Stalkerish

Vi stannade för hummerlunch på en mysig liten restaurang vid havet. Regnet piskade rutorna, vågorna slog mot stranden och det var precis sådär som jag tänker mig Maines kust. Glöm sol och semesterfirare, det Maine jag känner är precis som det var idag. Vindpinat, grått och mäktigt. Det har jag lärt mig genom en viss författares böcker.

Om jag bara visste var i Maine han bor. Han reser runt hela tiden, olika ställen och bor i både Paris och Maine men jag tror, jag har en känsla, av att han är här nu. Jag är nästan på gränsen till Maine. Jag åkte upp dit både igår och idag. Bara känslan av att han brukar köra på den här vägen fick mig ”all excited” som vi säger här i US of A.

Han skriver de bästa böckerna. Han fastnar, precis som jag, vid folk som inte riktigt gör som man ska. Folk som är riktiga människor, som gör andra människor besvikna. Folk som gör fel, folk som drar (ofta till en vindpinad kust i Maine). Han skriver också långa tänkvärda inlägg på facebook och i sin blogg. Han svarar inte på en enda jävla kommentar för han är too cool for fans. Han har ett framträdande den 15 augusti i Boston. Jag åker hem till Sverige den 9:e. När han har ett framträdande den 15:e augusti i Boston ligger jag kanske i Sverige och sover. Eller genomlider ett mycket intressant möte på jobbet. Han hade också ett den 17:e, i Maine. Jag kom till östkusten den 18:e. Någon skulle kunna tycka att det inte var meant to be. Jag tänker att our day will come. Någon gång, någonstans kommer vi mötas Mr Kennedy och jag. Jag vet det.

Idag på restaurangen satt jag med ryggen mot en något äldre man. Han satt och pratade med sin tonåriga son och de pratade om författare, böcker och journalister. Jag intresserar mig för de ämnena i vanliga fall men på en restaurang på en vindpinad (jag vet att jag har använt det flera gånger men jag tycker det passar in varenda gång) regnig kust i Maine lystrar jag lite extra. Jag tittade så diskret jag kunde men såg bara sonen. Ställde mig upp och låtsades titta på utsikten för att se om det eventuellt, möjligen, kanske, var han. Jag är relativt ganska supersäker på att det inte var det men när de reste sig för att gå kände jag ändå ett stygn. Ett litet hugg. Tänk om.

Jag spelade upp en scen i huvudet. (Inget ovanligt, I do it all the time). Hur det visade sig att han var han och jag tog chansen och stapplade fram vilket stort fan jag är. Och bad om att få ta ett kort för jag måste ju blogga om det här. Hur han bjöd hem oss på fika. I sitt New England hus vid den vindpinade kusten. Där han signerade en bok åt mig och jag bannade mig själv för att jag inte hade med mig min. Hur jag bjöd hem honom till Stockholm. Hur vi hade så mycket att prata om att fikat blev middag och ja, kanske sov vi till och med över i något slags gästhus han hade vid den vindpinade kusten i Maine.

Men när jag tittade noga på mannen bakom mig så var han inte alls lik Mr Kennedy. Tror jag.

(En annan version var att vi stötte ihop i en affär jag sprang in i för att köpa vatten och han tittade på mig och sa ”Oh, aren’t you Pernilla Alm who follows me on Facebook, Twitter and in my blog?”)

Jag erkände allt detta för min man. (När internet i telefonen kostar miljarder måste man faktiskt prata om något när man tillbringar dygnet runt tillsammans så jag tänkte att jag kanske skulle dra det där). Man måste ändå ge honom en rejäl jävla cred för att ha stått ut så här länge med mig och min livliga fantasi.

It’s fucking craaaaazy.

 

20130723-213324.jpg

Motorvägen som går nästan vid Maines vindpinade kust. Här har Douglas Kennedy kört många gånger. För fort. Det har jag läst på facebook.

20130723-213342.jpg

En strand vid Maines vindpinade kust. Här har kanske Douglas Kennedy gått. Eller någon av hans karaktärer.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Stalkerish

  1. Tänk bara på min idol Melina Marchetta från Australien. Henne kommer jag ju ALDRIG att träffa, tänkte jag, för jag kommer väl aldrig åka till Sydney.
    Sen kom hon hit mitt i allt och nu har jag träffat henne i sammanlagt 4-5 timmar och lyssnat, druckit champagne med henne på Gondolen och intervjuat. Bara hej hopp och så kan det gå.

    • Pernilla

      Du ser. Min och Douglas Kennedy’s day will come. Och då kommer jag dricka massor av bubbel. Fan vad kul för dig Johanna!

  2. Ett underbart inlägg! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s