När jag var 26 år

Var jag student. Jag bodde med min kille i en bostadsrätt som vi finansierade med ett arv, lån och att jobba. Övrigt som hände i våra liv då: Vi reste. Vi gick ut och festade med vänner. Vi gick ut och åt. Vi gick ofta på bio. Vi tog långa promenader, långa sovmorgnar. (Äh, inte jag. Har aldrig kunnat). Vi planerade en framtid, jag skulle snart ha pluggat klart och vi var sugna på hus. Barntanken låg och pockade. Bröllop fanns i alla fall i mina tankar. Jag tränade ungefär 5 dagar i veckan och var smal och skitsnygg och …. åh. Those were the days.

Idag läser jag i DN om Simon. (Hittar inte länk). Han är 26 år. Han har en ärftlig och sällsynt energibristsjukdom som är progressiv. Han blir alltså bara sämre. Han har haft assistenter 126 timmar i veckan, det vill säga i stort sett hela sin vakna tid. Men nu har Försäkringskassan bestämt att han inte kommer över gränsen för 20 timmar i veckan. När Försäkringskassan avgör behovet av assistans har de väldigt detaljerade riktlinjer att hålla sig till. Klarar man att föra ett bestick till munnen? Behöver man hjälp på toaletten? Och Ewa Samuelsson (KD) som är ansvarigt borgarråd säger ”Biståndshandläggarna har både budgethållning och den mänskliga situationen att ta hänsyn till.”

 

Jag förstår att det inte kan vara lätt för biståndshandläggarna att ta hänsyn till både budgeten, och människan bakom. Det är rätt svårt det där att få in människors behov i en budget. Men jag kan hjälpa er lite på vägen.

 

Tänk så här:
Om jag var vuxen och fick välja på att kunna äta själv eller få hjälp av en assistent, vad skulle jag välja?
Om jag var vuxen och fick välja på att torka mig själv när jag bajsat, eller få hjälp av en assistent eller min mamma/pappa/make/maka/son/dotter, vad skulle jag välja?
Om jag var vuxen och behövde lite nya kläder/någon ny bok/köpa present till någon som var mig kär, skulle jag hellre köpa det jag behövde själv eller ta hjälp av min assistent?
Om jag var vuxen och fick välja på att gå till ett jobb och tjäna ihop mitt levebröd eller sitta hemma och titta på dagtv hela dagen, vad skulle jag välja?

Och om du var 26 år, tror du att du skulle vilja göra något annat än att känna dig som ett stort bihang till dina föräldrar? Kanske skulle du vilja resa lite? Kanske skulle du vilja träffa en partner? Kanske är inte din högsta dröm att få hjälpa till lite på en brandstation ett par timmar i veckan men eftersom det är det enda du har lyckats få göra så har det blivit viktigt i ditt liv. Men kanske, kanske, kanske skulle det vara så att om man kunde välja att inte behöva hjälp för att klara sitt dagliga liv så skulle man leva så? Kanske att de 126 timmarna i veckan är alldeles nödvändiga för Simon?

 

Och Simon är inte ensam om att förlora assistans. Långt ifrån.

 

Kära biståndshandläggare, ansvariga borgarråd och politiker. Om du vaknar upp imorgon i en sjukhussäng efter en svår hjärnblödning och inte kan röra dig. Hur mycket budget tänker du då?

20130403-091020.jpg

20130403-091027.jpg

20130403-091036.jpg

Annonser

1 kommentar

Filed under Tankar

One response to “När jag var 26 år

  1. Helene

    Tänk om ditt välformulerade rytande kunde höras ända in till makthavarna så att de skrämda ramlade av sina stolar och lämnade plats åt tänkande människor i stället!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s