plats

Eftersom ort efter ort nu (ganska högljutt och oartigt) tackar nej till stockholmare över påsklov, långhelger och nu även har börjat säga att i sommar vill vi inte heller ha hit er, för vår vård mäktar inte med, så tycker jag att vi behöver göra en deal.

Region Stockholm har flera stora sjukhus och många vårdinrättningar. Hög kapacitet. Men den räcker inte heller hur långt som helst. Vi har därför även numera fältsjukhus. Vi läser dagligen att det är fullt tryck på vården och att vi därför ska hålla oss hemma för att minska smittspridningen. Vi ska inte åka kollektivt för att minska smittspridningen. Vi ska jobba hemma. För att minska smittspridningen. Osv osv osv.

I Stockholms län bor vi cirka 2,344 miljoner personer.
Av dessa är det inte alla som är födda i den här stan inte. Enligt Stockholms stads hemsida väljer allt fler att flytta till Stockholm och se det märks.

Jag har full förståelse för att vården varken här i Stockholm, eller annorstädes, inte kan ta emot hur många som helst. Verkligen full förståelse och bra insyn genom vänner som jobbar där, och vänner som legat inlagda.

Det är därför jag jobbar hemma, stannar hemma, träffar få vänner och då endast utomhus, undviker i det längsta att gå till affären och åker absolut inte kollektivt. Och så vidare. Väldigt många av oss ”stockholmare” gör exakt som jag.

Några är idioter och sitter tätt tillsammans på uteserveringar, hänger tätt tillsammans i lekparker och beter sig precis som vanligt. Och eftersom Stockholm är det län i Sverige som har flest invånare så betyder det ju tyvärr också att vi sannolikt också har flest puckon. Det betyder inte att ALLA stockholmare är puckon, ej heller att det inte finns puckon på andra ställen i Sverige.

Det finns som ni vet ett populärt parti vars mantra är att man ska hjälpa folk på plats. Det partiet är ju väldigt framgångsrikt i många delar i Sverige, ofta i orter ganska långt ifrån Stockholm. (Även om vi har vår beskärda del här, så måste det bli så rent statistiskt pga vi är många här).

Men nu till dealen. Om ni nu inte vill ha oss på besök längre så är det okej. Vi hjälper gärna till, Stockholm är en riktigt bra plats att vara isolerad på då vi har både hav, sjöar, stränder, klippor, skog, berg och plattmark. Och asfalt. Det finns något för alla. Men om vi ska vara schyssta och hjälpa er, då får ni ta och hjälpa oss lite också.

Det är dags att ni hjälper era egna på plats. Vi som är födda i Stockholm får stanna kvar här. We have no place else to go liksom. Men alla som bor i Stockholm och är födda på annan ort i Sverige får ta och packa ihop sig hem igen. För folk från andra orter i Sverige har ju sällan tvingats fly hit. (Vadå, ni kunde väl skapat jobb på era egna orter istället för att komma hit och belasta vår vård, vår bostadsmarknad, vår kollektivtrafik, vår rusningstrafik, våra skolor och våra takbarer?) Ert folk kan hjälpa er på plats.

Jag tror att den åtgärden skulle minska pressen rejält på den här stan, det ger gott om plats för oss som är födda här, och de som är födda utomlands, för vi har inte samma möjlighet att välja som ni från övriga regioner i Sverige har. Och ärligt, om ni åker hem igen så kommer vår ansträngda situation här lättas oerhört. Då kanske vi kan stänga fältsjukhuset och vårdpersonalen slipper jobba 12-timmarspass utan ordentligt vila mellan.

Det blir bra va? Men det finns ju sådana där utomsocknes jag kommer att sakna rejält men vi får alla ta smällar i den här pandemin och någon gång kanske ni kan komma tillbaka.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Vi skäller på de gamla

Vi skäller på de gamla. De ska hålla sig hemma. Varför fattar de inte detta? Indignerat rapporterar vi i sociala medier hur dessa gamla inte vet sitt eget bästa och ses ute på stan, i affärer, på gymmet och what not.

 

Jag själv skällde lite lätt på min egen far igår. Han var ute på kafé hörde jag när vi pratade i telefon. Jag förklarade att det inte är den lämpligaste aktiviteten för folk runt 70 just nu.  ”Men jag är bara 69.” Jo. Men fyller 70 i december… Som att det dessutom går en magisk gräns vid exakt ett visst datum. Han sa i alla fall att han skulle gå hem men skyndade sig att lägga på och jag känner min far. Han går minsann inte hem för att någon säger åt honom att gå hem. Nej, då stannar han ytterligare ett tag bara för att visa att han faktiskt bestämmer själv. Det gjorde han när han var 14, det gjorde han när han var 40. Varför skulle han ändra på sig nu?

