Vad gör föräldrarna?

Igår var jag på en intressant föreläsning här i min hemkommun, temat var skolan i kommunen och inbjudna var lärare, politiker och en rektor. Man skulle få chans att lyssna, ställa frågor och påverka. Det har marknadsförts på flera platser – lokaltidningen, affischer, direktreklam och på Facebook.  Jag var taggad men blev modfälld när jag kom dit. I min kommun finns ungefär 6200 elever från förskoleklass till årskurs nio. Många av dessa har väl ungefär två föräldrar var. Minus syskon som delar på föräldrar och andra som saknas av andra anledningar så borde antalet föräldrar vara cirka 10 000. (Jag är inte så bra på siffror så jag estimerar här).

Jag blev modfälld för att vi var cirka 10-15 personer i publiken. Jag undrar var de andra 9985 föräldrarna höll hus? En av mina facebookkompisar gjorde samma erfarenhet när hon åkte något kommunen kallar Tonårsbussen, ett initiativ som ska göra att tonårsföräldrar får mer koll. På var ungdomarna hänger, var de får tag i sådant de inte ska få tag i etc. De blev guidade av otroligt insatta och kunniga drogförebyggare, polis och fritidsledare. På den bussen var de igår 20 stycken. Det betyder att 20+15 av 10 000 föräldrar hade tid igår.

Jag menar inte att hoppa på någon. Jag vet att det finns anledningar. Man är skild och har barnen så man kan inte komma ifrån, man jobbar sent, man måste skjutsa ungarna till träning, man kanske är tränare man är jada jada jada. Jag har också saker att göra. (Lärare en vecka innan 150 betyg ska in, tvåbarnsmorsa, fritidsförfattare, jada jada jada).

Jag förstår ändå inte. Folk skakar på huvudet, är missnöjda och klagar  högljutt i fikarummet. Men när man får chansen att vara med, varför tar man den inte?

Den senaste tidens händelser i förorter runt om i Stockholm har fått många att ropa på föräldrarna. Vad gör de? Varför bryr de sig inte?

Är det så att föräldrar inte bryr sig?
Nej. De flesta bryr sig men på olika sätt.
Är det så att föräldrar inte har tid?
Nej. Alla har 24 timmar per dygn, det är bara att prioritera.
Är det så att föräldrar som inte verkar bry sig/jobbar för mycket/inte har tid automatiskt får ungar som inte vet hut?
Absolut inte. Jag kan räkna upp minst 10 exempel i min egen närhet inklusive mig själv, som det har gått mycket bra för trots att det kunde gått käpprätt åt ett annat håll pga frånvarande, upptagna föräldrar som litar för mycket på sina ungars eget omdöme.

 

Men. Jag undrar ändå. Varför hittar folk inte upp ur tv-sofforna/från iPaden? Varför engagerar sig inte folk lite mer? Jag tror nämligen inte att det är de dubbeljobbande ensamstående mödrarna som inte dyker upp på sådant här. Ju mer man har att göra, desto mer får man gjort. Speaking from experience. Och se här. Hur vissa jävligt hårt arbetande morsor lyckas mot alla odds:

 

Från Facebook, via Simona Ahrnstedt som delade Milads brev:

 

