Vilken dag!

Det här var verkligen memory lane! Stor grillfest hos en av mina amerikanska systrar. Alla var där och det var fantastiskt! Att träffa alla igen och jag är sjukt imponerad av mina barn som i sju timmar satt och lyssnade på allt prat på engelska utan att förstå, utan att tjata om att gå, utan att bli uttråkade. När jag vid nattning tackade Stora E för att hon stod ut idag sa hon att hon inte stod ut, hon tyckte det var mysigt.

SONY DSC

Dracut. Augusti 1991 kom jag dit som vilsen 16-åring som trots femma i slutbetyg i engelska  inte förstod ett enda ord av vad de sa i New England.

SONY DSC

Här bodde jag. Fast då var huset vitt med röda luckor. Mitt rum låg på baksidan.

SONY DSC

Min gata. 32 Mullen lane.

Och här är min skola, Dracut Senior High school. Som är helt avstängd eftersom de renoverar. Jag hade hoppats att jag skulle kunna gå in och lukta i korridorerna igen men det ser rätt kört ut. Hela skolan är omgärdad av höga renoveringsstaket. Typiskt.

SONY DSC

SONY DSC

Japp. Här ser vi i backspegeln.

Min amerikanska syster. Idag var första gången på 21 år som vi sågs. Sedan dess har vi fått barn och allt möjligt. Men ändå känns det precis som förr. Har saknat henne så mycket som jag inte ens förstod att jag gjorde. (Är det ens en korrekt mening? Who cares? Jag är bara lärare och författare och har absolut inga som helst krav från omgivningen på mig att skriva korrekt).

SONY DSC

Rita och jag. Som vi skrattade. Bråkade. Gaddade ihop oss mot hennes föräldrar. Åkte i hennes bil. Festade. Levde. Minns ett bråk när hon rättade min engelska mitt i bråket. Jag skrek: ”I wanna hear you speak Swedish.” Mogen som bara en sextonåring kan vara.

Och här är jag och Heather. Som var vän med min amerikanska syster Rita men också blev min vän. En otroligt rolig och stark kvinna.

SONY DSC

SONY DSC

Den här killen var typ 4 när jag lämnade USA. Nu ska han snart bli pappa. Och jag tror att han kommer att bli en av de bästa papporna ever.

Och här är båda systrarna. Dagens värdinna Laura som hade fixat toppenfint är till höger om mig. Härifrån sett.

SONY DSC

 

Och här är min amerikanska pappa. Sist vi sågs var 1998 då han och min amerikanska mamma bodde i Phoenix. Hon finns inte med oss längre men idag fick jag i alla fall träffa honom.

SONY DSC

 

Gråter när jag skriver det här inlägget. Vet inte varför, det var en fantastisk dag men det har gått 21 år och allas liv bara går vidare.  Barn har vuxit upp och fått egna barn. Och allt bara pågår. Och plötsligt möts vi igen. Jag var sjutton när jag åkte hem, nu är jag 38 med man och barn. Och inget kommer igen, inget är samma sak och vem fan vet när och om vi ses igen?

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Vilken dag!

  1. Vad fint! Alldeles snart jag gör en liknande resa till mina gamla high school kvarter. För mig är det 20 år sedan jag gick ut. Det ska bli så spännande ! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s