 

Jag fattar. Jag lever själv varannan vecka och är en i grunden väldigt social person. Jag har många sociala kontakter och kan ändå känna mig lite ensam ibland, trots att jag i grunden faktiskt gillar min egentid och mitt eget sällskap. (What’s not to like liksom, vi har så mycket gemensamt jag och jag. Snygg är jag också).  Men. Jag saknar sådana vanliga saker jag gjorde för några veckor sedan (åkte till Amsterdam och hade en härlig helg, AW i trång bar med goa människor, trängdes inne på trångt, svettigt gym,  osv osv osv).

Och jag är ledsen för saker som ställts in: Min drömresa till Svalbard där jag skulle åkt på min kompis skepp i nästan två veckor längs Norges kust och tillbringat just påsken på Svalbard, superroliga festen hos goda vänner, mitt födelsedagskalas, resan till mamma och familjen i Halmstad, min amerikanska kompis besök över midsommar, osv osv osv.

Men jag har gillat läget. Det är så här nu. Man kan inte planera något, man kan inte göra sådant man brukar göra, man kan inte umgås helt som man brukar göra. Inställda saker ersätts med andra saker. Det handlar inte om att ställa in, utan ställa om. Jobbet finns kvar men på distans, mitt hem har fått en ”glow up” som mina barn säger och då menar att jag haft tid att fixa små projekt som lite nya tavlor, en ny taklampa och dimmer, byggt en fin entré. Utegymmet har fortfarande öppet, solen skiner och tänk att jag kanske ska börja odla lite eftersom jag nu inte reser runt kors och tvärs utan kan lägga lite tid på att få till de där plantorna.

Så jag undrar ändå – hur svårt ska det vara för de envisa äldre att bara stanna hemma lite? Skippa affärer och ta hjälp, det kryllar av folk som erbjuder sig via Facebookgrupper och lappar i brevlådor och portar. Och om det inte sitter en lapp om hjälp där, sätt upp en själv och be om hjälp då. Tänker jag och blir upprörd på dem igen.

Men nyss körde jag till utegymmet. Jag körde förbi en äldre kvinna som var ute och gick i solen. Ensam. Jag körde förbi en äldre kvinna till, som även hon var ute och gick i solen med endast sig själv som sällskap. Och ytterligare en.

Under tiden hörde jag på Radio Stockholm som spelade upp hälsningar från telefonsvararen, till nära och kära som nu inte kan åka och besöka varandra.  Jag parkerade bilen samtidigt som jag hörde en hälsning från en äldre man i Luleå. Han darrade på rösten när han sa ”På grund av Corona kan inte mina barn och barnbarn komma upp till påsk, som de brukar. Barnbarnen tycker det är konstigt att inte träffa farfar men då kanske den här hälsningen kan trösta lite.” Och jag, blödig som jag är, fick tårar i ögonen. (Okej, jag fick snyta mig också).

För överallt i världen sitter massor av gamla människor ensamma och isolerade. Det skär i mitt hjärta när jag tänker på dem. De är ganska ensamma i vardagen som det är, och plötsligt än mer så.

Och när de vågar sig ut skäller vi på dem. Och vi skäller på dem för att vi vill ha kvar dem men jag börjar tänka. Om jag var 80 år och inte visste om det var min sista påsk… Ja, då skulle jag nästan hellre ta ett besök av ungarna och ta risken. Men nej, det skulle jag ju inte för jag är en ansvarsfull medborgare som har minst fyra vänner som jobbar inom vården i Stockholm och en vän som just blivit utskriven därifrån. Alla säger en och samma sak. ”Stanna hemma Pernilla. Stanna hemma. Det här viruset är ingen lek.” Men ändå. One can be one damn lonely number, speciellt för de som inte är lika mobila som vi yngre, vi som kan gå ut i skogen, vi som kan lägga om våra möten från trång bubbel-AW och istället ses i skogen (ändå mycket nyttigare), vi som kan koppla upp oss, facetima och zooma och allt vad vi nu gör. Det är inte alla äldre som kan det. Och då kanske, kanske den där lilla trippen till affären är det som gör att man ändå överlever, i den här konstiga tid vi befinner oss i nu.

