Säg mig vad du jobbar med och jag ska säga dig vem du är

”Och du, vad gör du?”
Det är nu jag ska svara på vad jag jobbar med. Det är nu jag ska definiera mig själv, sätta in mig i ett fack. Och innan jag gör det, vet jag vad reaktionen kommer att bli.
”Jag jobbar som lärare.”
Gnistan i ögonen släcks. Man ser hur allt blir så jobbigt.
”Jaha. Vilken ålder då?”
Just det. Det kan ju vara så att jag t.ex. jobbar på gymnasiet. Då är det lite mer okej. Men även här kommer jag bli en besvikelse.
”Högstadiet.”
Jag ser hur personen jag pratar med sväljer. Försöker formulera sig. Börjar titta stressat åt något annat håll men just då kommer ingen som kan avbryta oss.
”Är inte det … Hur är … Är inte det en rätt tuff ålder?” Blicken flackar. Vill byta ämne. Vill bort från det där tråkiga som är skolans värld.

Hur många middagar, fester, möten med nya människor har jag inte varit med om detta? Ändå vidhåller folk att de är så otroligt imponerade av oss som är lärare. För vi gör ett så viktigt jobb. Ett så viktigt jobb att ingen vill prata om det. Förutom om hur långt sommarlov vi har.

Jag är en snäll samtalspartner. Jag byter snart håll, vänder konversationen så att personen får prata om sitt favoritämne. Oftast sitt viktiga jobb med t.ex. IT. Som gift med en IT-guru är jag ofta utsatt för just IT-personers jobb. Men först måste jag stå upp för mig själv och mitt yrke. Jag berättar hur mycket jag älskar just högstadiet. Hur man vet att när en elev säger ”Du är schysst, för att vara lärare”, då vet man att man faktiskt är grym. Samtalspartnern skrattar lite konstlat. Och ja, jag fattar. Jag fattar precis. Och när han fått prata om sitt en lagom stund minglar jag vidare. Och så börjar det om. För att det också är så viktigt att alla vet vad alla jobbar med.

Min man berättade för sin bordsdam att jag är lärare och författare. Av någon anledning är det lättare för honom att säga det än jag. De pratade om skrivprocess och författande. För det är så mycket mer intressant än det där läraryrket som alla vet allt om. Jag borde kanske presentera mig så. ”Författare.” Men nej. Jag kommer ändå att fortsätta säga att jag är lärare för det är det jag försörjer mig på och på ett sätt tänker jag att folk vars gnista släcks, de  förtjänar att hamna i återvändsgränden. De vet nämligen inte vad de missar när de avspisar mitt läraryrke som ointressant. Eller mig för den delen. Mingla på ni, missa mig. Your loss.

Det här har jag bloggat förut men när jag pluggade till lärare så brukade jag presentera mig på tre olika sätt, tre olika sätt som var helt sanna:
”Hej, jag heter Pernilla och pluggar till lärare.” Gnistan släcktes.
”Hej, jag heter Pernilla och pluggar engelska på universitetet.” Gnistan fanns kvar och följdes av följdfrågor.
”Hej, jag heter Pernilla och jobbar på Ica.” Gnistan släcktes. Som fan. Tänk. Det yrke som lärde mig så mycket, det avspisar folk rakt av. ”Sitta i kassan på Ica, vad är det?” Jo, det ska jag berätta. Det är en fantastisk livsskola som fler borde testa.

Annonser

27 kommentarer

Filed under Lärarrelaterat, Mingel

27 responses to “Säg mig vad du jobbar med och jag ska säga dig vem du är

  1. Åh, jag önskar att jag gick på middagsbjudningar och fick träffa på dig. Jag skulle älskat att prata läraryrket! Kan förstås bero på att jag om ett par år också kommer vara färdigutbildad lärare? Men IT liksom? Hur roligt är det att diskutera i jämförelse med skola, lärande, barn och ungdomar, framtiden, kunskap…

  2. Och när man presenterar sig som översättare:
    ”Va, kan man jobba med det?! Finns det inte datorprogram för sånt?”
    (Att elever i åttan säger det är en sak…men vuxna, välutbildade människor…!)
    Eller:
    ”Varför skriver du inte egna böcker istället då?”
    (Så det är inte värt nåt att översätta andras böcker då?)

    Skönt att jag har jobbat med massor av andra saker tidigare för då sitter yrkesstoltheten inte i namn eller titlar utan just i att jag har provat på livet ur olika vinklar. Det är ganska kul att strunta i jobbfrågan när man träffar någon. Eller åtminstone vänta lite 🙂

    • Pernilla

      Precis! När jag gick en skrivarkurs fick vi inte säga vad vi jobbade med. Det var så skönt!
      Och gud. Folk frågar alltså om datorprogram på riktigt? Mina elever har börjat lära sig att google translate är en svordom. (Men de använder det ändå).

