Jag låg i min säng

Och väntade. Försökte somna om. Försökte blunda men blinkade sådär som en låtsassovande sexåring gör. Smygkollade på facebook och twitter för något ska man ju göra när man inte får gå upp än. Och när de väl kom in med tända ljus, paket och skönsång fick jag äntligen ”vakna”. De hurrade 38 gånger (även om sexåringen tappade andan en bit längs vägen men kom igen på slutet). Och sedan började komplimangerna. Sexåringen: ”Mamma, du hade finare glasögon när du var tonåring. Och finare hår.” Nioåringen: ”Du är den allra bästa mamman.”

Vi gick upp. Jag fick lyxfrukost. Jag läste tidningen. Och läste om Francine Wheeler som bor i Newtown, Connecticut och inte längre har någon sexåring.

Jaha. Det var väl ett jävla sätt att avsluta ett inlägg som verkade vara så ljust och glatt. Men jag kan inte komma över hur folk (speciellt inte små folk) kan få dö helt i onödan. Jag kan bara inte förstå. Det kan inte vara meningen.

Nu ska jag gosa med mina allra bästa barn och njuta av att solen lindar in vår altan och smälter bort snön. Det räcker så.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Barn

2 responses to “Jag låg i min säng

  1. Stort GRATTIS! Hoppas att hela dagen varit lika bra som den började!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s