Komplext. Men rekommendationerna uppifrån är ju inte komplexa alls. Det är bara vi människor som är det.

 

(Och ja, plötsligt händer det. Plötsligt fick hon lite tid över att börja blogga igen. Eller iaf att skriva det här inlägget, en gång är ingen vana).

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Life is life …

Jupp. Så är det. Livet.

Bångstyrigt.
Okontrollerbart.
Fantastiskt.
Vidrigt.
Sorgligt.
Mörkt.
Förvånande.
Oväntat.
Överväldigande.
Tomt.
Lyckligt.
Vackert.
Roligt.
Fint.
Kärleksfullt.

Igår fick en kompis veta att hon har bröstcancer.
Idag fick en kompis barn.
Inatt sov jag tre timmar.
Imorgon jobbar halva Sverige halvdag.

Vad gör vi med den andra halvan? Vad gör du? Vad gör jag? Det är livet, och det är nu. Inte imorgon. Inte när vi går i pension. Och verkligen inte igår.

Yesterday, all my troubles seemed so far away.

Don’t look back in anger, I heard you say.

Yesterday is gone
Yesterday is gone
My dear Kay
You can’t get nowhere
Staying at home and crying
You can’t go on living in the past
If it’s over let it go, and,
Come tomorrow it will seem so yesterday
So yesterday, so yesterday
I’m just a bird that’s already flown away
Laugh it off
And let it go and
When you wake up
It will seem so yesterday
So yesterday, so yesterday
Haven’t you heard that I’m gonna be ok?

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Hej bloggen,

2017 har varit, och är, ett ruttet år.

Jag skrollade just igenom min blogg och såg att jag har fått ihop endast tolv blogginlägg i år. 12. På ett år. Mitt senaste var i september.

Det finns anledningar. Många. Men det är ändå så konstigt. Jag var ju en bloggare. En riktig. Som skrev varje dag, ibland flera gånger per dag. Minns hur jag fnös åt utmaningen ”en bloggpost varje dag”. Skulle det vara svårt? Tänkte jag. Ja. Ibland är det svårt. Ibland gör livet saker svåra.

EGENTLIGEN är jag bra på att blogga. Egentligen. Jag ska bara klara av livet lite, sedan kanske jag blir en sådan där bloggare igen. Kanske.

 

 

6 kommentarer

Under Uncategorized

Uden dig

Min fina Utan dig släpptes i Danmark i augusti. Den får fina bloggrecensioner! Känns väldigt fint, att läsa om min bok som jag släppte 2015. Jag tycker själv väldigt mycket om den boken. 

Den ser lite annorlunda ut i Danmark dock. 

1 kommentar

Under Uncategorized

Varför?

 

När jag gick i högstadiet hade vi en stående biologiläxa varje vecka. Skriv fem frågor på texten, varav en varför.  Varför gav mig alltid mycket huvudbry, vi var ju nämligen tvungna att svara på frågan också.

Den där varför, den är inte helt att leka med nämligen. Jag har tänkt mycket på det ett tag.

Varför något händer.

Varför det inte händer.

Varför det ändras.

 

Och varför är varför första frågan många människor ställer sig när något omvälvande händer?

Varför är det alltid viktigt att veta orsaken till något som har hänt? Som att det alltid går att hitta en orsak, som att livet är en felsökningsprocess som man i svaret på varför kan rätta till. Kanske för att man vill säkerställa att det omvälvande, läskiga eller hemska aldrig någonsin händer igen?

Varför? Man kan inte alltid veta varför. Ett svar på en varförfråga är komplicerad att formulera. Kanske kan man inte det förrän långt efteråt.

Man kan fundera på vad som hände utan att någonsin komma fram till varför. Och det kanske är okej, kanske behöver man inte alltid veta varför. Ibland bara är det som det är.

Och när någon berättar något livsomvälvande, jobbigt eller liknande för dig. Fråga inte vännen ”varför?” då. Ge en kram. Ge stöd. Finns. För ärligt, ett varför är inte till för din vän. (Jag lovar, vännen funderar inte på något annat än just det och har inte ett svar). Den är till för dig för att du är nyfiken. Och det behöver inte en vän i en sådan situation. Den behöver en vän, inte en rumpnisse.

 

hqdefault

 

 

 

 

1 kommentar

Under Uncategorized