It takes a village to raise a child

Det hände en grej igår. Jag fick ta del av hur tre trettonåriga pojkar tyckte att det var okej att kalla en jämnårig flicka för hora i en chattkonversation. De kommenterade även storleken på hennes bröst. (De var för små). De ansåg även att hon borde få ”en kuk i halsen och ut genom anus.”

Tretton år gammal. Och få höra att man är en hora som borde få en kuk i halsen ner i anus. Tretton år gammal och kunna de uttrycken. Och känna att det är okej att säga så till en jämnårig klasskamrat. Säga/skriva – same shit. I min värld.

Jag skrev om det här på Facebook och det kom en drös kommentarer. Alla chockade. Och en del ville så gärna hitta någon att ge skulden. Det är föräldrarna. Det är skolan. ”Föräldrarna borde skämmas.”  ”Skolan måste ta tag i det här.” Jag kan förstå reaktionerna. Men tänkte på det fina citatet ”It takes a village to raise a child” och tänkte på vårt samhälle. (For the record så skötte sig både hem och skola exemplariskt). 

Jag tänkte på tillgänglighet. Trettonåringar idag har nästan vuxit upp med internet i sin hand. De har kunnat se porr om de har velat, sedan pyttesmå. Utan större ansträngning. Med allt det för med sig.

Jag tänkte på dataspel. När jag var i tonåren var dataspelen av typen en riddare mot en drake. Nuförtiden är det ”bitch”, ”go fuck yourself”, ”motherfucker”, prostitution, sex, droger och våld, lägg till det fantastiskt bra grafik.

Jag tänkte på media. Vilka bilder pumpas ut i reklam? Vilken är skillnaden på reklam på 80/90-talet och nu? Snabbgoogling på bilder med sökorden ”jeansreklam 1980” och ”jeansreklam 2016”:

 

1980:

f2b4d49057a0f4e9bd2cc81d2af21b69

 

2016:

Kellan-Lutz-jeansreklam-2011

 

 Jag tänkte på filmer. Hur mycket grova ord och grova sexscener förekom i filmerna jag såg när jag var tonåring? Dirty Dancing ”I carried a watermelon” mot Fifty Shades of Grey.  T.ex.

Jag tänkte på träningar. ”Kom igen kärringar!” hojtas från sidan av planen av pappor till spelarna. Vad ger det för signaler till pojkar som spelar? ”Domaren visa pattarna, du dömer som en kärring!”

Jag tänkte på vad min kompis hörde sin granne skrika under en fotbollsmatch. ”Jävla fittor!” Well…?

Tyvärr är det nog så att det inte finns en att skylla på. Det finns inget enkelt sätt att stävja.

 Komiskt nog hamnade jag mitt i ett inslag på P1 i morse när jag körde till jobbet:

 


 
Det är inte lätt inte. Livet. Internet. Men vad som är lätt är att tänka: ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad.”

Snott från instagram: 

 

 

Uppdatering:

Till listan kan också läggas att om man har stora bröst kan det inte hjälpas att man blir sexuellt ofredad. Säger en förundersökningsledare.  
 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tyvärr inte oväntat men …

likväl väldigt tråkigt.

 

Tidigare idag skrev jag ett blogginlägg i vilket jag nämnde några brudpar jag inte tycker hör hemma 2016. Inlägget handlar om att kvinnor behandlas väldigt olika än män, i olika sammanhang. Brudparen såldes i en matvarubutik utanför Stockholm och jag postade bild på dem och en fråga, på affärens facebooksida.


 

 

Och snart började bilden gillas och kommenteras. Intressant är att alla kvinnor som har kommenterat har visat att de har förstått problematiken med brudparen. De fyra män som har kommenterat har raljerat, förminskat och ”skämtat.”

 

Vid mothugg plockade en av männen bort sin kommentar. För att han tänkte om?
För att han saknade argument som var välgrundade och insåg det? Vem vet.Det är hur som helst tydligt att jämlikhetstänk inte riktigt är förankrat hos alla än.

 

En bra sak dock! Affären svarade på min fråga med att de idag plockade bort brudparen, att de inte borde säljas i deras butik. Heja! Och ett fint exempel på att en enda person kan göra en liten skillnad. Teskedsmetoden.

