Blod, svett, tårar och brustna illusioner

På bussen hem efter avslutningen i åttan satt jag med en klump i halsen. Omkring mig stojade och stimmades det, det jämfördes också betyg. De frågade mig men jag sa att jag inte hade öppnat kuvertet än. Skulle göra det hemma. Men det var väl klart att jag hade öppnat.  Tio minuter på bussen var som en evighet.

Hela min skoltid var jag en duktig skolflicka. Gjorde som jag blev tillsagd. Var aktiv på lektionerna. Var engagerad och gjorde läxor. Eller … Eh. Kan hända att minnet sviker en aning. Jag minns att jag pratade mycket under lektionerna. Jag minns också min fransklärares bekymrade min och ”Pernilla, du kan ju om du anstränger dig.” Vilket hon hade rätt i men jag ändå inte riktigt tog till mig. Trots detta var min känsla under min skoltid  att jag kunde saker. Att jag var en tillgång i klassrummet. Att det gick bra.

När jag dundrade in hemma förstod min far relativt kvickt att något inte var som det skulle.  Tårarna sprutade när jag visade resultatet av mitt allra första betyg. 2,6. (Till yngre läsare: betygskalan var då 1-5 så 5,0 hade varit det allra bästa). Jag låg under snittet. Jag förstod inte alls hur det här dåliga betyget hängde ihop med mig och var otröstlig. Pappa gick iväg men kom snart tillbaka. Med sig hade han sitt slutbetyg. Jag tog en snabb koll och skrek ”DET HJÄLPER VÄL INTE MIG ATT DU VAR HELT VÄRDELÖS I SKOLAN!” Eller något sådant, har för mig att jag kan ha svurit en del också. Och kanske kallat honom gubbe. Jag minns att jag i alla fall uttryckte mig väldigt mycket som man inte bör göra. Pappa fortsatte (konstigt nog) att vara lugn och sa att han bara ville visa att ett betyg inte var så viktigt, det hade ju gått bra för honom ändå. Och det fick jag ändå medge där jag satt och grät i vår villa på 300 kvadrat. Men ändå. Det var ändå mest synd om mig och jag var sämst i hela världen.

När det blev vårtermin började jag göra läxor. Och då gick det bättre minsann. (Jag är ändå inte för läxor, men jag inrättade mig i systemet för att jag var smart). Jag insåg att franskläxan tog mig ungefär 20 minuter att göra, sedan kunde jag. När jag började på gymnasiet var jag riktigt bra på franska. (Mais maintenant, not so much).

Nu befinner jag mig på andra sidan. Idag har jag tryckt på knappen som betyder point of no return. I torsdags satt jag länge och vägde samman bedömningar av inlämnade uppgifter, lektionsbedömningar och så vidare. Jämförde med kriterierna och tog beslut. En del elever har höjt betyg, en del har sänkt. Många ligger kvar där de låg sist. Men varje betyg är resultat av elevens arbete och min bedömning av detta. Det svider att sänka. Eller att inte kunna höja någon. För jag minns fjortonåringen med gråten i halsen på bussen. Jag minns hur värdelös hon kände sig, hur usel hon tyckte att hon var. Jag minns hur hon tänkte att betyg var lika med hon.

20131216-185211.jpg
Eleverna i ”min” skola vet att betygen sattes idag. Varje lektion jag har haft idag har inletts med minst tio personer som frågar ”ska vi få veta våra betyg idag?”

Under min skoltid fick man sitt betyg i handen på avslutningsdagen. Innan dess hade man haft kvartsamtal men ingen formativ bedömning, inga lokala pedagogiska planeringar där man tydligt fick se vad som skulle göras. Inte heller hade man datasystem där lärarna förväntades lägga in resultat och kommentarer så att elever och föräldrar hade koll. Inte en enda gång gick någon igenom något som liknade ett betygskriterium. Och aldrig att det gavs ”betygsnack” dagarna innan man fick ut betyget.

