Det ska va gött å leva

Jag tittar på rättningshögen som är med mig hem. Mina barn har just lagt sig och jag har fått undan middagsdisken. Jag har hjälpt till med läxor. Jag har tvättat en tvätt, har en till i maskinen nu. För annars skriker de i morgon att de inte har något att sätta på sig. Jag har tvingat barnen att röja upp i sin klädkammare, jag har också övervakat deras kvällstvagning. Idag hade jag lektioner från 9-14. Utan rast. Jag åt lunch 14:30. Det var ett undantag idag men i vanliga fall är det inte mycket bättre. I går kväll satt jag och rättade. Rättningshögarna var med mig hem i helgen också men jag hann inte. Det skulle skjutsas till dans, hälsas på på sjukhus, gås på kalas, skjutsas till barnkalas. Hela tiden tänkte jag på de där högarna. Som inte krymper om jag inte tar tag i dem. Och hade dåligt samvete för att jag inte hann jobba. På helgen.

Ikväll är min man och jobbar. Han har också jobbat hela dagen men ikväll fixar han något IT-aktigt hos en kund där man inte kan stänga systemen dagtid. Inget ovanligt, de flesta vill ha tillgång till sina system när de är på jobbet. Så där är han och gör en arbetsdag till, efter en hel sådan. Imorgon går han upp och kör en ny.

På Facebook läser jag om stress. Folk är stressade. Folk hinner inget. Folk är uppgivna.

På jobbet likaså. Vi är inne i veckan före ett lov. (Lov för eleverna, inte för oss). Det är en topp, det är mycket som ska avslutas. Vi har högar, allihop. Det hopar sig. För oss alla. De flesta ler lite mindre, springer lite snabbare och hastar i sig maten. Ingen tid att spilla men det värsta är att hur mycket vi än jobbar blir vi aldrig klara.

Jag läser Virtanens krönika om hur vi som jobbar jobbar ihjäl oss, och hur andra står utanför. Hur allt ska se så bra ut. Hur vi sliter för att få allt att gå ihop men helst vill lägga oss under täcket och bara somna om. Eller gråta.

Och jag tänker. Ska det vara så här? Det är fan inte att ha det gött. Det kan nästan kvitta, om det bara ska vara så här. Tänker jag när jag rusar mellan lektioner utan tid att varken dricka, äta eller springa på toaletten.

Men. När jag kom hem idag stod jag i mitt varma hus, lagade mat och lyssnade på radio. Jag hörde hur sexåriga Zahra berättade om hur hon räddade sin mamma från drunkning när båten med syriska flyktingar sjönk. Jag hör Zahra berätta. Jag förstår inte ett ord men jag förstår exakt och mina tårar börjar falla. Hon är sex år och pratar som man gör när man är sex år. Självklart. Kavat. Krasst. Kärleksfullt. Stolt. Hon kan simma. Jättelångt. Jag tittar på min sexåring som kommer ner från sitt rum. Hon som lärde sig simma under en solig semester i ett lånat hus nära Franska rivieran. Hon kan också simma jättelångt. Hon undrar om hon får ta en frukt. Jag ler mitt i mina tårar. Det är klart att du får. Hon undrar vad det är med mig men är van vid den där gråtmamman som gråter åt allt. Hon skuttar upp på rummet igen. Sitt eget rum i det varma huset. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att sitta på en båt för att fly, och plötsligt inse att båten sjunker. En åttaåring förlorade sin pappa men överlevde genom att klamra sig fast på sin pappas döda kropp hela natten. Alla hade inte samma tur som Zahra och hennes familj.

Så jag tänker ett varv till. Nej, det kanske inte är helt gött just nu. Det kanske är för mycket. Det kanske är jobbigt. Men hur är det nu, vad är det som räknas egentligen?

Jag säger som Richard Herrey twittrade i morse:

20131022-204431.jpg

Ännu en dag där jag vaknar frisk, kan äta mig mätt och gå till ett jobb. #lyckofigur

Om du också är frisk, kan äta dig mätt och har ett jobb och kanske har lite att dela med dig av – följ Matkassen på Facebook. Ett fantastiskt initativ som hjälper till i akuta ärenden för folk i behov. Det handlar om att hjälpa till med mat, blöjor och kläder. Till exempel. Gilla deras sida för mer info!

PS. Fick lite ångest över att jag la 20 minuter på att skriva det här, istället för att rätta trots att jag med råge har fyllt dagens och gårdagens jobbkvot.

 

9187319047

Annonser

6 kommentarer

Filed under Barn, Tankar

6 responses to “Det ska va gött å leva

  1. Maria

    Du kan välja. Säg nej! Det går.

    • Pernilla

      Maria, jag är jättebra på att säga nej. Men vissa saker går inte att säga nej till. När jag har fem minuter mellan två lektioner och en elev stannar kvar och undrar hur hen blir bättre på en viss sak, då kan jag inte bara gå.
      När en elev aldrig plockar ihop så jag missar min rast, kan inte heller välja. Jag hade kunnat skippa att förlänga en lektion för det var inte mitt fel att vi förlorade lektionstid förra veckan. Men pga väldigt viktig sak imorgon var vi tvungna att jobba lite extra.
      Och. Jag måste dokumentera och bedöma, det ingår i mitt jobb, annars begår jag tjänstefel. Nu råkar det hopa sig just nu och snart blir det bättre. 20 december. 😉 Tackar för omtanken dock.

  2. Jenny G

    Tack!! Jag behövde lite perspektiv på tillvaron. Känner så igen mig i din beskrivning…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s