Run Pernilla, run!

Igår var jag på Friskis för första gången sedan början av juni. Sedan dess har jag gjort ”andra saker.” Ätit donuts. Med glass. Och godistopping. T.ex. Jag har också druckit en del vin. Ätit USA:s nationalgrönsak pommes frites. Och så vidare. För att inte svälla ut helt abnormt mycket har jag försökt röra på mig. Någon vecka var jag ute varannan dag och sprang. Någon vecka hann jag bara en gång. (Sista, då hade jag fullt upp med mimosas med Kim).

Men jag har ändå tyckt att jag har rört på mig rätt bra. Intervaller. Backar. Plus allt promenerande på New Yorks gator och broar. Dock har jag inte tränat mer styrka än det som krävs för att bära en shoppingbag.

Och det märktes igår. Herregud så svag jag var! Armhävningarna var olidliga och magövningarna var ett skämt. Jag. Kom. Inte. Upp.

I alla fall. När jag var klar på Friskis beklagade jag mig på FB över hur dåligt sommarens träning har funkat. Och en vän sa att jag måste ut ur bekvämlighetszonen. Jobbiga människa att ha rätt.

När jag ”springer” börjar jag vettigt. Går fem minuter och värmer upp. Sedan kör jag olika program. Ibland intervaller. Efter 10 minuter har jag ledsnat/blivit för trött. Jag är otålig, vill bara vara klar. Om jag har ledsnat biter jag ihop. Minst 25 minuter måste jag hålla på. Om jag blivit helt slut biter jag inte alls ihop. Då går jag. Det brukar också ta minst 25 minuter.

Gemensamt för mina pass är att jag aldrig har sprungit i 25 minuter.

Bekväm. Lat. Minsta motstånd så lägger jag av. När det gäller träning. Och att slipa bord. Kanske något annat också, det kan hända att jag är en aning otålig.

Men. Jag är egentligen också rätt envis och målmedveten. (Hello, skriver böcker och jobbar som lärare på högstadiet). Så om jag bestämmer mig så brukar det gå.

Imorse gick jag ut. Sa till mig själv att jag var tvungen att springa i tio minuter utan att gå. Om jag klarade det så fick jag gå resten. (Resterande 15).

Två minuter. ”Det här går ju toppen!”
Fem minuter. ”Jag har nog rätt bra kondis, bara styrkan som måste ikapp.”
Åtta minuter. ”Flås.”
Tio minuter. Runkeeper sa: ”1,6 kilometers.”
”Men va? Jag kan inte sluta på 1,6. Minst fem minuter till.”
Femton minuter:

20130816-085543.jpg

Började gå. Tittade igen. 500 meter från tre kilometer. Näpp. Lägger inte av då. Och så ökade jag takten. Tänkte att då är det fort över!
Och flås vad fort det gick och tadaaa. Tre kilometer. 18 minuter. Och ett stort jävla kliv ur bekvämlighetszonen.

20130816-111424.jpg

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Run Pernilla, run!

  1. Pingback: Är du lycklig? Eller bara bekväm? | Pernilla Alm

  2. I våras följde jag delar av ett program som Lofsan (en bloggare) och Röhnisch hade tillsammans som gick ut på att alla skulle kunna träna sig till att springa fem kilometer. Är du nyfiken på hela programmet så ska det gå att googla fram, annars så kan jag tipsa om ett upplägg som funkade väldigt bra för mig:

    Ett pass är säg 32 minuter och uppdelat i block om fyra minuter. Börja springa och spring så länge du orkar, när du inte orkar längre så gå tills dina fyra minuter tagit slut. Sedan kör du igen, och igen och igen tills 32 minuter och 8 block har gått. Går att utöka med fler eller längre block. Efter ett tag springer du flera block i taget, och sen alla. Hjälpte mig väldigt mycket med att komma igång!

  3. /nina

    Kanonbra! Go go go!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s