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vi har så lång väg kvar att gå

Jag var 17 år och hade gått en termin på gymnasiet. Året innan hade jag varit i USA som utbytesstudent och när betygen kom till jul fick jag en femma i engelska. Jag hade slitit väldigt mycket, gjort att jag skulle osv osv, så jag blev väldigt glad över min femma. Jag har alltid älskat engelska och när jag gick i högstadiet hade jag 32 brevvänner runt om i världen som jag skrev till. Flera timmar i veckan skrev jag brev på engelska, jag bad de av mina brevvänner som hade engelska som modersmål att rätta mig om jag skrev fel. Den enda som vågade göra det var Anne-Marie från Lancashire. Hon var väldigt noggrann. Extremt.

 

Hur som. Hösten 1993 var jag 17 år och hade gått en termin på gymnasiet och kom hem med en femma i engelska. Glädjestrålande berättade jag det här för min farfar. ”Ja, det är väl inte så konstigt nu när pappa har betalat ett år i USA åt dig.”

 

Vad farfar glömde var att jag innan USA jobbade i över ett år för att få ihop pengar till året där. Jag började jobba som trettonåring och visst, pappa pytsade in en hel del mer pengar än jag hade fått ihop men ändå. Jag jobbade. Jag skrev brev på engelska. Jag var den som var i USA ett år och längtade hem men gick från den där tysta tjejen i hörnet till hon som inte kunde sluta prata. Det var jag som ”fick” min femma. Ingen annan. Det här fick min farfar höra så han förstod att han levde. Jag kunde ändå förstå varifrån hans kommentar kom, vi kom från olika bakgrunder, olika liv och olika möjligheter. Jag förstod det redan då, men gav inte farfar chansen att inte få förstå hur det såg ut från den driftiga sjuttonåringens perspektiv att bli nedgraderad så. Farfar förstod och bad om ursäkt.

 

Att SVT gör samma sak 2016 är bara unket. Bild lånad av Petra Jankov på fb:

 

Även Emanuel Karlsten reagerade:

Alltså. Ska man skratta eller gråta? På ett sätt FAN VAD NICE. Om man som tjej bara behöver få saker betalda för sig, så får man A i engelska. Eller om man får en kram från en snubbbe som är snabb så får man guld i OS. Wohooo! Vi är verkligen det coolaste könet. No pain, all the gain. Eller?

 

Det kan tyckas som småsaker att hetsa upp sig på. För vi FATTAR ju att SVT inte menade så med sin rubrik. Det fattar vi, för vi är inte dumma i huvudet. Men när dessa signaler sänds ut hela, hela, hela tiden så blir det så naturligt att vi inte ens tänker på det. Och där har vi ett stort problem.

Annat jag har reagerat på i helgen:

 

Ica Kvantum i Sickla säljer brudpar som signalerar lite märkligt kring det där med äktenskap, kärlek och jämställdhet:

 

14068077_10153857353657532_499323479734209345_n

”Jaha. Då var det kört. Då var man fotbojad for life nu då.”

 

13892038_10153857354077532_2655432895352910611_n

”Och nänänä lilla gumman. Du ska inte tro att du ska få dra iväg på egna saker. Du är min nu.”

Jovars. Det är säkert så att det uppfattas som lite roligt. Ironiskt. Och så. Men min farmor sa alltid ”aldrig så litet skämt utan minsta allvar.” Hon var klok hon.

 

Och klassikern. Upprepas nästan var helst det finns en man som sitter:

14039948_10155140898202785_3054994618820358352_n

 

Budskapet är tydligt: Jag är man. Jag tar mer plats. Jag är viktigast.

Uppdatering:

Jag postade brudparen på Ica Sicklas fb-sida:

Och kvinnor har kommenterat och är lika nyfikna / upprörda som jag. Den man som kommenterat reagerar med att posta detta:

Han blir snart glatt påhejad av annan man: 

”Hahaha älskar sånt här.. Man får ju starta dagen med ett leende iaf😂😂😂”

Som sagt. Vi har så lång väg kvar att gå. Men även med små små steg kommer vi framåt. Minns snigeln från igår.
 

 

 

 

 

 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det går upp, och det går ner

Igår på jobbet hade vi förmånen att få höra Tobias Karlsson (ni vet han från Let’s Dance) berätta om hur livet inte är någon dans på rosor. Och det vet vi nog alla, som har levt ett tag, att det inte alltid är det. Han berättade om jantelag, mobbing, homosexualitet och om att man ibland måste stänga en dörr, för att kunna öppna ett nytt fönster. Tobias blandade mycket humor med stort allvar. Det var en fin föreläsning som jag kommer att bära med mig länge, framförallt budskapet om att även om livet inte alltid är underbart så ska man inte fastna där. Det gäller att följa sin röst, sin dröm, sin plan.

