Inget varar för evigt, skrev jag häromdagen. Om en kopp som gick i kras i helgen. Och jag hade inte en aning. Den koppen hade jag fått av dig. Egentligen var ni fler på presenten men jag förknippade den mest med dig, den var så du.
Man vaknar på morgonen och tror att en dag ska bli på ett visst sätt. Man går upp, sköter sitt vanliga. Tittar på sitt vanliga Facebook. Gör sin vanliga pussrunda (tack och lov för det). Åker till sitt vanliga jobb.
När kvällen kommer är inget som vanligt alls. Allt är förändrat och tiden har stannat till och gjort ett djupt ärr. Ett ofattbart, chockartat och konstigt ärr. Och återigen påmint om vad som är viktigt, viktigast.
Var koppen en föraning? Ett tecken? Eller bara en ren slump? Jag vet inte. Jag vet bara att så länge jag har funnits, har du funnits. Och nu fattas du oss. Det var inte dags än. Inte ett dugg jävla dags.
Ett par pyttiga ord i cyberrymden gör inte det hemskaste ogjort, men ändå: jag beklagar sorgen! Kram till dig
Så oerhört sorgligt. Kram!
Kram tillbaks alla. sorgligt är bara förnamnet. Tack.
Så sorgset. Kram.
Sorgligt.
Det gör ont att läsa dina ord. Kram!
Vad sorgligt Pernillis, jag är jätteledsen, kram!