1991

Var jag 16 år. Jag hade gått ut årskurs nio på våren och sommaren hade varit en lång väntan på det som skulle komma.

När det väl var dags vaknade jag tidigt på morgonen och ville kräkas. Jag ville springa och gömma mig eller vakna och inse att allt bara var en dröm. Jag hade två packade resväskor och ett välfyllt handbagage som stod och väntade på avfärd. På nattduksbordet låg min hemmanyckel, den skulle jag inte behöva på tio månader. Ett år tidigare hade jag nämligen kommit på den briljanta idén att jag skulle vara utbytesstudent i USA ett läsår. Och i ett år hade jag längtat. Jobbat ihop pengar och drömt. Fått ett brev från något som hette Massachusetts, ett ställe jag varken kunde stava till, eller uttala. (I gott sällskap, minns ni Jessica Simpson i Newlyweds? Hittar ingen länk men tydligen har hon fortfarande problem cirka 2:10 in i klippet. Det har inte jag.)

Några veckor tidigare hade alla mina vänner  börjat i gymnasiet. När de började blev det tyst och tomt om dagarna. En eftermiddag var jag hemma hos min kompis Anna. Annas mamma lyssnade på mig när jag beklagade mig över att alla andra var på sina nya spännande gymnasium om dagarna, och kvar stod jag – ensam. Kände mig värdelös. Annas mamma tittade mig i ögonen och sa: ”Det du gör är så mycket mer. De börjar bara på gymnasiet. Du ska iväg på äventyr.”

Jag fick ett annat perspektiv. Insåg att det kanske inte var så dumt ändå, att inte göra som alla andra.

Under mitt år i USA fanns min ”area rep” Joan som hade hand om oss utbytesstudenter i ett visst område. En helg sov vi utbytesstudenter över hemma hos henne och hennes man och över pizzan på kvällen pratade vi framtidsdrömmar. Jag sa att jag ville resa runt i världen, ensam. Hennes korta svar var:  ”One is a lonely number, Pernilla.” Jag blev först lite irriterad. Jag fick väl fan resa runt ensam om jag ville. Jag kan blir rätt trött på folk, det visste jag redan då. Ensam är bra, mig själv blir jag sällan trött på. Men sedan funderade jag på det där. Kanske hade Joan rätt? Kanske gjorde hennes svar att jag ändrade mig för jag har aldrig rest runt jorden ensam. Inte i sällskap heller.

Jag började tänka på allt det här ikväll för min kompis Anna (vars mamma är klok) och jag messade om en sak och kom in på de brev vi skickade över Atlanten när jag var i USA. Vi pratade om hur långa brev vi skrev och bristen på Internet och Facebook 1991-1992. Och jag började fundera. Om jag hade haft Facebook när jag var i USA mitt år, då tror jag att mitt år hade varit mycket jobbigare att stå ut med. För det ska ni veta, äventyret att dra iväg ensam som sextonåring och gå i amerikansk skola, det var ingen picknick. Det var hemlängtan, kulturkrockar, utanförskap och en lång kamp för att hitta vänner. Hade jag haft Facebook hade jag förmodligen hängt där och längtat hem till alla mina kompisar. Utan Facebook blev jag tvungen att aktivera mig. Hitta kompisar. Anstränga mig.

I slutet av året var allt på plats. Vänner. Gemenskap. Dialekten satt, kulturkrockarna var få. Pojkvän. Det blev förstås ett tårfyllt farväl. Jag hörde ”She’s like the wind” i huvudet när han åkte iväg från min amerikanska uppfart för allra sista gången. Kvällen innan jag skulle åka hem till Sverige igen. Vi visste att det nu skulle vara över.

Under mitt år i USA kände jag mig ofta ensam. Så väldigt ensam. Joan hade rätt i att ”One is a lonely number.” Men några år senare var jag ändå på väg för att tillbringa ett halvår i Sevilla. Ensam igen. Mina vänner jobbade på sina spännande jobb, jag tog ledigt från min lärarutbildning och drog iväg. Pojkvännen (nuvarande maken) ville inte följa med men vi tog en semester i södra Spanien innan det var dags för mig att börja i skolan i Sevilla. Jag grät hela tågresan från Málaga till Sevilla bakom en bok. I Sevilla kände jag ingen, fick inte min bostad förrän på måndagen (och jag kom dit på fredagen). Jag var ensam, ensammast i världen. Det var den längsta helgen i mitt liv men jag lyckades ändå rycka upp mig och typ flirta upp en tjej och så hängde vi en lång galen natt. (Nej, inte på det viset – det är Simona som kysser tjejer och har sig).

När skolan väl började klängde jag fast mig vid första bästa folket jag hittade. T.ex. Stina från Laholm. Som blev galet imponerad när jag visste var det låg. Jag ville inte känna den där ensamma känslan igen så jag blev del i ett stort härligt gäng. Ensam var inte min grej. Inte då, inte där.

Min poäng? Jag vet inte. Jag trasslade in mig i det här blogginlägget för länge sedan och nu vet jag inte hur jag ska hitta ut. Jag skulle ju bara skriva några rader innan jag började skriva i mitt manus. Och nu har det blivit läggdags.

Kanske är min poäng att ibland är det starkt, modigt och väldigt bra att gå sin egen väg. Men ibland – då kan man behöva stödet av någon annan. För ensam kan vara stark, men också väldigt, väldigt svag.

Och jag vet. Nu undrar ni om amerikanen är min Adam. Vi brevväxlade ett tag när jag hade kommit hem. Ringdes några gånger. Men vi hade ju inget Internet. Vi var unga, vi gick vidare i våra liv.  Vi är vänner på Facebook nu. Han är gift för andra gången och är polis. Vi messar varandra ibland men han tar ungefär ett halvår på sig att svara. Häromveckan drömde jag om honom. Men om han är Adam? Inte en suck. Adam är en bad boy. Det var inte Brian.

2 kommentarer

Under Tankar

2 svar till “1991

  1. Visst är det spännande att det blir så där ibland: man ska bara skriva något kort. Men så händer det liksom något när man sätter fingrarna på tangentbordet och det dyker upp en massa saker i hjärnan som man nästan hade glömt bort fanns där. Ofta är det de där inläggen där man trasslar in sig som blir bäst. Tack för den här historien – jag gillar den jättemycket! Likaså din bok, som jag precis sitter och skriver ett blogginlägg om, men så fastnade jag här – publicerar om en stund 🙂

  2. Inte ett dugg trassligt. Superintressant!

    /A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s