Jag längtar ut!

Någon sa för någon vecka sedan att Stockholm har varit snötäckt i 108 dagar. Vi smakar på den. 108 dagar. Det låter länge men känns längre.

Det började snöa tidigt i november. Eller var det oktober? Jag och en kompis hade ätit middag på stan, när vi klev ut började snöflingorna falla. Hur vackra de än var kunde jag inte annat än känna ”nej, inte än väl?” Det var för tidigt.  Jag hade knappt hunnit börja vänja mig vid barmark förrän den försvann igen.

November.
December.
Januari.
Februari.
Mars.
Det är fem månader. Fem långa, snötäckta månader.

Nu skiner solen sådär vårligt. En del fåglar har försiktigt börjat kvittra. Men jag låter mig inte luras. På marken ligger snön kvar. (Jag är förortsbrud, jag tippar att ni i stan har det rent och fint vid det här laget?) På marken ligger också is.

Och i morse när jag lämnade mina barn på den istäckta skolgården och jag trippade mitt allra försiktigaste, för att inte bli en sådan som min vän som hamnade mitt i krisens sjukvård med handledsfraktur på fem ställen, förstod jag vad mitt problem med vintern, snön och isen är.

En stor skräck jag har här i livet är att hamna i fängelse. Jag är så rädd att hamna i fängelse att jag aldrig gör något olagligt. Jag kör inte ens ett par kilometer för fort trots att jag vet att man inte får fängelse om man gör det.
Jag har alltid avskytt vinterkläder. Sedan jag var liten har jag avskytt att behöva stoppa in, bylsa på och svettas inne och frysa ute. Inga schyssta skor kan man ha heller. Ute: för kallt. Inne: för varmt. Hur gör man när man ska gå och uträtta ett par ärenden på väg hem?
Att ställa mig i ett par pjäxor är som att be om att jag ska bli på dåligt humör. Underbart att åka skidor? Not in my book. Man är fastlåst och styrs helt av liftar och backar.
Att behöva skrapa bilen varje morgon och därför behöva gå upp tidigare är liksom förbi vad jag klarar av.

Så. Äntligen. I morse insåg jag hur det ligger till: Snön, isen och vintern begränsar mig. De inskränker på min frihet, de gör att allt blir svårare, tar längre tid och så är de i vägen. Jag hatar hinder i vägen.

Jag kan vara trög, jag är snart 38 vårar (fast jag får nog ändra det till vintrar eftersom snön definitivt lär ligga kvar på min födelsedag om knappt två veckor) och har inte förstått det här än. Jag trodde att jag bara inte var en vinterperson men det går djupare än så. Jag är i sjukt stort behov av frihet och efter fem månader instängd i det här förbannade vinterhelvetet längtar jag ut.

 

Annonser

9 kommentarer

Filed under Babbel, Tankar

9 responses to “Jag längtar ut!

  1. VÄLDIGT DÅLIG UPPDATERING PÅ DEN HÄR BLOGGEN!

  2. Ja, att den inte försvinner trots all sol är förfärligt trist!

  3. Björn Carheden

    Tyvärr så var det inte bättre förr, då jag var ung och aktiv ty då var snö och is en positiv tillgång. När jag halkade omkull kunde jag skratta, idag ligger jag kvar en stund och undrar om skyddsängeln lät mig falla på lämpligt sätt.

  4. Precis vad jag konstaterade häromveckan. Min fantastiska vinterkängor begränsar mig. Min varma jacka likaså, min öronlappsmössa i fårskinn, fårskinnshandskarna mm. Visst, himla bra saker att ha, men jag vill springa barfota, låta lockarna flyga i vinden, ha tunna klänningar som inte känns och framförallt inte tynger ner. Jag vill röra mig FRITT. Så fort min son är gammal nog att utforska världen igen, så är det vi som flyttar härifrån. Söderut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s