Lyckokast: Friluftsliv

Jag läste mitt horoskop i morse. Jag tyckte att det stämde väldigt väl.

Fokusera på: Fysiska aktiviteter.
Bäst vibrationer: På gymmet.
Just den här veckan som jag har börjat träna igen. På gymmet.
Lyckokastet: Friluftslivet.
Just idag som jag hade planerat in en utflykt till längdskidåkningsspåret för hela familjen. I lånade skidor då jag själv inte har åkt längd sedan innan jag hade barn.

Och ja. Det gick ju bra.

Om du inte har hängt på den här bloggen sedan 07-12-07 när den startade så ska jag berätta för dig hur mycket jag hatar vinter. Massor. Jag lider mig igenom oktober-februari/mars. Hatar kylan, hatar skrapa rutor, hatar att det tar flera minuter längre att köra till jobbet, hatar att man måste klä på sig och dör av svett så fort man går in i en affär och hatar … Ja, ni fattar.

Men idag. Det var nästan magiskt. Det var minus 5. Det var sol. Då kan till och med jag stå ut.

skidor

Vi kom iväg i vettig tid. Vi fick ut alla låneskidor ur bilen, fick på oss och satte fart. Jag njöt. Vågade knappt erkänna det för mig själv. Sexåringen hade aldrig åkt längd innan och gick ut som en drottning. Den första kilometern. Efter några vurpor började gråten. ”Jag kan inte.” ”Det gör ont!” ”Jag kan inte.” ”Jag vill inte åka mer.”

Vi peppade och ljög. ”Det är lika långt kvar, det är ingen idé att vända.” Både mannen och jag har sprungit tillräckligt mycket på friluftsdagar i den där skogen för att veta att det var exakt mycket längre att fortsätta. Så vi fortsatte. Och till slut slutade hon snyfta och stakade på, tappert.

skidor 2

Så kom en backe. Nioåringen öste på. För hon är klart coolast. Hon sa ciao, todeloo och jag drar ut i världen, se om ni hänger med. Sexåringen stannade till. Funderade. Men med pepp och coaching böjde hon på sina ben och drog ner. Hela tiden stod jag uppe i backen och bad ”låt henne inte ramla, låt henne inte ramla, låt henne inte ramla för då kommer hon aldrig vilja åka igen.” Hon ramlade inte. Hon tog sig ner med bravur. För hon är också coolast. Sedan åkte min man ner. Egentligen är han coolast men jag brukar inte säga det, för då kanske han blir kaxig.

Och där stod jag. Ensam kvar högst upp i backen. Jag tittade på stupet. Tittade bakåt. Ingen kom, jag behövde inte flytta på mig. Tittade på stupet.

Jag avskyr att åka slalom för att det är branta backar men herregud, där kan man ploga sig ner. Jag tycker det är fullständigt vidrigt att åka längd när det går aningens fort. Med aningens fort menar jag när man inte behöver staka sig uppför. Det där med att vara utlämnad till spåren och det bara går snabbare, snabbare och snabbare utan möjlighet att kontrollera hur det ska gå – HU. (Man kanske kan kontrollera men det är inget jag behärskar).

Jag svalde. Tänkte på att båda mina barn hade svischat ner. Tänkte på skylten jag har här hemma på en vägg. ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Jag tänker ofta så innan. Innan jag ångrar mig. Det är faktiskt ett jättedumt citat. Men i alla fall. Jag tog sats. Nej. Så försiktigt jag bara kunde började jag nerfarten.

Iiiiiii! Aaaaaaaaa! Å gud å gud å gud. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII! Jag lovar att hela skogen hörde mig gallskrika. Men så kom jag ner. Och där runt en krök åkte ett av mina barn. Den coola nioåringen. ”UR SPÅR. FLYTTA PÅ DIG.” Och det hade varit bra om jag inte sa något mer där men i min rädsla, panik och skräck sa jag en sak som jag inte tänker upprepa här. Hon hoppade ur spåret, ramlade och grät. Inte för att hon gjorde illa sig utan av ilska. ”Man säger inte så! Inte till ett barn!”

Och det hade hon rätt i. Man säger inte så. Jag försökte förklara att jag var livrädd att köra in i henne. Att jag var livrädd att åka ner. Hon hade hört mig skrika så hon torkade tårarna och sa att hon förstod, hon tog emot mitt förlåt och mina kramar.

Vi åkte vidare. En ny backe. Hon svischade ner. Jag väntade inte, tänkte att jag ska fan klara den här – jag klarade den innan och den var värre. Jag borde ha väntat lite längre för jag kom ikapp mitt barn alldeles för fort. Rädslan att köra in i henne fick mig att göra något och vips låg jag på rygg. Huvudet slog i först men konstigt nog gjorde jag inte illa mig. Hann tänka att jag skulle skada mig rejält och blev förvånad när jag kunde ställa mig upp och fortsätta.

Resterande backar följde samma mönster. Jag peppade barnen, de åkte ner. Jag blev ensam kvar. Svalde. Närmade mig. Fick panik, lyckades få stopp. Försökte tänka att det inte kunde vara någon fara. Stannade. Gick ner. Det hade fördelen att jag lärde mig hur man tog av och på mina lånade skidor.

Den lilla skruttan varvade åkning med gråt och att ett tag också gå ner för alla backar. Den stora skruttan vurpade, grät och åkte på. Kämpade. Fyra kilometer har aldrig känts längre.

I slutet av turen stakade vi nära varandra, alla fyra. Solen sken, snön gnistrade. Alla backar avklarade, bara raksträcka kvar. På vägen bredvid skidspåret gick en söt dam med rullator. Hon stannade upp och sa till min man. ”Åh vad vackert med er hela familj som åker så fint. Jag önskar att jag hade med mig en kamera.”

Vi log och tackade och åkte vidare.

Nästan framme i mål sa sexåringen: ”Inte visste jag att det var så här lätt att åka skidor.”

250749_10151248192777532_298464548_n

Jag överlevde! Hel och ren!

Annonser

8 kommentarer

Filed under Babbel, Barn, Träning

8 responses to “Lyckokast: Friluftsliv

  1. Åsa

    Testade på långfärdsskridskor idag för första gången på exakt 11 år. Tack och lov utan barn för fy jävlar vad läskigt det var. Hela Brunnsviken var full av folk som skrattade och log och hörde mig svära och såg mig gråta. Du verkar ju apcool och dessutom snygg (vilket ju alltid är viktigast…)

  2. Åh herregud. Friskus. Mvh Avundsjuk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s