377763_10150469426016802_1744521161_n

För min mamma spelar det ingen roll — Ett öppet brev och en bekännelse från Milad till Mamma.
Det här är min morsa. Min mamma.
420072_10151730781091802_1205603257_n
Det spelar ingen roll om arbetsgivarna säger att hon är sämst på svenska. Det spelar ingen roll om hon inte får sin utbildning legitimerad i Sverige. Det spelar ingen roll om hon blir diskriminerad på arbetsmarknaden, om hon är i underläge, saknar kunskap, erfarenheterna och förutsättningarna. Det spelar ingen roll om hon inte passar in enligt den …svenska normen. Eller helt enkelt saknar hudfärgen, det sociala, kulturella och ekonomiska kapitalet. Det spelar ingen roll om hon är längst ned i vårt samhälle som en utomeuropeisk kvinna.
Min mamma stannar aldrig. Min mamma ger aldrig upp. Min mamma läxar upp.
Min mamma kan reklamera en 10 år gammal vara utan kvitto. Min mamma kan vara så envis mot banken, polisen och försäkringskassan att de ger henne mer pengar tillbaka bara för att bli av med henne. Min mamma kan pruta på omöjliga privilegierade ställen såsom NK:s klädaffärer, Taxfree på flygplatser och SF bio. Mot alla odds. Alltid redo för krig. Varje dag ett äventyr och ett slagfält.
Och jag, jag heter Milad. Jag ska berätta en berättelse för er.
När jag var liten hade inte vi alltid de ekonomiska förutsättningarna för att göra det som andra gjorde och jag kände mig alltid utanför gentemot de andra barnen. Dels på grund av att vi kom från ett annat land. Men framförallt för att jag var sjukt annorlunda, introvert, blyg och grovt överviktig. Diskriminerad på arbetsmarknaden som min mamma var, såsom principiellt alla kvinnor ännu är idag, så hittade hon en yrkesväg som kunde ge mig möjligheterna att passa in bland de andra barnen och må bra. Så att jag kunde ha råd med kläderna, tevespelen (ping Damon Rasti), McDonalds på helgerna, Warhammer-modellerna, Dragonball Z-pocketböckerna, klassresorna, Pokémon-korten och biopremiärerna för varje episod av den nya Star Wars-trilogin. Du hängde till och med på bio när jag förklarade för dig allt som har med Science Fiction att göra och lyssnade alltid intensivt med glädje. På något sätt gjorde du så att jag aldrig kände att jag saknade något. Fattar inte hur du orkade, mamma.
Min mamma var en kvalificerad, hårt arbetande och presterande civilekonom i Iran. Här i Sverige var det ingen chef som ville anställa henne som sådan av underliga skäl. Det var istället brist på arbetskraft inom vården i Västerås, så min mamma positionerade sig där direkt. Inom vården kunde inte den vite mannen lika enkelt diskriminera dessa kämpande kvinnor som använt all sin energi, kamp, blod, svett och tårar för att flytta till Sverige i hopp om ett bättre liv. Visst diskriminerades våra mammor lönemässigt, arbetsrättsligt, på grund av sitt kön och som människor. Men de kunde inte hindras ett jobb denna gång – för att arbetskraften verkligen behövdes. Min mamma och andra utrikesfödda kvinnor såg öppningen och underkastade sig för de knappa ekonomiska möjligheterna – för att ge oss barn lika möjligheter som alla andra. Tidigt insåg våra mammor att verkligheten var annorlunda i det så kallade fantastiska Sverige, att man var tvungen att vara hänsynslös som kvinna och kriga mer än någon annan. Speciellt när man såg annorlunda ut och var annorlunda. Vilket inte uppskattades. Fattar inte hur du pallade, mamma.
Många blev avundsjuka på min mamma och andra utrikesfödda kvinnor för att de var stenhårda med att ta alla arbetstimmar dygnet runt. Många ville sätta stopp för min mamma och använde juridiska begrepp, härskartekniker och skitsnack för att förhindra henne från lika möjligheter och villkor. Men inget stoppade min mamma. Ingen kunde fucking stoppa min mamma från att ge mig förutsättningarna. Inte då. Inte nu heller. Fattar inte hur du gjorde det, mamma.
Mamma jobbade varje dag. Men inte bara varje dag. Mamma jobbade också många kvällar och nätter. Många helger. Alltid dubbla pass. Alltid alla röda dagar som gav extra pengar. Julafton. Nyårsafton. Påskhelgerna. Midsommar. Mamma var alltid taggad på att jobba övertid dessa dagar eftersom timlönerna var tre gånger så mycket. Min mamma gav upp bekräftelsebehov, karriär och drömmar till förmån för en ny dröm: att jag och min syster skulle må bra och ha det minst lika bra som alla andra. Så att jag hade råd med de där fucking materiella sakerna för att passa in i detta diskriminerande samhälle och ha lika möjligheter till att leva ett bra liv. Fattar inte hur du lyckades, mamma.