 

I morse var jag ute och gick. Det går så himla långsamt (opererade mig för blindtarm för en vecka sedan) men det går. För två veckor sedan var jag i Skåne och var superstark. Har gått och sprungit massor i sommar och kände mig väldigt på topp och på gång där, för två veckor sedan. Jag har nu träningsförbud i fyra veckor men får gå promenader. Och de går långsamt. Och jag vet ju att när jag väl får börja träna igen får jag börja om. Det är en färskvara det där med styrka ju. Och när jag tänker på det känns det lite depp. Fånigt nog, för det finns mycket positivt att sätta fokus på i den här operationshistorien. Men ändå. Kan jag tycka att det var synd att jag skulle bli sjuk när jag var stark. (Även fast jag också tänker att min relativt goda form har hjälpt mig att läka relativt fort).

 

Och så mötte jag den här snigeln. Och imponerades av hur den höll på att bestiga ett berg. Och jag insåg: Det gör ingenting om det går lite långsamt, man kan komma uppåt ändå. Jag kanske går långsamt just nu men idag gick jag i 57 minuter. För en vecka sedan var det lite jobbigt att gå uppför trappan inne i mitt hus. Häromdagen gick jag en tiominuters promenad. Sedan en på tjugo. Sakta men säkert går det framåt.

 

 

När jag hade gått min runda (som brukar ta ungefär 25 minuter, men idag tog 57) skulle jag kolla hur långt snigeln hade kommit under tiden jag gått i min skog.

 

Well. Den hade ramlat ner lite. Gått och gömt sig i en skreva. Och jag tänkte att det är okej. Ibland är man på väg upp. Långsamt eller fort. Ibland ramlar man ner och behöver sitta och trycka i en skreva som känns trygg. Ett tag. Huvudsaken är att man inte fastnar där, att man till slut hittar kraften för att försöka klättra upp en gång till. Oavsett svårighet man har framför sig.

Uppdatering: Ha ha ha! Nu ser jag att det är två sniglar! I mittenbilden (som jag tog innan skogsrundan) sitter ju den ena snigeln redan och trycker i skrevan. På hemvägen hittade jag inte klättersnigeln. Den måste ju alltså tagit sig till toppen. Och hela tiden låg den andra och tryckte. 
Ibland är du på topp och jag i skrevan. En annan gång har vi bytt roller. Förhoppningsvis kommer skrevsnigeln (eh) snart vidare den också. 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Livet

En dag kör man bil från Skåne.

Nästa dag blir man inskriven på sjukhus för blindtarm.

En vecka senare jobbar man och är nästan som vanligt. (Med perforerad mage och en massa plåster men ändå).

Livet. En jäkligt cool sak. Det borde vi vara rädd om.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En liten pärla


En liten pärla! Gillar feminismen, frigjordheten och personbeskrivningarna. 

Och det som alltid händer när man läser äldre texter. Insikten att människor inte förändras så mycket från en tid till en annan. Och det är lite tryggt, ändå. 
Guy de Maupassant hatade tydligen Eiffeltornet, gick inte klart någon utbildning utan hängde på bordeller istället. Fick syfilis, blev lite crazy och dog endast 42 år gammal. Enligt wiki, that is. Tror jag hade gillat att hänga med honom. 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det blir inte alltid som man har tänkt sig 

Jag skulle börja jobba i onsdags. Jag skulle åka på konferens, börja styra upp året och få lära mig en massa nytt. Så bidde det inte. Jo. Jag lärde mig en massa nytt men inte det jag trodde jag skulle få lära mig.

 

I måndags var jag på väg hem från Skåne i bil. Körde 7 timmar ensam och lyssnade på ”Den röda adressboken”, en helt fantastisk bok. Läs! Huvudpersonen hamnar på sjukhus och jag tänkte, usch, fy för att ligga på sjukhus. Mindes när jag gjorde det sist, för snart tio år sedan när jag blev av med en gallblåsa. Tyckte synd om huvudpersonen som lite fastnat på sjukhus.  Little did I know att inte ens 24 timmar senare skulle jag själv vara en sjukhusbesökare.

