Jag tjatar om DK

Douglas Kennedy. Och jag har just upptäckt att han går att följa på Twitter. Och att han bloggar. Jag följer honom redan på Facebook och nu börjar jag känna mig som en stalker igen. Men mannen skriver så bra! Framförallt bjuder han på mycket om sig själv och sina tankar. Och i april kommer nästa bok – can’t wait!

Senaste blogginlägget handlar om att äta ute ensam. Något många skyr, är rädda för och aldrig skulle få för sig att göra.

När man råkar ut för att behöva äta ensam är det oftast inte bara. Man får slåss med den där känslan av att vara en som inte hör till, en som inte har några vänner och jag vet inte allt man kan hitta på. Det är dock lättare nuförtiden när man har hela världen i mobilen och inte behöver sitta och titta ut på alla andra, som äter tillsammans. Det är bara att hänge sig åt mobilblippandet. Eller ….?

När man hamnar i de utsatta situationerna är det kanske bättre att omfamna den situationen? Som DK är inne på, det kan vara en trevlig upplevelse.

När jag skulle plugga i Spanien hade jag en helg att döda alldeles ensam. Jag satt på olika fik och restauranger och läste, skrev i min dagbok och tittade på folk. Ganska trevligt, det värsta var middagarna på restaurang när de andra var i glada sällskap och jag satt där utan någon. Outsider. Och en kväll ledsnade jag och kände mig ensammast i hela världen. Tittade upp från min dagbok och fick syn på en blond tjej. Fick för mig att hon var svensk, kanske skulle också hon börja plugga spanska på måndag? Kanske i min skola? Jag funderade på om jag skulle våga gå fram men så gör man ju bara när man är sju. Tänkte jag. Såg en telefonkiosk. (Before mobiltelefoner snackar vi nu). Jag reste mig, gick och ringde till syrran. Som sa till mig på skarpen. ”Gå fram till henne och snacka.” ”Men tänk om hon tycker jag är dum i huvudet?” ”So, du kommer väl aldrig träffa henne igen ändå.”

Sagt och gjort och peppad av lillasyster hemma i Sverige gick jag över till tjejens bord. Visste inte alls vad jag skulle säga. Harklade mig. Lyckades få fram: ”Are you here alone?”

När vi hade skrattat klart åt mitt fåniga raggningsförsök och konstaterat att vi båda var ensamma och gärna hade sällskap till middag fick vi en riktigt trevlig kväll som utvecklades till natt med barhopping och skulle bli frukost men hon dök aldrig upp till den. I was stood up. Men glad ändå över att jag klev ur min bekväma bubbla, vågade och fick en trevlig kväll på köpet.

Ibland ensam, ibland tillsammans. Så länge man får välja själv funkar det mesta.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s