Jag kommer att ha berättat och förklarat betygen för alla mina elever innan fredag. De kommer veta i stort sett betygen i alla sina ämnen när de öppnar sitt kuvert. Under hösten har de också matats med kommentarer på sina arbeten, de har fått matriser med lägesbedömningar och de har fått självvärdera sitt eget arbete. I början av terminen fick alla mina elever en genomgång av betygskriterierna i mina ämnen, de får också en planering inför varje större arbetsområde. De får tydliga instruktioner, krav och deadlines. De borde, rimligtvis, ha mer koll än jag hade i högstadiet. Än vad någon av mina jämnåriga hade i högstadiet (och gymnasiet för den delen).

Trots detta sitter jag nu och inväntar föräldrastormen. Den som alltid inträffar några timmar/dagar efter betygen är spikade/utdelade. Föräldrar hör av sig och har funderingar och vill veta exakt vad som ska göras för bättre betyg. Det är den trevligare varianten, den som mest tyder på engagemang. Den andra sorten finns också, jag tror inte att det finns en enda lärare som inte har råkat ut för den. Den ifrågasättande, nedlåtande och åsiktsosande.  Ibland hotande. När jag kom hem med mitt usla betyg försökte min pappa peppa mig. (Även om jag var noll mottaglig). Inte en enda gång ringde han och ifrågasatte det en lärare i egenskap av tjänsteman hade bedömt att jag kunde. Han krävde aldrig att jag skulle få göra ett omprov som skulle rättas av en annan lärare. Tvärtom, när jag inte ville att vi skulle prata med fysikläraren när det var öppet hus, då gick pappa allra först till fysikläraren som då kunde berätta att Pernilla minsann hade varit en av de ledande i en aktion mot honom. (Sant). Inte heller hörde min pappa av sig till skolan och ifrågasatte pedagogiska metoder såsom att man pratar målspråket på språklektionerna. Han tog sig heller aldrig tid att ringa och fråga om läraren verkligen hade rättat rätt på proven och begärde verkligen inte att få komma till skolan och titta på proven för att se om det stämde. Han … nej, jag slutar där. Jag får ju min far att framstå som oerhört oengagerad men jag misstänker att han inte var ensam om att vara sådan. Vi gick till skolan och våra föräldrar litade på att lärarna där skötte sina jobb.

20131216-185123.jpg
Alla de här betygen har jag bedömt. Jag har tänkt på dem. Jag har bollat vissa med en kollega. Jag har vägt in det ena och det andra mot det tredje och min läroplan är välläst. Faktiskt så har den börjat gå sönder. Lite som jag gör varje gång jag får klart för mig vilken låg tilltro vissa har till min professionalism. För jag är fortfarande en jävligt duktig skolflicka. Fast på andra sidan nu.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Lärarrelaterat

3 responses to “Blod, svett, tårar och brustna illusioner

  1. Jenny

    Bra skrivet. Känner igen mig från skolan. Och kan, även om det låter konstigt, dra paralleller till mitt jobb (min tjänst som mellanchef ) gällande betygen även om jag är i en helt annan bransch.
    Beundrar er lärare. Att man orkar vara det i dagens samhälle.

  2. Jag är faktiskt stum av beundran att ni hinner genomföra några som helst lektioner! Jag misstänker att jag kommer att vara den föräldern som din pappa var, och lita på att det ordnar sig ändå. Kanske att jag kommer uppfattas som oengagerad då, men det bjuder jag på. 🙂

  3. Björn Carheden

    Ett av mina ”roligaste” minnen från betygsdiskussioner med föräldrar var när två elevers föräldrar hotade med att byta skola om vi, d.v.s. min hustru och jag inte satte ”bättre” betyg. De gick t.o.m. till skoldirektören med klagomål. Men min fru och jag var proffs och även om biträdande rektor påpekade att det skulle betyda färre skolpengar så fortsatte vi att vara bestämda i vår uppfattning, varpå Ekliden ”förlorade” drygtb100.000kr. Det var bra att vi kunde stödja varandra och luta oss på lång lärarerfarenhet. Men det är tufft för många att hålla stånd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s