När jag hade kommit hem började jag få lite ont i magen. I efterhand kände jag att det var tur att jag inte fick det där någonstans mellan Österlen och Stockholm, där jag satt själv i en bil. 

 

Jag är en rätt envis person. Också med hög smärttröskel. Jag gick upp i tisdags och gick en timmes powerwalk i högt tempo. Hade mer ont i magen än dagen innan och tyckte det var märkligt att det inte hade gått bort. Jag kom hem, duschade och fixade mig. Skulle jobba hemifrån med olika projekt jag håller på med. Sista chansen, på onsdag skulle jag ju börja jobba på riktigt. Magvärken tilltog. Jag tänkte. Äsch. Jag lägger mig på soffan en stund och lyssnar på min ljudbok, har bara någon timme kvar. Jag lyssnar på den och sedan känner jag mig bättre.

 

Men näpp. Ingen bättring. Åkte ändå för att möta min man för lunch, tänkte att jag blir bättre om jag kommer igång. Så var det inte. Märkte i bilen att jag inte var okej. Det var jobbigt att köra. Min man kastade en enda blick på mig och undrade oroligt vad som var fel. Min bil fick stå och maken körde hem mig igen. Nödvändig utflykt.

 

Jag hamnade i sängläge. Fick feber. Mer magont. När jag sedan kräktes ringde jag vårdguiden som bestämt sa att jag skulle åka till SÖS. ”Akuta buksmärtor, åk in!”

Jag hatar sjukhus. Jag hatar att sitta på akuten som är smutsig, eländig och lite läskig. Och jag är aldrig (tack och lov) sjukast så jag får sitta på akuten länge. Allt jag ville göra var att ligga i min säng för magen gjorde så ont. Min man tittade på mig och sa att mitt allmäntillstånd är rejält påverkat och han tyckte att vi skulle åka in. Jag sa att jag skulle vila lite till. Sedan kräktes jag igen och tog mitt 41-åriga ansvar. Jag gav upp. ”Jag verkar ju inte bli bättre här.” Sa jag. Och vis av erfarenhet packade jag en väska. Med mobil. Laddare. Hörlurar. Några hygienprodukter. Linser. Mina glasögon. Tidning. Bok. Skrivbok. Trosor. Strumpor. T-shirt. Och flipflops! 

 

Och så åkte vi in. Fick vänta en kvart på att få anmäla mig i kassan. När det blev min tur fick jag elegant avvika för att gå in på toaletten och spy. Jag blev inskriven direkt. Hamnade på en brits på vilken jag sov i ungefär tre timmar medan vi väntade på doktorn. När doktorn kom var magen mycket bättre. Jag tänkte att nu kommer jag hem, vad skönt. Doktorn klämde. Kände. Frågade. Lämnade minsann ingenting åt slumpen. Gick ut en lång stund. Kom tillbaka. Jag tänkte ”nu får jag något recept och blir hemskickad.”

”Då så. Vi skriver in dig för röntgen i natt och du får sova över här.”

”På akuten?” Jag typ dog av tanken men fick snart bättre framtidstro. Bredvid akuten finns en liten gömma där de har assköna sängar, enda rena toaletten på hela SÖS och personal med coola tatueringar. Där lämnades jag att sova. Efter någon timme blev jag väckt för att få gå och röntgas. Sedan tillbaka till sängen för att vänta på resultat. Vid 02 väcktes jag av de coola tatueringarna som sa ”Jo, det är blindtarmsinflammation.”

 

Jag som var superpigg när jag gick på röntgen. Messade min man att jag tar en taxi hem när resultatet kommit och det visar ingenting. När resultaten dröjde tänkte jag att det ändå var bäst att sova. Och så väcktes jag till det fantastiska beskedet. Blindtarm. Avdelning. Operation imorgon. Sjukskrivning. I gryningen kom jag upp till det här. Ett Stockholm som börjar vakna. Lika vackert varje gång.

 

Eget rum på SÖS med sjöutsikt. Om man stod vid fönstret såg man det i alla fall. Men lyckan var total när den snälla nattsköterskan K öppnade dörren åt mitt rum och sa välkommen, och jag såg att det var ett singelrum. Man är inte helt bortskämd med sådant i välfärdssverige….

