På söndag fyller hon tio år

Jag vaknade mitt i natten och trots att jag aldrig hade varit med om det förut förstod jag precis. Vattnet hade gått.
Jag hade läst allt man skulle och lite till, så jag visste exakt vad jag skulle göra. Efter kontroll av vattnet (det fick inte vara missfärgat) ringde jag  till Södersjukhuset. De sa åt mig att det var lugnt, ”ta några Alvedon och gå och sov, det kommer att bli en lång dag.” Jo, det hade de rätt i men att jag skulle kunna sova – fanns inte på kartan. Jag skulle bli mamma och det snart tydligen!

Värkarna drog igång och vi ringde förlossningen igen. På nåder fick vi komma in men efter en snabb undersökning skakade barnmorskan på huvudet. ”För svaga värkar, hem med sig.”

Väl hemma hade jag så ont som jag aldrig någonsin hade haft och jag började misstänka att barnet skulle födas där hemma. Jag provade allt jag hade läst att man kunde testa (dusch, massage, värme, andning) men inget hjälpte. Till slut sa urmodern i mig till mannen att ringa och tala om att vi kommer tillbaka, det är inte något som diskuteras överhuvudtaget.

Färden på cirka 20 minuter till SÖS var den längsta i hela mitt liv. Varje gupp, varje krängning var fruktansvärd. Då satt jag i vår moderna bil med sätesvärmen på max som smärtlindring. Vi lyckades få parkering precis utanför förlossningen (ruggigt grå decembersöndagar har sina fördelar) så efter tio steg var vi tillbaka på förlossningen på SÖS. De kollade mina värkar och skakade på huvudet. För svagt värkarbete. Det som nyss varit intensivt och galet hade stannat av.

Häromdagen hörde jag på Musikhjälpen om kvinnan som hållit på hemma i hyddan i 24 timmar med sitt värkarbete och till slut insåg att hon var tvungen att uppsöka en klinik. Dit fick hon gå. Med aktivt värkarbete. På kliniken (med jordgolv och inga sängar) konstaterade man att bebisen var död men de kunde inte hjälpa henne. Hon fick gå till nästa by. Fortfarande med värkar. Andra kliniken kunde inte heller hjälpa henne så hon fick knata vidare. På tredje stället tog de ut hennes döda barn med kejsarsnitt, sedan skickades hon hem. Där började hon läcka urin och avföring och skämdes. Ingen hade berättat om komplikationer efteråt.

Jag kan inte ens föreställa mig hur jag hade klarat av det om någon i det läget hade sagt att ”tyvärr, vi kan inte hjälpa dig här. Du måste gå till Karolinska för att få hjälp.” Och om de på Karolinska hade sagt ”Tyvärr, vi kan inte hjälpa dig, du måste gå till Uppsala för att få hjälp.” Och med gå skulle de verkligen ha menat gå också.

Barnmorskan gick ut för att rådgöra med en kollega och jag väste till min man. ”Jag åker inte hem, fixa det.” Barnmorskan kom tillbaka och hade beslutat sig för att ändå kolla hur mycket öppen jag var. ”Oj, du är ju öppen nio-tio centimeter, du ska snart föda.” VAD VAR DET JAG SA!? Skrek jag i mitt huvud. Trots att jag aldrig hade fött barn förut så visste jag. Vi slapp åka hem. Jag slapp gå till Karolinska.

Sedan följde 16 timmar där personalen hela tiden trodde att vår bebis ”snart skulle vara ute.” Men det hände liksom ingenting trots alla hjälpmedel. Till slut – med mycket drama drogs hon ut med sugklocka i sista sekund innan ett akut (panik?) kejsarsnitt. Och sedan var det moderkakan som inte ville lämna mig heller. Vad som däremot gärna rann ut ur min kropp var blod. Massor av blod.

Jag födde barn under 2000-talet i Stockholm i Sverige. Jag hade tillgång till all litteratur, mödravård, rent sjukhus och mycket kompetent personal.

Jag har många gånger efteråt funderat på hur det hade varit om jag hade fött i en annan tid eller bara på en annan plats. Här till exempel. Och det enda jag kommer fram till är att med alla komplikationer vi hade under och efter förlossningen så hade vi inte funnits idag. Framförallt inte hon. Hon som fyller tio år på söndag och kom in och rörde om våra nätter, våra dagar och våra liv.

Jag är tacksam för att vi hade tillgång till all hjälp vi behövde. Jag är tacksam för att vi överlevde och att min dotter idag är en frisk, stark och välmående ung, bestämd tjej med hela livet framför sig. Jag är tacksam för att jag bor här där jag bor. Fortfarande, 2013 har inte alla det så.

Stöd alla tjejers rätt att överleva sin graviditet.

Annonser

1 kommentar

Filed under Barn

One response to “På söndag fyller hon tio år

  1. Åsa

    Nu gråter jag lite. Puss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s