Så blev det måndag. Dagen inleddes med kurs på jobbet. Halv studiedag. Hel tekopp.
Sedan hade maken och jag nervös sms-konversation. Den förstfödda skulle åka buss själv för allra första gången. Hem till farmor. På morgonen var maken tveksam och jag ganska påstridig. Men … när det började närma sig hade jag liksom bytt sida lite. Hon är ju min lilla bebis, inte kan väl hon åka buss!
Mitt under min genomgång under en lektion ringde hon (hela klassen satt andäktigt tyst och lugnt och väntade för de var invigda i stundens allvar) och meddelade att hon skulle gå till bussen. Sedan följde några nervösa minuter innan hon a) hade kommit på bussen b) klivit av på rätt hållplats och c) hade kommit hem till farmor. Men såklart hon fixade allt galant. Min bebis!
Efter jobbet hämtade jag henne där hon hade fått lyxmellis och mådde som en prinsessa. Vi skulle ta en halvtimmes promenad hade vi bestämt.
Det blev inte en halvtimme. Det blev ett nytt personligt rekord (Runkeeper är bra på att hitta på rekordanledningar) och väldigt sen middag.
Och sedan var det dags för ”se kompis på tv nu igen.” Idag var det fina Pamela Andersson som debatterade mot Thomas Bodström om när man ska börja elitsatsa egentligen. Pamela tyckte senare än Thomas och hon var förstås briljant.
Vem är på tv imorgon?
Kollade Facebook och var taggad av två kompisar som hade åsikter om läxor. Som deras barn gjorde. Varför ska man jobba med det här hemma och varför måste jag tjata hela tiden?
A neverending subject!
Jag tycker det är underbart att du tar med klassen i dina omsorger om dottern. Du tränar dem i empati.
Tack Ros-Mari, det har du förstås rätt i. De har massor av empati.