 

Jag hade även egen tv. Jag som aldrig ser på tv satte ändå på den vid två tillfällen. Båda gångerna var Doktor Phil på besök. Jag hade blivit ”lovad” första operationstiden på morgonen. Så bidde det inte. För så fungerar inte vården. Sjukast går först. Och som doktorn sa: ”Din blindtarm är jättesjuk, men inte du.” Jag skulle inte säga att jag var frisk men han hade ju lite att jämföra med. Jag tog chansen att vila i mitt enkelrum med sjöutsikt. Det är inte jätteofta en som är mamma, lärare och tusen andra saker, får en stund för sig själv. Så jag tänkte ”passa på och njut för fan.” Gör det bästa av situationen. Min slottid blev istället ”vid lunch”. När jag rullades ner till operationen och blev stoppad i dörren för ett mer akut fall hade kommit in tappade jag dock hoppet lite. Blev upprullad till avdelningen igen med orden ”Det blir förmodligen senare idag.” Blev lite depp. Och var lite hungrig.

 

Eller så kan man få blindtarmen och hamna på dropp i ett par dagar. Också en rätt effektiv metod. Om man nu måste hetsa så, vad är det med er Tara?

 

Hur som. På eftermiddagen blev det min tur. Jag rullades ner. Rullades in. Fick lägga mig på operationsbordet. Point of no return, det blev verkligen min tur. Blev lite nervös. Att sövas och opereras är inte drömmen för någon som helst har koll själv. Fick lite droger. Blev dizzy. Somnade. Vaknade omtöcknad med världens snällaste sköterska bredvid mig. Alltså. Tröttheten efter en operation. Två gånger har jag upplevt den och det är ju helt galet hur det inte går att fighta den. Det är bara att sova. Och så gott man sover.

 

När jag bad att få en telefon för att ringa min man och sköterskan sedan undrade om jag ville ringa någon mer skakade jag på huvudet och sa att det räcker så. Och inom mig kom jag på. Det enda telefonnumret jag kan är hans. Jag har inte lärt mig mina barns nummer. Kan inte mina föräldrars nummer. Jag kan mitt, och min mans. Och så kan jag en massa nummer som ingen längre använder. Det är lite läskigt.

 

Det här mina vänner, gjorde vistelsen så mycket bättre. Slängde ner i all hast innan vi åkte in till akuten. Kan tyckas fånigt men fan så mycket skönare än att smaka blä i munnen och att vara stram i huden. Ett tips. Om du åker till akuten någon gång.

 

Efter två dygns fasta var till och med det här … ok. Ganska gott.

 

Igår, inte ens ett dygn efter operationen kom jag hem. Och idag sitter jag lite här. Och känner mig glad för att jag lever 2016 i Sverige, trots de brister vi har inom vården och mycket sköts ineffektivt och sekretessen är jag mycket kritisk till, speciellt på akuten. Inte så att personalen slarvar, det är deras lokaler som inte fungerar för att kunna hålla sekretessen ordentligt. Jag hörde mer än jag skulle. Folk hörde mer om mig än vad jag var bekväm med. Och då var jag ändå bara inne för en blindtarm, inget superkänsligt. Jag är bara en liten person med hög integritet. (Men som sedan kan blogga om det så alla kan läsa, jag vet).

Men ändå. Av alla jag träffade från akut, till observation, till röntgen, till transport, till avdelning, till preoperation, till operation, till postoperation, till sjukgymnast och till hemgång var det bara en endaste person som inte borde haft det jobb hen hade. Hen var inte på rätt plats. Men de övriga var snälla, pedagogiska, lugna, professionella, glada, skämtsamma och verkade alla väldigt nöjda med att jobba på det stora sjukhus som SÖS är. Med allt det måste innebära. Med hot om privatisering. Om ständiga neddragningar. Om effektiviseringar. Om att täcka upp i scheman. Eller som en av sköterskorna på akuten sa. ”Vad skönt att du blev min sista patient idag, du som inte är full.” Allt det som måste hanteras av denna yrkeskår som har valt att hjälpa oss när vi blir sjuka. Jag är full av beundran. Höj deras löner nu!

 

 

Shaken, stirred and puntucated. And in some pain. Men allt är relativt och jag har det bra här i solen.

 

Och så här vill jag sitta som gammal gumma. I en skön höstsol. Med en filt. Med en sommarpratare i öronen.

 

Och fan så glad jag är att jag hittade mitt inre barn i helgen. Att jag tog chansen och doppade mig i det iskalla vattnet, och att jag hoppade på klipporna. För nu kan jag inte det på ett tag.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized