Är den självupplevd?

Varje intervju.
Varje gång jag berättar vad boken handlar om för någon.
Och så ”he he.” Och jag kväver en suck. För jag tycker det är så fantasilöst. Också nästan en förolämpning. Eftersom det då skulle innebära att jag inte kan skriva annat än sanningar.

Men nu ni. Nu ska ni få höra. Ja. Den är självupplevd.


alltid_du-alm_pernilla-21891974-3668761209-frnt


Min bok
är självupplevd. Allt i boken har jag själv upplevt. Jag har suttit där på min kammare och fantiserat. Försökt tänka mig in i. Känt hur det skulle kunna kännas. Testat ord, hur skulle jag säga om … Hur skulle det kännas om någon gjorde så här? Eller så här?  Hur gör man egentligen när man drar någon till sig i en kyss? (Viss praktisk research har förekommit där).

Några saker har jag rent konkret upplevt i verkligheten och kunnat sno rakt av. Kan inte avslöja här pga folk som inte har läst boken inte ska få veta saker som händer i den men vissa saker … Men en hint är: Jag vill aldrig uppleva dem igen!

Igår när jag var ute och sprang sprang jag förbi huset där Caroline och Mårten bor. Alltså. När jag springer förbi och ser huset så tänker jag så. Där är deras hus.

Jag valde ut det tidigt. Det är ett vanligt 1,5 plans hus. Grått med vita knutar, på en hörntomt. Jag gillar hörntomter och jag tror att Caroline och Mårten också gillade det, det var därför de byggde där. I trädgården står en gungställning och till huset leder en prydlig stenbelagd gång. Det är ordning och reda och fint. På utsidan.

Jag springer förbi och ler. Tänker att jag är sinnessjuk. Som tror att mina karaktärer i en påhittad bok faktiskt har ett hus.

(Med springer förbi menar jag lunkar, flåsar, svettas).

Annonser

12 kommentarer

Filed under Alltid du, Skrivande, Tankar

12 responses to “Är den självupplevd?

  1. ”Jag springer förbi och ler. Tänker att jag är sinnessjuk. Som tror att mina karaktärer i en påhittad bok faktiskt har ett hus.”

    Och jag tänker att det är så klokt. Inlevelse och att skapa levande miljöer i sitt inre för sina karaktärer gör att man skapar den fiktiva verkligheten. Så mycket lättare att beskriva på ett sätt att det känns för läsaren då.

  2. Folk undrar ibland om ”Berg har inga rötter” är självbiografisk. Hur förvirrad tycker de att jag är!?

  3. Intressant. Jag hobbyskriver och får ibland återkoppling på hur mina karaktärer bör vara och hur de ska ändra på sig. Vill gärna svara att det skulle bli en helt annan historia och handla om en annan människa. Det är inte så lätt att ändra på en på människa, varken de i omgivningen eller de i text. Det är ju mänskligt att vara unik.

  4. Mina karaktärer är också i allra högsta grad levande, de bloggade ju till och med.

  5. Catharina

    Jag tror min skrivglädje dog lite av just den anledningen. Jag älskade att skriva, men om min mamma fick läsa nåt så trodde hon alltid att det var självupplevt och tog på sig massa skuld (typ om jag skrev om olyckliga skiljsmässobarn t.ex. – som jag kunde relatera till men förstås också överdriva). Då blev det inte roligt att skrialängre.

  6. Den var bra.
    Min roman är också självupplevd.. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s