      • På bred värmländska: Överätting!? Det gör väl datan dä?

        När jag höll en miniföreläsning för en åttondeklass -dom ville höra en författare men fick bara en översättare stackarna 😉 – skrev jag ut texten till ”Rolling in the deep” på svenska. Översatt med google. Det gav lite
        att prata om 🙂

        • Pernilla

          Ha ha ha!
          Gud vilken rolig grej! Ska sno!

          • Sno på 🙂

            Och kolla på tripadvisors finfina översättningar:

            ”Detta är vår tredje shearings semester, ha varit till portpatrick och dornoch tidigare. Vänliga från början alla lär känna varandra. Vi bokade ett premier rum med utsikt över havet, 4 affisch säng och helt nya badrum, som var verkligen härliga och bekväma. Vår tränare drivrutin Stuart från början organiserat vår semester och gjort oss alla känna sig verkligen välkomna. Vi…

            Gillar särskilt hur busschaufför har översatts 🙂

          • Pernilla

            Tripadvisor alltid spricka mig upp.

  3. Jag har haft en del jobb i mina dagar, simskolelärare, undersköterska, jobbat på ica, sjuksköterska, barnmorska och något som jag aldrig presenterar mig som – författare (don’t ask why..)
    Men iaf när jag säger att jag är barnmorska så är de flesta intresserade, det är minnen från egna förlossningar, kommentarer om att jag måste ha det mysigaste och mest uppskattade jobbet i världen.
    När jag då berättar att jag inte jobbar på förlossningen (vilket alla tror är det enda en barnmorska gör) så får jag antingen se en rynkad panna och frågan om varför inte, alternativt en kommentar om att jag inte är en riktig barnmorska. Sen får jag ibland frågan vad jag gör på mitt jobb och när jag berättar att jag möter kvinnor som antingen är oroliga för missfall eller har ett pågående missfall, att jag tar hand om kvinnor där fostret dött i magen men kroppen inte stött ut det, att jag möter kvinnor med gynekologisk cancer, väldigt många med buksmärta och att jag möter och tar hand om våldtagna kvinnor och är den som spårsäkrar så att polisen kan hämta en låda med förhoppningsvis dna-bevis i, då önskar den jag pratar med att de aldrig hade frågat (och bilden av en barnmorska fick sig antingen en törn eller så blev uppfattningen om att jag inte är en riktig barnmorska ännu starkare). Kanske för att det blev för mycket ond verklighet. Men varför är alla så rädda för verkligheten och medmänniskornas ångest/rädslor/sorger etc? Och varför skulle det vara så hemskt att vara högstadielärare? Det är klart att det är en utmaning emellanåt, men att jobba med människor är alldeles underbart oftast. Det är givande, lärorikt och det ger en chans att göra skillnad. (Och som vanligt när jag kommenterar blir det aplångt, sorry för det). Nä Pernilla! Fortsätt tycka om ditt jobb, det finns lärare som man aldrig kommer glömma för de gav en så mycket. För några av dina elever är du just den läraren som de kommer vara tacksamma att de hade under sin högstadietid. Det är häftigt om nåt!
    Kram

    • Pernilla

      Viktiga frågor Mikaela. Men människor är mycket så, väjer för det läskiga och obehagliga. Och det som inte är trevligt.

      Och varför vill inte folk PRATA på riktigt? Det du gör är ju på riktigt. Varför är det roligare att prata om ett kontorsjobb? Är det identifikation? Vet inte.

      Och jag tycker inte mindre om mitt jobb för att folk inte förstår sig på det. Jag vet att det är komplext, intressant och omväxlande.

      Kram!

  4. Det blir väl lätt så där vad det gäller läraryrket – de flesta har väl förutfattade meningar om det … liksom om man jobbar/jobbat på ICA – alla har vi gått i skolan och handlat på ICA. Det är trist att det ska vara så där bundet till personen med det man försörjer sig med …
    När jag sa att jag är VVS-Ritare så blev det tyst – ingen visste vad det var. Då fick jag hjälpa till (om det fanns ngt intresse) – sanitet, radiatorer … förlåt, element, varmt o. kallt vatten och luftintag m.m.
    Det vore underbart om vi kunde acceptera varandra utan titlar och det vi har i lönekuvertet … livet är så spännande ändå …

    • Pernilla

      ELLER HUR! Och vad lustigt att folk tystnar när de inte vet vad det är. Varför vågar de inte fråga? Varför är vi så rädda för det vi inte vet?

