Tillsammans är man mindre ensam – eller?

Läste en uppdatering av Agneta Sjödin och jag tyckte den var klok för den tar upp sådant som jag ibland funderar på. Och som jag har kompisar som funderar på. Ensamhet.

20130811-193924.jpg

20130811-193929.jpg

20130811-193934.jpg

Jag är en sådan som Agneta verkar vara, en sådan som oftast gillar min ensamhet. Men så är jag väldigt sällan påtvingad ensamhet heller. Tvärtom, jag måste söka den, tvinga fram den för den är livsnödvändig för mig. Mtt liv består av folk. På jobbet – folk. Hemma – folk. De är överallt. Jag gillar folk, det gör jag, (fast inte folk som är i vägen och som trängs och som är otrevliga) men ibland blir det lite för mycket av det goda.

Men. Så är det inte för alla och inte för mig heller alltid. Ibland känns ensamheten vidrig, men för mig är det bara  när den blir till utanförskap. Att känna att man inte får vara med. Att man inte hör hemma. Att alla andra har någon men inte jag.

Jag upplever ofta att det är något singlar känner. Att alla andra har någon, alla andra får vara med. Om man är i ett förhållande så är man inte ensam. Punkt. Och visst. Man har sällskap när man är i ett förhållande och när man har barn. Högtider, helgkvällar, födelsedagsmorgnar, sjukdomsdagar. Det finns alltid någon där. Eller?

En vän i USA har sin man i ”Manville” (sitt rum ovanpå garaget) där han sitter och trycker när han inte är på jobbet.  En annan vän spelar golf. Länge och ofta. En tredje distansjobbar och är helt bortrest var tredje vecka. Och så vidare. Eh. Vänta lite. Kom just på att jag själv ofta stänger in mig och skriver. Hur mycket ser min man mig då?

Det finns fullt av förhållanden utan sällskap, där man tillbringar sina kvällar så långt ifrån varandra som det går. Av olika anledningar. Brist på intresse? Brist på tid? Brist på ömhet/kärlek?  Vem vet.

Agneta skriver att man måste hitta sätt att handskas med ensamheten. På samma sätt tror jag att man måste handskas med utanförskapet. Jag som gift och med barn känner mig ofta utanför, oftare än man kanske kan tro. Plötsligt dyker två singelkompisar upp på bild från mysig middag i stan. Som de spontant har dragit ut på. Jag ÄLSKAR sådant och älskar mina vänner. Och där sitter jag i min förort och får inte vara med. För ingen ringer en gift kvinna med barn och undrar om hon vill följa med för man antar att hon inte kan. För det kan hon oftast inte för varken man (eller kvinna heller) eller barn blir överförtjusta om man 20 minuter innan middagen deklarerar att man ska dra till stan. Dessutom ligger stan 20 minuters promenad, 20 minuters buss och 15 minuters tunnelbana bort så det där spontana lyckas sällan i tid. Och det är det jag försöker intala mig när jag blir lite ledsen över att återigen inte fått vara med. Att jag inte ens fick frågan för de vet att det inte funkar, de vill egentligen visst gärna umgås med mig. Men grejen är att det ofta visst kan funka. Att jag visst kan. För min man och mina barn är världens snällaste och blir gärna av med mig några timmar utan att klaga över det. Senast i New York när jag var ute med singelvänner.

Jaha. Nu ska det komma en poäng men den har jag tappat pga folk. Små folk som ska duscha, som har glömt koden till sin iPhone och är hysteriska, små folk som inte vill sova pga i deras kroppar är klockan 14 på eftermiddagen och vem går och sover då?

Men. I alla fall. Ta och tänk till ibland. Fundera på vem som gärna vill umgås med dig så du slipper känna dig ensam och så att den andra slipper känna sig utanför. För tillsammans är man ju faktiskt mindre ensam, i de bästa av världar.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s