En flygtur en vanlig torsdag i augusti

Lugnet spred sig i flygplanet, knappt en och en halv timme kvar till landning. Alla hade serverats dryck och tilltugg, en del sov, en del läste och några småpratade. Min Stora E hade hittat en skvallerblaska som hon med stort intresse läste. Det var första gången hon läste en sådan, det gick knappt att få kontakt med henne. Lilla E spelade luffarschack med sig själv på en iPad. Jag och maken var försjunkna i våra böcker (Han: Konsten att tala med en älskling, Jag: When the duke returns).

Plötsligt börjar det pipa. Det går ett larm. Varningslampor blinkar. Vi tittar på varandra. Stora E blir jätterädd och börjar gråta. Lilla E tittar på storasyster och undrar om hon också bör börja gråta. Jag tittar på flygvärdinnorna. De ser koncentrerade ut, de är rådiga, de kontrollerar något. Aningen stressade.

Jag har varit med om en liknande situation förut. Min pappa hade flygcertifikat och vi flög rätt ofta. Jag har aldrig varit flygrädd, kanske för att jag vet vilket jobb som ligger bakom varje flygning. Hur mycket saker som kollas, kontrolleras och att piloterna har ständig kontakt med flygledare under färden. En dag när pappa och jag skulle flyga till Västerås började plötsligt planet att skaka. Jag skulle fråga pappa vad som hände och tittade till på honom. Full fokus på spakarna. Svettdroppar som bröt fram. Koncentrerad men ändå stressad på något sätt. Jag tänkte att det nog var bäst att vara tyst. Tittade ut, tittade på planet. Trygg i att pappa fixar det där. Vilket han gjorde. Han hittade ett litet flygfält, vi landade och sedan kom chocken. Jag ville inte upp igen. Aldrig att jag tänkte flyga hem, jag tänkte ta tåget. Eller lifta. ”Fan heller att jag flyger igen”. Så bombsäker som bara en ung tonåring kan vara. Pappa var bestämd. När planet var kollat var det bara att ta plats bredvid honom igen. Hur bombsäker en ung tonåring än kan vara är hon alltid utlämnad till sina föräldrar. Det är svårt att ta sig hem utan pengar, (mobil fanns inte då) och utan en aning om var hon är. Hon hade säkert fixat det, bestämd som hon var, men med väldigt bestämd pappa blev valet inget val. Det var bara att åka med.

Blev inte flygrädd efter det heller. Bara väldigt nöjd med att jag följde med upp igen. Och stolt över att både jag och  pappa löste situationen på våra egna sätt. Utan panik.

Flygvärdinnornas blickar liknade de jag såg hos pappa. Fokuserade. Stressade. Men med koll på läget.  Jag bad barnen fälla upp sina bord. Kramade Stora E och talade om att det inte var någon fara. Det var bara något flygvärdinnorna skulle kolla och allt skulle bli bra. Gick sedan och satte mig på min plats. Spände fast mig. Folk i kabinen reagerade ungefär som jag. Följde flygvärdinnorna med blicken. Satt och begrundade. Tittade sig omkring. Plockade bort väskor och la under sätena framför oss. Små förberedelser. Ifall ifall.

Det blev tyst. Larmet slutade pipa. Flygvärdinnorna lugnare. De fortsatte att kontrollera något, på toaletten. Med ficklampor.

Kaptens röst hördes i kabinen. Lugnt och pedagogiskt förklarade han att det hade varit ett falsklarm från den främre toaletten men allt var kontrollerat och det var ingen fara. Allt var lugnt. Alla pustade ut. Återgick till böcker, tidningar, småprat och iPads.

Det gick cirka tio minuter.

Återigen gick brandlarmet. Samma larm. Fast nu från den bakre toaletten.

Jag var fortfarande lugn. Men började tänka ”Ingen rök utan eld” och annat upplyftande. Sneglade i säkerhetsbroschyren i stolsfickan framför mig. Ni vet den som ingen tittar i någonsin. Utom jag som tittar i den varje start men aldrig för mitt liv skulle kunna komma ihåg vad man ska göra. Såg i den att man inte får ha med sig väskor när man utrymmer. Logiskt förstås. Började visualisera. OM vi skulle behöva nödlanda på grund av en brand. Bad Lilla E flytta till den lediga platsen bredvid mig. Hon vägrade. Jag trugade. Mutade med tuggummi. Hon ville sitta kvar mellan storasyster och pappa. Jag tänkte att jag rycker upp henne när vi måste ut, ingen idé att bråka. Nödutgångarna hade jag redan full koll på (jag valde platser nära dem), även att vi faktiskt hade flytvästar under våra säten. (Ni kollar väl det när ni sätter er? Ni litar väl inte på att någon yngling som är irriterad på sin chef faktiskt kollade det och inte facebook?)

Jag tittade ut. Fullt av åkrar. Åker är bättre än vatten. (Pappa har nödlandat på båda och vatten gjorde nästan så att han dog). Dessutom fanns det säkert något flygfält i närheten. Europa kryllar av flygfält. Nemas problemas.

Tänkte. Om jag inte får ta med väskan ut, vad behöver jag absolut ha med mig då? Linser. Cerat. Och kreditkort kan vara bra. Tog fram de sakerna ur min handväska och stoppade ner i byxfickan. Senare kunde jag stolt konstatera att jag inte hade en tanke på min mobil som alla anser att jag är så beroende av.

Jag följde flygvärdinnornas arbete, vägrade släppa dem med blicken. Ingen panik. Inga katastroftankar. Bara beredd.

Till slut var även det falsklarmet under kontroll. Inte heller det var något. Allt var lugnt, allt var bra. Kaptenen, flygvärdinnorna och mina medpassagerare, alla skötte sig perfekt.

Tjugo minuter senare flög vi över ett vackert Stockholm som badade i kvällssol. Trettio minuter senare stod vi still på Arlanda och aldrig har kaptenens röst känts bättre. ”Vi har nu landat på Stockholm Arlanda.” Det var inte bara vi passagerare som var lättade.

.

8 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

8 svar till “En flygtur en vanlig torsdag i augusti

  1. Humoristiskt inlägg om vad som skulle kunnat bli en obehaglig rysare.
    Gillade ditt konstaterande: ”Inga katastroftankar. Bara beredd.” 🙂
    VÄLDIGT beredd, skulle jag säga …

  2. Ping: Panik, rädslor och sånt man kanske borde kbt:a bort | Pernilla Alm

  3. Vad skönt att det inte var något allvarligt.

  4. Katarina

    Brr, rena rysaren, bara att läsa om det. Kan föreställa mig hur det skulle ha känts att vara där själv. Se sitt liv passera revy och sånt. Skönt att allt gick bra. 🙂

  5. Pernilla

    Grejen är att det kändes aldrig läskigt. Jag var mer avvaktande och fundersam. Tänkte på vad jag eventuellt skulle behöva göra. Alla var väldigt lugna och samlade. Men efteråt kände jag mig väldigt lättad.

  6. Jag blir helt svettig… Huga.
    Hoppas jag ALDRIG behöver uppleva detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s