Det här med att springa

Jag har ju som bekant alltid hatat att jobba/löpa/springa. Kalla det vad ni vill. Trist, jobbigt och totalt bläigt är det i alla fall. Har jag tyckt. Har garvat åt de där loppen alla ska köra. Garvat åt att man kan stå ut med att springa kilometer efter kilometer, har tyckt att det är lite fånigt att inte behöva mer utmaning än så.

Och så har jag skuttat runt på Friskis och varit nöjd med det. Om sanningen ska fram har jag varit avundsjuk. Alltid tyckt att det där med löpning, det verkar så smidigt. ”Bara snöra på sig skorna och ge sig ut”. Hur många gånger har man inte hört den? Ursäkta men är det bara jag som behöver sport-bh, träningskläder, lurar som sitter kvar i öronen och kissa fem gånger innan jag ger mig ut på okänd mark? Det är inte bara att snöra på sig några jävla skor. Men man slipper passa tider på Friskis, man slipper trängas med folk som står för nära och framförallt slipper man utsättas för boxningsrörelser.

Hur som helst. I våras försökte jag mig på det där med löpning. Vet ju att alla författare som är något, springer. Tänkte att det var där det låg. Försökte verkligen. Hatade det verkligen ännu mer än jag försökte. Och så blev det sommar. Jag gick en promenad. Använde Runkeeper. Och insåg att jag gick väldigt sakta. Började tävla lite med Runkeeper. Insåg att jag kunde få upp farten om jag sprang några sträckor. Började köra intervaller. Sprang mellan lyktstolpar, mellan brevlådor och sånt. Fick upp farten. Ville inte gå för då skulle jag sabba min snittfart.

Och lagom till hösten och kylan har dragit in så har jag börjat gilla det där med att springa. Har svårt att gå, benen börjar liksom röra sig själva. Men … Finns det något jag verkligen inte gillar så är det kyla. Ni kommer inte se mig kuta runt med andedräkten runt huvudet. Ain’t gonna happen.

Och så var jag i Barcelona. Bodde vid Ramblan och inte på alldeles för långt avstånd från havet. En morgon gick jag upp och bara snörde på mig skorna. Efter att ha kissat, druckit vatten, kissat, tagit cerat på läpparna, druckit lite mer vatten, kissat en gång till utifall att, klätt på mig sport-bh, sportstrumpor, träningsbyxor och träningströja. Hörlurar. Iphone-fodral på armen, telefonen i. Inställd på springlista och med Runkeeper igång. Allt hade jag förutseende nog packat ner. Det var nog första gången i världshistorien som jag faktiskt använde träningskläder som hade fått följa med på en resa.

Och så sprang jag ut på Ramblan som höll på att vakna. Jag sprang förbi leveranserna till La Boqueria. Jag sprang förbi folk som var på väg till sina jobb. Sprang förbi restauranginnehavarna som stod utanför sina nyss öppnade frukostställen och rökte. Jag kände mig lite som en sån som minsann alltid springer. Fick blickar. Av spanska män. Jag menar katalaner. Inget ovanligt när man är blond men lite trång kändes plötsligt min Casalltröja i material som andas.  Jag sprang ner mot hamnen. Vek av vänster och sprang längs vattnet. Sprang förbi en uteliggare som hade tillbringat natten på en parkbänk. Mitt i morgonrusningen låg han där med sin jacka över sig som täcke, och verkade sova gott. Jag tänkte på mitt fyrstjärniga hotell med mörkläggningsgardiner, AC och fri wifi. På mina öronproppar som stänger ute allt jag inte vill höra.

Mötte andra som sprang. Kände vi-känslan. Vi nickade lite åt varandra, de flesta män. De tittade till och sprang vidare. Men så mötte jag en tjej. Riktigt läskigt pinnsmal i korta shorts och kort topp som visade den platta, obefintliga magen. Hon gav mig en överlägsen blick. En sådan som bara tjejer kan ge varandra. Jag kände mig ful och fet. Och guppig. Och cavan från kvällen innan kändes, det började gå trögt. Runkeeper sa 15 minutes. Tjejens blick gjorde att jag ville stanna, att jag ville ge upp, inte vara guppig och fet och ful. Bara gå. Vem var jag som trodde att jag kunde springa? Men så jävlar mig om jag tänker vara sån. Vem är hon? Varför måste hon dela ut elaka blickar klockan åtta på morgonen? Tänkte att det klart att hon måste titta surt på mina lovehandles (som jag bra dagar kallar kurvor). Hon var förstås avundsjuk. På allt hon försakar för att vara platt, och allt jag får. Cava, choklad, uppskattande blickar från spanska katalanska män. Och min egen helt ospanska man förstås.

Och ja. Jag vill också vara läskigt pinnsmal i korta shorts med kort topp och obefintlig mage. Men jag verkar inte vara skapt så. Jag är skapt för cava, fika och choklad. Och kurvor. Och löpning tydligen.

 

6 kommentarer

Under Babbel, Löpning, Resor, Tankar

6 svar till “Det här med att springa

  1. Simona (jobbet)

    Underbart! Klart du ska springa! Skit i pinnsmala blängiga brudar. Hur kul har hon på en skala?

  2. mannef

    Löpning är bra mot skrivarrygg och tekniska hjälpmedel kan vara bra som morotspiska. Jag har en GPS-klocka och den sporrar en också ganska bra.

  3. Eva

    Underbart.
    Ska fan skaffa den där Appen.

  4. Bra bra BRA! Blir himla inspirerad! (och det är ju den här stilen du ska hålla när du skriver porträttet. Är det klart än?) /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s