Nej, man måste faktiskt inte le och vara trevlig

En vän till mig skrev idag på Facebook att hon blivit misstänksam på bussen när en man ställde många frågor och tittade på ett obehagligt sätt på en flicka i tioårsåldern. Min kompis frågade tjejen om hon kände mannen och när hon sa nej bad min kompis mannen låta tjejen vara ifred. När de klev av fick tioåringen långt försprång till tunnelbanan då min kompis råkade vara väääldigt långsam av bussen och mannen var bakom henne.

Svårare än så är det inte. Man ser något. Man reagerar och gör något. En liten, liten sak, som kan vara av stor betydelse. Jag blir varm i hela hjärtat över att den här vännen fanns där just då. Att det finns folk som ser, som bryr sig och som vaktar.

Det min vän gjorde var viktigt, inte bara för att eventuellt avstyra något obehagligt. Det behöver ju inte ha varit något, han kanske bara gillade att prata. Man vet inte. Men – när hon gjorde sådär visade hon flickan att man inte måste le och vara tillmötesgående jämt. Och det är viktig kunskap, framförallt för duktiga flickor. Och så visade min vän att hon brydde sig. Det är också något duktiga flickor behöver. Det är det duktiga flickor går runt på. Att få någon att bry sig.

Annonser

9 kommentarer

Filed under Barn, Tankar

9 responses to “Nej, man måste faktiskt inte le och vara trevlig

  1. Hm, knepigt det där. Å ena sidan, jättebra att någon reagerar och säger ifrån eller räddar någon från något obehagligt. Å andra sidan, vart är vi på väg egentligen? Ska inte en man kunna tilltala ett barn utan att bli anklagad för något fult?? Vi svenskar är ju hyfsat tillknäppta och tilltalar inte gärna främmande människor och när någon väl gör det så tror vi per automatik att den personen har onda avsikter eller är allmänt knäpp eller möjligen full. Men som sagt att vi bryr oss och rycker in när det behövs är ju naturligtvis bra, men ändå…

  2. Bra gjort, och klokt skrivet av dig.

  3. Att finslipa sin dår-radar. Är bra.
    Mvh,
    Dårmagnet

  4. anna

    Så bra gjort.

  5. Rose Marie Bouw

    Heja din vän! Det är allt för många som inte orkar/vill/vågar bry sig. En människa kan göra så mycket, genom att göra så lite.

    Även om det kanske var helt oskyldigt, han kanske bara ville prata, hon kanske påminde honom om sin egen dotter, whatever it may have been – så kände hon sig nog tryggare att slippa följe ner i tunnelbanan.

  6. Första gången jag sa till på skarpen mot en man var när jag var 25 och på flygplatsen i NY. Jag skulle möta upp med en kompis som kom flygandes från Italien, men hon ahde msisat sitt plan och jag fick vänta sex timmar på henne på flygplatsen. Detta var före alla smartphones och laptops, så jag hade noll att göra på flygplatsen och blev tillslut ganska less. Satte mig på min väska och stirrade ut i ingenstans. Då kom en man och sa ”smile!” till mig. Jag drog automatiskt på smilbanden utan att hinna tänka. När någon uppmanar en att le, då gör man det. Han gick sin väg och mungiporna åkte ner igen och jag började ifrågasätta vad som just hade hänt. Sedan kom han tillbaka och sa ”smile!” till mig igen. Jag försökte förklara varför jag inte satt och strålade, men det enda han sa var lelele, då abröt jag honom med ”why don’t you mind your own f-ing business”. Han blev mycket häpen och jag mådde SÅ mycket bättre.

    Långt inpass, men jag tycker ändå att det visar vad vi kvinnor förväntas göra och bete oss. ler vi inte så är något fel. Vi måste le och vara tillmötesgående. Vem tusan skulle komma på tanken att gå fram till en man och uppmana honom att le …?

    Heja din kompis! Jättebra att visa att flickor inte behöver vara tillmötesgående jämt. Öht förresten.

  7. Helena

    Snälla ni som hela tiden hyllar duktiga flickor, vad menar ni med duktig? Att hela tiden försöka var bäst och överträffa andra? Tänka prestige i allt ni gör? Vad har ni haft för föräldrar? Och vilka ingår inte i kategorin duktig enligt er sjäva? /Tröttsamt

    • Pernilla

      Va? Jag förstår ingenting Helena. Vem hyllar de duktiga flickorna? Vi är tusentals duktiga flickor som sliter för att inte vara så duktiga som vi har fått höra från födseln, på dagis, i skolan, på jobbet, av kompisars föräldrar att vi är. Jag förstår inte hur mitt inlägg kan tolkas som en hyllning till de duktiga flickorna. Det är ju precis tvärtom – jag vill ju att unga flickor ska fatta att de inte behöver vara duktiga, att de inte behöver le och ställa upp.

      Och nej. Att vara duktig handlar inte ett dugg om att vara bäst och överträffa andra. Det är inte så det fungerar. Att vara duktig är att göra rätt, att göra alla nöjda, ofta på bekostnad av en själv. Absolut inte att framhäva sig själv.

  8. Den där uppfostran man fått, som på alla sätt skulle vara så bra, har blivit någonting man måste se upp med och i värsta fall motarbeta. Snart finns det inga duktiga flickor kvar. Så känns det. Det här är ett lika skrämmande som inspirerande exempel.

    /A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s