Jag kommer aldrig fucking glömma bort hur mamma alltid promenerade till nylanserade LIDL och RUSTA tiotals kilometer bort för att alltid köpa mat och livsmedel till lågpris. Mamma hade inget körkort i Sverige, så hon krigade sig alltid till fots överallt. Hon bar kassor på tiotals kilo och man kunde se hur hon hade märken och blåsor på handen. Hur hon fick ont i axlarna och benen som hon till denna dag har problem med. Hur hon inte ville erkänna det, men visste att jag såg det. Hur hon alltid kom hem sent och fick skynda sig till affären för att det var stängningsdags. Jag glömmer aldrig glömma bort hur jag som lite stack i förväg till affären för att mamma inte skulle behöva få ont i kroppen, men jag köpte helt fel varor. Hon blev arg på mig och sa att jag bara skulle fokusera på skolan och mina intressen. Hon ville bara jag skulle ha det minst lika bra som de andra. Fattar inte hur du klarade det, mamma.
Jag glömmer aldrig hur du såg mig gråta på soffan under sommarlovet 04. Jag vägde 100 kilo och ville löpträna hela sommaren så att jag var fit till höstterminen. Två veckor hade gått och jag hade inte tappade ett enda kilo. Med mina tårar sa jag till dig att jag inte orkade längre, att det var lönlöst och att jag inte menad att lyckas med fysiken. Vanligtvis skulle du sagt att jag skulle ta det lugnt, vara bekväm, försiktig och att det inte spelade någon roll om utseendet. Men denna gång skrek på mig och sa till mig att fucking fortsätta. Den sommaren gick jag ned 20 kilo. Och du lärde mig att bli den mest disciplinerade krigaren någonsin. Jag sitter i sjukt mycket tårar när jag skriver detta och jag börjar inse hur mycket du fucking betyder för mig.
Mamma. Du fick mig att plugga dubbelt och dra två examen på halva tiden, för att jag verkligen ville lära mig allt om samhället och kämpa för ett bättre sådant. Du fick mig att träna på talets gåva så att jag kunde förmedla hoppet till de unga. Du fick mig att bli en människa som ingen kan rama in, placera i fack eller stoppa vägen för. Du fick mig att bli en människa som kan röra sig bland Riksdagens plenisalar, domstolars stängda dörrar, näringslivets styrelserum a la vita män, skolor och förortens fritidsgårdar. Du gav mig förmågan att känna det alla människor känner, och förstå dem därmed. Du såg möjligheten och hoppet till mig. Du fick mig att bli som ingen annan.
Mamma. Jag vill bara säga det här till dig. Jag kommer aldrig glömma bort vad du har gjort för mig. Jag kommer aldrig glömma bort hur viktig du är för mig. Dels för att du gav mig drivkraften att skaffa ett fotografiskt minne, men också för att dina minnen med mig är de viktigaste någonsin. Din kamp och uppförsbacke är min egen så länge jag lever och tills jag dör. Jag ska alltid använda din och andra mammors kamp som ett bränsle för att göra den här världen lite mindre orättvis, lite mer rättvis.
Jag vet att du är fett orolig. Jag vet att du vill att jag ska vara försiktig. Men jag ska säga en sak till dig, mamma. Var jag än går, gör jag kaos. Var jag än går, gör jag påverkan. Ingenting kan stoppa mig. Ingenting. Svär på allt.
Detta är en hyllning till allas mammor. De som går igen evigt lidande, men stannar aldrig. De som blir diskriminerade och underordnade som mest, men stannar aldrig. De som är redo att ta emot det värsta, men slutar aldrig kämpa för det bästa. De som får oss unga att må bra, växa och känna oss hemma. De som bjuder på oemotståndlig mat och de som kan reklamera tio år gamla varor utan kvitto. Jag kommer aldrig kunna förstå kampen, slitet, strukturella och individuella diskrimineringen och alla dagliga härskartekniker som ni tar emot. Men om det är någon som har gett mig drivkraften att så är det mamma. Varje kväll och natt jag går hem från arbetet och ser mammorna städa kontorslokaler, skolor och fritidsgårdar ser jag till att reflektera hur viktiga dessa personer är, men framförallt hur de blir nedtystade. Såsom Damon säger: Chuck Norris är en liten tönt i jämförelse med våra mammor.
Min mamma har alltid hatat och förlöjligat mors dag. Hon ”skiter på” mors dag, som hon säger till allt. Idag går vi igenom en väldigt svår period. Så hon säger så här till mig just nu i skrivande stund.
– Milad. Jag vill inte ha något från dig. Inga presenter, inga saker. Jag har bara en önskan och en dröm. Om du mår bra, slutar oroa dig för mig och tar hand om dig själv så mår jag bra.
Så jag bestämmer mig. Jag bestämmer mig för att må fett bra, sluta oroa mig och ta mer än hand om mig.
Shit asså. Jag älskar dig.
Milad Mohammadi
PS. Jag tillsammans med 500 unga och lärare från Göteborgs förorter Backa, Angered, Hammarkullen, Hisingen och Lindholmen gjorde en hyllning till dig och alla mammor på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=eU6MXNbpwFo
#kaosutanpaus #mamma #hoppetSee More

— with Cat Motive.

Annonser

1 kommentar

Filed under Tankar

One response to “Vad gör föräldrarna?

  1. Underbara Milad. Och underbara Milads mamma.
    Här ville jag skriva så mycket att inga kommentarsrutor i världen skulle räcka till. En del föräldrar kämpar. Verkligen kämpar. Andra verkar ha fastnat i nåt…nån passiv gnällsoffa med kaffekoppen och telefonen i näven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s