Endast Pernilla är vaken

Jag gick ronden i natt. Vaknade med ett sådant där berömt ryck. Undrade vad det var. Gick upp i mörkret och säkrade. Kollade barnen. Alltid barnen först. Sedan alla fönster. Även de som inte går att öppna för vissa kan. Vissa har trick, en slags yrkeskunskap. Jag kollade dörrarna. Allt låst, stängt och larmat. Såklart. Det fanns inget att hitta. Jag ställde mig ändå och tittade ut i skogen. Den vackra skogen som en kall mörk vinterkväll skyddade dem när de tog sig in, försåg sig och sedan drog. Genom skogen. Allt över på mindre än ett par minuter. För dem. För mig är det inte över än.

Det praktiska är äntligen över. 35 veckor tog det för försäkringsbolaget if, fönsterfirman Elitfönster och byggfirman Tillbergs att komma överens om huruvida vår trasiga altandörr skulle lagas, eller bara målas eller faktiskt bytas ut. 35 veckor bara. Har dörren varit trasig. Har inbrottsmärkena hälsat oss varje gång vi gått förbi. Har fönstret inuti suttit provisoriskt, så som väktaren lagade det den där natten när vi låg på ett hotell i Köpenhamn och inte kunde sova.  Nu är den ny. Utbytt och bättre.

Just nu står den öppen mot min vackra altan. Jag sitter här och tittar ut, känner den friska luften. Det är soligt och lite kyligt. Börjar bli höst. Om jag byter rum går jag fram och stänger. Och låser. För den är nära skogen. Nära där de kom ifrån. Jag skulle inte drömma om att lämna den oövervakad ens en halv minut. För för 37 veckor sedan var de här. Tog saker. Och vår trygghet.

Jag tittar ut och tänker. Huset är tyst och stilla. Det är som att ingen är här. För jag ligger sjuk och ynklig och märks inte. Tänk om de kommer igen? Tänk om de tror att vi har ett generöst försäkringsbolag och har köpt nytt guld? Det har vi inte. Vi fick knappt hälften av det vårt guld var värt. Cirka tio timmar tog det oss att få ihop kvitton och foton. Tre timmar en lördag då vi fick ta in barnvakt för att åka och värdera våra smycken. Och så fick vi knappt hälften. Minus vår tid är det ännu mindre. Tack if.

Jag tänker att jag ska ta en dusch. Men tänk om de kommer då? Tar sig in. Larmet går för jag larmar huset när jag är ensam och duschar. Men vad hjälper det? De tar sig in och ut på några sekunder. Eller så tycker de att det är värt att stanna kvar. Jag bestämmer att jag faktiskt bestämmer här. Stänger dörren. Låser. Larmar. Ställer mig i duschen. Det går undan. Försöker hela tiden lyssna efter konstiga ljud. I början tordes jag inte. Duschade bara om någon annan var hemma. Jag bestämmer här. Trots allt.

Huset är för tyst. Jag sätter på radion fast jag inte alls vill ha ljud. Jag vill ligga nere i min säng och vila. I ett tyst och lugnt hus medan barnen är i skolan och uppfyller sin skolplikt och blir goda medborgare. Goda medborgare som vet att huset är fullt av övervakningskameror, larm och andra rutiner.

För så här. De kommer nog tillbaka. Någon gång. Kanske inte samma personer men någon gång står vi där igen. Med trasiga fönster, väktare som ringer en halvtimme efter allt har skett. Polishundar som försent tar upp jakten så spåren slutar tvärt.

Och nu vet vi att det tar nästan en graviditet till att fixa allt. Fönster. Låsbyten. Inspektioner. Tider som ska passas. Samtal som ska ringas. Gång på gång på gång på gång. Det orkar vi inte. Bättre då att låsa in och förlora all sin frihet.  Själva städningen tog ju bara två dagar med hjälp av städfirman och mig själv. Barnet som hade 39 graders feber fick sitta i puffen i vardagsrummet och se på film efter film efter film. Behövde hon gå på toa fick jag leda henne och först stänga dörrar. Hon fick inte gå till sitt rum och se hur det såg ut. Tvätthögarna tog någon vecka. För jag var inte sugen på att lägga varken mina barn eller mig själv  i lakan inbrottstjuvarna hade rafsat runt i. Visserligen med handskar men ändå.

Jag tittar ut över skogen. Det är tyst, tomt och stilla.  En ekorre hoppar och det är verkligen från tallegren. En fågel flaxar. Nere i buskarna smyger nog räven men den jag letar efter bär hoodtröja och mörka kläder.

Jag lägger mig i soffan. Tittar på altanen. Bläddrar i min tidning. Tittar ut genom fönstret. Stänger av radion. Så länge jag håller vakt är det lugnt. Stänger dörren. Somnar. Vaknar med ett ryck. Jag tror att jag hörde något.

Annonser

5 kommentarer

Filed under inbrott

5 responses to “Endast Pernilla är vaken

  1. Freja

    Vårt hus har insynsskyddad baksida, en skog. Perfekt, tyckte vi och slog till.
    Men nu när jag sitter där i soffan om kvällen, och ser ut på det mörka då börjar jag tänka om.
    Och efter att ha läst din text så börjar jag också tänka om kring det där med larm. De förra ägarna hade larm, men vi tyckte oss stå lite över det. Resonerade som så att det bara är falsk trygghet. Men tänk om de med huva skulle ta sig in på natten, när vi allihop sover på övervåningen. Då skulle det sitta fint med ett larm, för det skulle väl ändå kunna avskräcka så pass att de inte ens försöker. Tror man. Hoppas man.

    • Pernilla

      Freja, ni har precis som vi då. Bästa inbrottsläget. de syns inte och kan operera ifred. Larm ska vara avskräckande har vi hört men det hjälpte ju inte hos oss. Men – har man larm så skyndar de sig och hinner kanske inte göra lika mycket skada. Plus att man får veta att huset är uppbrutet när man är borta och man slipper vara rädd att komma hem mitt i något som pågår eller få chocken att det har hänt. Vi hade väktare och polis som gick igenom hela huset, lagade, låste och larmade om. Skönt att veta när man är 70 mil bort. Men falsk trygghet, absolut – för det som ska hända händer ändå. De som pysslar med sådant här vet exakt hur de gör och hur lång tid det tar. De är inte direkt chickens.
      Så – in med larm och upp med belysning på era mörka partier av huset. Mitt tips. Och skaffa säkerhetsskåp för ert guld.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s