I’m tall, black and handsome

Tre minuter innan utcheckning sprang jag in i rummet, slängde ner de sista inköpen (jag kan ha impulsköpt en liten svart partyväska som snart ska få gå på finfin releasefest och bunkrat upp ansiktskrämer från Sephora) i väskan. Samtidigt som jag försökte hålla bort det bångstyriga håret från mina ögon kämpade jag med dragkedjorna på resväskorna och såg mig omkring i rummet för att försöka upptäcka kvarglömda saker. Lagom svettig (eller om det fortfarande var regndroppar) drog jag ut väskorna i korridoren och kämpade med hjulen över heltäckningsmattan som eventuellt kan vara original från det att hotellet byggdes i början av förra seklet. (Är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att inte läsa hotellkommentarerna innan vi åkte. Ramlade på dem nu och OMG.) Till slut stod jag och de välpackade väskorna dock i hissen på väg ner till ”The luggage room”.

20130510-150027.jpg20130510-150036.jpg

Det visade sig ligga längst in längst bort och vägen dit kantades av överfyllda soptunnor, rejält skitiga golv och allt jag kände var att om väskorna inte redan var invaderade av vägglöss så skulle de definitivt bli det nu. Så svängde jag runt hörnan och möttes av det gladaste leendet. Vi småpratade om regnet och att det inte gör så mycket om man jobbar när det ösregnar ute. ”Well, I don’t mind working even when it’s nice out, I’d be so bored if I didn’t work.” På min halvt oroliga kommentar om väskor som försvinner såg han i mina blå ögon och sa: ”It won’t get lost here.” Och så log han sådär brett igen. Med det i ryggen lämnade jag väskorna och vandrade ut för att göra min sista dag i New York.

Efter en fantastisk promenad i ösregn från 33:e gatan upp till Central Park och så ner igen var det dags att hämta ut väskorna och åka hem. Jag svängde runt hörnan in till hans kingdom of luggage och där stod han igen. Jag hann bara börja säga att jag behöver … så sköt han fram kortet till toaletten. Det kan hända att jag yttrade någon halvflirtig kommentar om män som vet vad kvinnor behöver. Kanske eventuellt. Efter lite meck med toa, uppletning av stödstrumpor, laddning av telefon och så vidare så var det dags att gå. Men … jag ville ha en bild. Men när jag vill ha en bild vågar jag inte ta en bild. Men det är där Simona kommer in. Hon travade fram och plötsligt befann vi oss på mellanstadiet igen. ”Min kompis undrar …” Eller något. Jag lyssnade inte, stod runt hörnet och nästan dog (jag laddade mobilen, det var därför jag stod där).

20130510-150047.jpg

Men så. Stod jag där. Med hans arm runt mig. Och han garvade och frågade ”Are you shy?”, vilket ju inte direkt tog bort något av det pinsamma. Man kan tydligt se min ansiktsfärg förändras på följande bilder. Och så försökte jag byta ämne och sa att han var väldigt, väldigt lång. Återigen log han brett. ”I’m tall, black and handsome.” Jag hade inga invändningar.

20130510-150057.jpg

20130510-150106.jpg

20130510-150115.jpg

Så gick det till när Pernilla 13 år lämnade New York.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Möten i New York, New York, Uncategorized

2 responses to “I’m tall, black and handsome

  1. Naawww!
    Kan bara konstatera att han har helt rätt.

    /A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s