Why any kid would want to be an orphan is beyond me

Vi är på en helt frivillig och långt efterlängtad semester. Vi har själva valt vårt resmål, vi har planerat och drömt. Vi bestämmer vad vi ska göra på dagarna, vi bestämmer vad vi ska äta och vad vi ska köpa, till billigare pris än hemma. Vi har sparat ihop semesterpengar och vi kan minsann unna oss. ”För det är vi värda.” Ni vet hur facebooktugget går.

Idag åkte vi till en bondgård (peach festival men det var inte så festligt för det regnade och alla var trötta och hade behövt sova längre och inte bli uppdragna av en mamma som trodde att hon och alla andra orkade en strapatsdag till) en timme bort och eftersom jag sedan länge har använt upp mitt mobila internet måste jag göra annat än statusuppdatera när jag åker bil. Så jag funderade lite. På några småsaker som vi ställs inför, på den här frivilliga semestern.

Igår stod jag i över fem minuter och letade efter en vettig tandkräm som inte innehöll whitening. Fanns inte. Och när jag kom hem med den noga utvalda tuben smakade tandkrämen fan.
Dagen innan det letade jag efter samma tvättmedel som familjen här använder men fick försöka hitta något liknande. Tidsåtgång: Minst tio minuter.
Barnen skulle ha skor och det tog en stund att lista ut vilka storlekar de har i USA. Jag själv är en nia, det minns jag från 1992. Jag har dock glömt hur lång jag är. Five ft något. Verkar det troligt? Ingen aning.
Häromdagen när vi skulle äta middag ute fick restaurangen inte servera alkohol men nästan alla andra bord hade alkohol. De hade tagit med själva.
När vi handlar med kort tar affären varken leg eller kod utan man skriver något som inte ens liknar ens namnteckning på en liten display och sedan är de nöjda med det.
GPSen säger att det ska ta cirka 30 minuter men det gör det aldrig. För ute på vägarna finns massor av trafik och trettio minuter blir snart en timme för vid varenda påfart blir det kö för det där med accelerationssträcka, det finns inte här. Så på något vis stannar allt upp.
Att spola i toaletten utan att få stopp är en liten konst.
Hitta på galen busstation – omöjligt.
Lära sig hur tågen går – lätt, men sedan inse att de inte går på helgerna.
Hur många grader är ”cold” på maskinen? Och ”warm”? Och ”hot”? Jag har bestämt mig för 30, 40 och 60. Har ingen aning.
Nu vet vi hur man stänger fönstrena och dörrarna bäst. Huset är över hundra år och lite mer … bångstyrigt … än vår lilla toddler till kåk hemma i Stockholm. (Där amerikanarna för övrigt hävdar att de supertrivs och undrar om de får stanna forever).

Det finns så mycket att lista ut, fundera på hur det fungerar och lära sig – och det här jag har räknat upp är bara småsaker, som ändå har tagit lite tankemöda. Och då ska man betänka att jag en gång i tiden har bott i det här landet, jag kan språket och jag är läskunnig så sådär jättekomplicerat är ju ingenting. Förutom att hitta bussar på Port Authority.

Allt det här har fått mig att tänka på alla som inte har det lika lätt. Som kommer hit (eller till Sverige för den delen) utan sparade pengar. Utan kunskap i språket. De kanske till och med är vana vid andra bokstäver. Kulturer långt ifrån den de flyttar till. De har sällan valt att åka, de flyttar för att de måste. Och mitt i det, att vara tvungen att bryta upp, måste de lära sig nya matvaror, var man handlar vad billigast/bäst, nya skolsystem, nya sätt att söka jobb, hur man tar sig från A till B, det nya landets mentalitet, vad man absolut inte gör och säger. Och så vidare.

Jag är ofta den första att säga ifrån när någon är minsta lilla rasistisk. Jag har alltid hävdat att det är inte så förbenat lätt att lämna sitt land och de flesta gör det faktiskt inte om de inte är tvungna. Jag blir mer och mer övertygad om det. Om man inte måste så drar man inte. Så roligt är det inte nämligen.

Jag är en vit, medeklasskvinna med semesterpengar och returbiljett hem. (Väry soon och även om det sitter långt inne att erkänna så längtar jag lite hem). Jag kan tillsammans med min make skaka på huvudet, lyfta ett överseende ögonbryn, rycka på axlarna och gå in på Century 21 och köpa mig tre klänningar för under tusenlappen och tycka att jag gör ett kaaaap för grejen är att vi får åka hem.

 

Det kan inte ”min” nageltjej. Under långa pass fixar hon naglar på salong, där hon på stapplande engelska konverserar med sina kunder och hoppas på dricks. Dricks hon använder för att betala sin hyra i en del av en lägenhet i en fattig och farlig stadsdel. Dricks hon skickar hem till sin mamma som förhoppningsvis tar väl hand om hennes ledsna döttrar medan hon drar in pengar till familjen. Dricks hon med all säkerhet inte använder för att gå på salong för att hon är värd det.

De som ligger i drivor på New Yorks gator kan inte heller åka hem. I alla fall inte om man ska tro det som står på deras skyltar. De behöver en bussbiljett, en flygbiljett eller en tågbiljett. För att ta sig hem. Men enda stället de kommer till är tillbaka till gatan nästa dag.

Taxichaffisen som kör oss en stekhet dag i New York och berättar att han hatar att köra bil, han kommer inte heller hem. Han kommer nästan ingenstans för det står still i trafiken och de rika, de betalar fruktansvärt dåligt med dricks. Berättar han. Och självklart sväljer vi det betet och hostar upp.

Miss Hanningan i Annie: ”Why any kid would want to be an orphan is beyond me.”

Exakt. Om man tänker efter lite, så fattar man.

Annonser

2 kommentarer

Filed under USA

2 responses to “Why any kid would want to be an orphan is beyond me

  1. Spot on, som vanligt. När kommer du heeeem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s