  5. Björn Carheden

    Jag har de senaste dagarna gått genom kyrkogården som ligger tvärs över gatan och slagits av att på minst en tredjedel av gravarna så anges yrket på den begravde. Man är tydligen mer än sitt namn

  6. Björn Carheden

    Jag hade en gång en kvinnlig kollega som löste problemet med att slippa tala om sitt yrke genom att säga att hon var liksveperska, det stoppade alla samtal om yrke.

  7. Gah, det där med att presentera sig med yrke, kanske den värsta sporten jag vet. Jag hoppar från uppdrag till uppdrag, gör alltid olika saker inom olika områden och tja… det är ungefär så jag presenterar mig… Och så skriver jag en bok! brukar jag lägga till. Det livar alltid upp.

    /A

  8. Som jobbcoach jobbar jag mycket med den personliga marknadsföringen. Jag brukar säga just det, att om du presenterar dig med ditt yrke som kommer du få den stämpel som är färgad av den personens förutfattade meningar eller egna erfarenheter av yrket. jag till exempel brukar säga att om jag säger att jag är jobbcoach kanske folk får en bild av att jag är en myglande person som sitter och knypplar med människor och inte gör något reellt. Min hisspresentation, som det kallas för, är att jag hjälper människor att nå sina drömmar. Ett svar för dig skulle kunna vara:
    Så, vad jobbar du med då?
    Jag jobbar med att öppna dörrar, motivera och inspirerar människor att nå sina drömmars mål – sina karriärmål eller något annat.
    eller
    jag arbetar med Sveriges framtid, våra möjligheter och folks möjligheter
    Oj, vad innebär det?
    Jag är gymnasielärare.
    här kan istället samtalet bli intressant, för du har redan satt ribban för vad jobbet innebär för dig. Frågorna och samtalen kan bli mer inspirerande och intressanta här.

    Du ser vad jag har för bild av läraryrket – jag skulle kunna sitta länga och diskutera med en lärare och om deras syn på framtiden – ja, det gör jag ju faktiskt redan ibland.

    • Pernilla

      Vet du, jag läste en krönika om just det en gång. En kvinna som la upp sitt jobb så, när hon pratad emed en affärsman på ett flygplan. Och det funkar. Tills de absolut måste veta VAD det är. Då släcks gnistan. Varje gång.

  9. Catharina

    Att ha ett superkonstigt jobb som inte riktigt har en titel är inte heller så lätt 🙂 Så svårt faktiskt, att jag inte ens kan komma på sökord när jag söker på jobbsajter efter nya jobb utan måste screena alldeles för många IT-jobb, adminjobb mm för att kanske kanske hitta ett guldkorn att söka 😉 Och då är jag ju ändå superbra och skulle kunna jobba med vad som helst säkert och göra det bra… (du med säkert).

    Vad skulle du vilja få för reaktion?

    • Pernilla

      Intresse? Att slippa se hur blicken släcks och jag inte längre är intressant att prata med.

      • Catharina

        Okej, det låter ju förstås väldigt förståeligt. Fast jag är världssämst på att verka intresserad om jag inte är det. Väldigt jobbigt när jag måste åka till kunder, som jobbar i jättestora industrier och med all rätt är stolta över det och vill visa runt. Och jag kan liksom inte komma på frågor att ställa. Jag tycker det är så sinnessjukt tråkigt. ”jaha, installerar ni en svetsrobot här, där ser man”. Jag försöker att inte utstråla ointresse, men det blir ju lite tydligt när jag faktiskt inte VET vad jag borde fråga om eller kommentera!!

        • Pernilla

          Frågan är ju då varför du inte är intresserad? Om du frågar vidare kanske något spännande dyker upp?
          Jag vill inte att ngn ska låtsas vara intresserade.

          • Catharina

            Ja du, det är faktiskt en jäkligt bra fråga – varför jag inte är intresserad… Troligen för att det är så långt från mitt kunskapsområde att jag är rädd att de frågor jag (inte) ställer är löjliga eller konstiga. Att jag skulle behöva börja på en mer basal nivå. Eller att jag inte är intresserad av teknik (hej hej civilingenjörsexamen…) Jag är intresserad av att förklara teknik så enkelt som möjligt, förstå var den kan användas och varför människor vill köpa den. Inte hur den tillverkas. Sad but true.

            Gillar förövrigt jobbcoachens prat om hissberättelse, det är en toppenidé! Handlar mer om personen än yrket!

        • Pernilla

          Man kanske också kan undvika att fråga om jobb, om det är trist. Kanske finns en spännande person under jobbtiteln.

  10. Känner sååå igen det där. Sitter på middag och folk jobbar inom reklam, är chefer eller jobbar inom IT eller HR. Så kommer frågan, man säger att man jobbar på ICA och plötsligt är det som att man är den mest ointressanta människa som någonsin vandrat på denna jord. Konstigt att det är det enda som gäller i konversationer med folk som man ska småprata med… Jobb.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s