Kan vi snacka om hur man får vara som kvinna?

Min bok Alltid du handlar om Caroline, som är gift. Och hennes ungdomskärlek Adam, som är gift. De är dock inte gifta med varandra. Utan att spoliera för mycket för dig som inte har läst den än, så är själva storyn att Caroline och Adam faller för varandra igen. Och vad som händer därefter. Och det händer en del.

Många läsare har hört av sig och har reagerat på det här att Caroline är otrogen. Man blir arg på henne. Man tycker att hon borde göra si och hon borde inte göra så. Det är intressant tycker jag. Men mer intressant är att ingen har reagerat på att Adam är otrogen. Ingen.

Caroline är kvinna.
Adam är man.
Båda är gifta. Båda är otrogna.
”Man” blir arg på Caroline.

I lördags på bokmässan var jag på några intressanta seminarier, som berörde det här med att vara kvinna.

Mina författarkollegor Maria Friedner och Åsa Schwarz höll ett seminarium de kallade ”En hondjävuls liv och lustar – om osympatiska kvinnor i litteraturen.” Jag var tvungen att gå! ”Min” Caroline beskylls ofta för just detta – att vara osympatisk.

Under seminariet försökte Friedner, Schwarz och moderatorn Jenny Lindh bena ut det här med osympatiska kvinnor i litteraturen och de kom fram till att dessa kvinnor är väldigt få. Åsa Schwarz hade googlat och hittat en lista på de 50 mest osympatiska karaktärerna i litteraturen och av dem var 5 (!) kvinnor.

Dessa osympatiska kvinnor i litteraturen är sällan en huvudkaraktär. Oftast har hon en biroll som t.ex. en elak styvmor. Hon kan också vara kära Lady Macbeth. (Out damned spot!)

Trion på scen kom också fram till att kvinnor som är osympatiska i litteraturen alltid måste ha en anledning till att vara just osympatiska. De kan inte bara vara bufflar. Nästan alltid är de osympatiska för att någon man har gjort dem sjukligt svartsjuka. Då är det okej att bete sig illa. Åsa Schwarz berättade om huvudkaraktären i hennes senaste bok Lust och sa att hon var tvungen att smyga in det osympatiska, i början är karkatären en kämpande författare som vi läsare tycker lite synd om. Not so much i slutet. Men då har Schwarz redan byggt upp det vi behöver för att kunna ta oss till den kvinnliga karaktären som gör väldigt fel.

Gemensamt för Åsas och Marias romaner är att de osympatiska kvinnorna i dem drivs av magiska inslag. Något har alltså påverkat dem att bli osympatiska och göra dem elaka.

Och jag tänkte. På min huvudkaraktär Caroline som så många blir arg på. För de fattar inte varför hon är otrogen. Hon har ju allt. Och man får inte riktigt någon förklaring. Och då blir folk arga. På Caroline. För hon borde veta bättre!

Och ja. Det borde hon. Hon borde sitta ner, ta hand om sin familj och sina barn och inte bejaka någon annan känsla som dyker upp. Hon borde undertrycka, förtränga och göra det rätta. Alltid. För att hon är kvinna. Att gifte Adam går och ligger med en annan än sin fru köper vi, för det förväntar man sig liksom, av en man.

Är det så enkelt? Räcker det med att han är man? Är allt okej då? Jag satt där i föreläsningssalen och funderade på vad det här kan bero på. Kan det vara så att ondska egentligen handlar om styrka? Och den här klyschan att folk är rädda för starka kvinnor? De blir ett hot och hot är faktiskt ganska svåra att tycka om.

Sedan gick jag och såg Caitlin Moran. Som blandade skämt och allvar i snabb följd och en sak hon verkligen förmedlade var just det här med att vara kvinna. Hur så inte enkelt det är. Hur vi ska vara så förbannat perfekta. Hur vi ogillar allt hos oss och våra medsystrar som inte är som kvinnor ska vara. Och så reste hon sig ur fåtöljen, drog upp sin tröja och tog ett tag om sin mage som då bildade en skrattande mun.

Vet ni? Jag älskar vänner som är schyssta, lojala och som bryr sig om mig. Men för mig måste en kvinnlig (och manlig) vän också ha andra sidor. Våga vara imperfekt, våga vara trasig och våga göra fel. Och våga leva.

Jag vet att vi människor inte är så otroligt olika varandra, oavsett kön. Vi är sådana som inte har alla rätt. Ibland begår vi misstag vi vet att vi inte borde ha begått. Ibland reagerar vi som fegisar. Ibland är vi bara åt helvete galet ute och det är det som lockar mig att skriva om oss. Vi är imperfekta och därför intressanta att skriva om. Och framförallt lockas jag att skriva om kvinnor som gör fel för jag har gjort så många rätt i så många år och jag är trött på det. Det finns mer, under ytan.

