Om Facebook. Eller om människor.

För ungefär ett år sedan skrev jag i Amelia att jag inte alls mår dåligt av Facebook. Jag skrev att man måste vara källkritisk och att det inte är fel att fokusera på folks glädje. Men … Det finns saker som tillhör folks glädje som kan göra ont. Saker som inte skrivs, som inte läggs upp men som man ändå förstår. Med ”man” menar jag ”jag” men också andra. Det är bilder som kommer upp i efterhand, kommentarer som råkar skrivas där de kanske inte borde skrivits och som gör att man förstår hur det gick till.

I helgen träffade jag en god vän. Vi gick på en strålande promenad. Vi facebookade inte om den. (Tänk). Vi avhandlade viktiga ämnen och detta hur facebook kan såra. Hur man med facebook kan lägga ihop ett och ett och ibland två och två. Framförallt kan man lägga ihop så att det blir något som saknas. Eller någon.

Jag upphör aldrig att förvånas över människors elakhet. Hur folk manipulerar, hur de beter sig och hur de nätmobbar. Kastar ur sig saker och slänger dit en smiley. För då är vad som helst okej. Eller? Inte i min bok.

Ja, man får hänga med vem man vill. Man får gå ut med vem man vill, man får bjuda hem vem man vill. Och man får låta bli att ta med/bjuda hem/bjuda in vem man vill. Det måste vara okej. Men exkludering, ljug och skitsnack är aldrig okej. Vare sig IRL eller på FB.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Funkar bra som ledord i livet.

Ville bara säga det. Och att facebook visst kan få mig att må dåligt ibland. Bli ledsen och sårad. Inte bara för min egen skull.

20130205-102603.jpg

Annonser

8 kommentarer

Filed under Tankar

8 responses to “Om Facebook. Eller om människor.

  1. Eva

    Det är bland det bästa jag gjort när jag avslutade mitt Facebook-konto. Tröttnade totalt på människor som – precis som du skriver – vräkte ur sig både det ena och det andra och sen slängde dit en smiley. Jag har inte saknat FB en sekund.

  2. Som forhoppningsfull blivande debutant har foljt din blogg ett tag nu men hittills aldrig kommenterat. Men nu ar det dags! Jag stangde mitt facebook konto i hostas pga att jag kande mycket av det du beskriver. Det var jattejobbigt att stanga av allt och slappa alla gamla kontakter men det ar sa skont idag. Det ar ingen som vet vad jag gor och jag slipper se vad alla sysslar med. Och de jag fortfarande har kontakt med efter Facebook, de ar riktiga kompisar. De andra, not so much. Kan starkt rekommendera att stanga av skrapet. Jag hade abstinens efterat men nu saknar jag det inte alls. Min sjuariga dotter ar ocksa glad over att mamma inte facebookar “hela tiden“.

  3. Maria Nyckelpiga

    Du är lika träffsäker som vanligt.

  4. Känner igen känslan! Jag funderar mycket på fenomenet facebook, att vara där eller inte vara där. Ibland vill jag bara ut – samtidigt som det ju handlar om kontakt. Och som debutant blir det kanske svårt att inte vara med…

  5. Amen! Även om jag inte är på FB så ofta (annat än med skryt), förstår jag precis vad du menar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s