Jag funderar hit och dit och tänker att det nog bottnar i det här med jämlikhet nu igen. Och jag undrar: När ska vi inse att vi har lång väg kvar till ett jämställt samhälle?
Hur ska vi ens kunna nå dit när 15 åriga flickor får gruppvåldtas och gärningsmännen går fria?
Hur ska vi nå dit när kvinnor konsekvent har sämre lön?
Hur ska vi nå dit när vi behandlar våra tjejbebisar och killbebisar helt olika?
Hur ska vi nå dit när typiska manliga yrken och aktiviteter värderas högre än kvinnors?
Hur ska vi nå dit när till och med påhittade karaktärer styrs av det samhällsstrukturella problem som bristen på jämlikhet faktiskt är?

Jag har inte en aning men jag vet att osympatiska kvinnor, det finns det gott om i verkligheten och de borde rimligtvis få plats i litteraturen också. Precis som männen. Utan att behöva be om ursäkt för sitt beteende. Precis som männen.

20130929-175910.jpg

Annonser

6 kommentarer

Filed under Alltid du, Kollegor, Skrivande, Tankar

6 responses to “Kan vi snacka om hur man får vara som kvinna?

  1. Jag sliter mitt hår med läsläxan och kan inte låta bli att tänka på dig såklart. Sur, är vad jag är. Sur! http://morranovarlden.blogspot.se/2013/09/laslust.html

  2. Sofia

    Jag ogillar otrohet punkt slut och det var mitt problem med Caroline. Hon var trots allt huvudperson så att fokus hamnade mest på henne har ju sin förklaring även om jag är helt med på det du skriver i inlägget om att vi kvinnor döms extra hårt i allt vi gör. Men otrohet kan jag bara inte gilla, jag tycker liksom inte att det är ok. När otrohet ska vara en del av storyn i film, i romantiska komedier eller draman (påfallande ofta!) då försvinner romantiken för min del. Förlåt om jag låter helt Livets Ord eller nåt. Jag gillade ändå Alltid Du och jag kan förstå att du känner starkt för Caroline som ju är din karaktär och som du levt med så länge.

  3. Chris

    Vet du, jag tycker om Caroline. Jag tycker om henne för att hon fattar fel beslut, velar och har dåligt samvete men samtidigt blir så lycklig. Jag tycker också om Adam, men mest tycker jag om Caroline. Jag lider med hennes man och jag förstår hans beslut – även om jag tycker han är på gränsen till oresonligt hård. Hade gärna läst en bok till om Caroline och hennes liv; både lycka och våndor.

  4. Och här är en pojkmamma som kämpar i motvind vad gäller samhällsstrukturer och invanda könsmönster som inte borde finnas öht i sonens generation. Lite stolt blir jag dock när sonen deklamerar att ”det fixar min mamma” där andra ungar säger att det fixar pappa. ”Min mamma kan allt” säger han vidare där andra säger att ”min pappa är starkast”. På något sätt känns det som att jag har lyckats en liten smula i alla fall. För så är det ju, att så länge vi pojkföräldrar inte vågar se att det är våra söner som gör sådär mot flickor, som kommer ha högre lön och som inte kommer behöva ursäkta sig, inte förrän vi förstår att vi är en del av problemet kommer det bli någon skillnad. Och vet du vad mer? De allra flesta pojkföräldrar verkar helt enkelt glada över att vara just pojkföräldrar för att de då kan ta det lite lugnt, just deras barn kommer ju inte ha så många svårigheter i livet … Suck.

  5. Jag har skildrat mångbottnade kvinnor som gör fel, begår osympatiska handlingar, är våldsamma och liknande. Jag skriver om detta här:http://varldenskabrinna.blogspot.se/2013/06/valdsamma-kvinnor.html

  6. Björn Carheden

    Bra text. Jag tycker nog att Adam är minst lika osympatisk. Sedan kan man ju inte helt avgöra varför de sviker sina ord de avgav vid vigseln i din bok. Det kan ju inte bara förklaras som en fyllegrej. Jag läste Madame Bovary efter din bok bara för att jag tyckte det fanns likheter. Madame Bovary är mindre osympatisk eftersom hon inte går till säng med en gift man. Ska man tänka så? Eller är all otrohet likställd? Är otrohet av ren lust mindre allvarlig än otrohet som en ”kärlekshandling”? Ska vi skylla på att vi är biologiska varelser och inte rår på de drifter som pockar på? Är en matmissbrukare att jämföra medlen sexmissbrukare? Jag hoppas att jag nu, när jag lärt mig att behärska mitt matmissbruk, insett att det var lika lätt som att inte vara sexmissbrukare. Har man en slapp karaktär så låter man det djuriska dominera. Jag minns inte vem som sa: Varför har vi kroppar? men jag vet att det var ett favoritcitat när jag var i gymnasieåldern. Det är bra att bli gammal och klok och nerven själslig varelse. Men tyvärr så har 16-åringar svårigheter och de borde få ta konsekvenserna av sitt handlande, inte bara för egen del utan för att få andra ”djur” att inse att vi har både kropp och SJÄL.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s