That’s the thing about Facebook friends

Den här veckan på Facebook har varit lite konstig.

Den inleddes med att jag fick ett dödsbesked i mitt flöde.

Någon dag senare fick jag veta att en släkting ska få barn. Och tydligen har förlovat sig. Jag har ännu inte hört det från källan, jag fick veta det genom en taggning av personen.

Sedan har jag lärt mig att en av mina vänner är rasist.

Och en annan vän stödjer USA:s liberala inställning till vapen.

Jag funderar. På hur man hanterar att få veta saker om folk, som man helst inte ville veta. Hur skiljer man på sak och person? Kan man det? Jag vet att man säger att man kan det men kan man verkligen det? Och vill man det? En del saker är så grundläggande att det genomsyrar allt. Människosyn. Empati. Saker som är viktiga för mig. Samtidigt är de här personerna så mycket mer än bara en av sina åsikter. Det är vi alla.

Jag funderar på hur jag vill att det ska vara när jag dör. Ska det postas på Facebook? Här i min blogg? (Problem: bara jag har lösenorden). Fördel: Sådana som annars inte skulle fått veta får veta. Jag är glad att jag fick veta i det här fallet, annars hade jag kanske hört det om något år eller så, eftersom jag bara är en gammal klasskompis. Nackdel: Man måste vara noga med att informera de närmaste först, och inte missa någon.

Och det här med andra stora livshändelser. En gång missade jag att en kompis hade fött, för att det inte dök upp i mitt flöde. Innan Facebook hade jag åtminstone fått ett sms, eftersom vi är relativt nära vänner. Och att genom en taggning se att en person ska få barn, det känns lite snöpligt. Blir inte samma wow och grattis då.

Jag kanske är gammaldags men vissa saker bör meddelas personligen. Jag undrar vad Ribbing säger? Och jag undrar vad Ribbing säger om att jag skriver om vänner på det här viset?

Internet. Komplicerad grej.

20140105-084844.jpg

Annonser

7 kommentarer

Filed under Tankar

7 responses to “That’s the thing about Facebook friends

  1. Björn Carheden

    Givetvis så tar jag inte bort ”vänner” som har åsikter jag absolut inte har. Jag tror dock att åtminstone en”vän” plockat bort mig efter att ha tillskrivit mig åsikter jag inte har, men vad gör det. Naturligtvis så blottar jag mig ibland på ett sätt som ”vänner” inte gillar och ofta missförstår.
    När det gäller min död så är det inte mitt problem.

  2. Det är komplicerat helt klart. Har faktiskt tagit bort en person som skrev en massa SD-skit, men det var en klasskompis från grundskolan som jag ändå inte träffat på en massa år. Med tanke på allt motsatt jag lägger ut kanske hen är rätt nöjd med det ändå. Men närmare vänner hade varit svårare. Då hade jag nog tagit diskussionen, men inte offentligt på FB. Borde verkligen skriva ett ”sociala-medie-testamente”, någon form av avslut måste det bli med tanke på hur många jag faktiskt känner via internet som maken aldrig träffat och därför inte kan kontakta.

    • Pernilla

      Ja, om det hade varit en sådan typ av vän hade hen rykt direkt men det här är lite komplicerat. Så det kommer väl att bli diskussion för jag kan inte bara titta på skiten som publiceras. (Ej svensk vän, rasist i annat land).

      Och ja, ngn form av avslut måste man ju få till. Du och jag skulle ju t.ex. inte bli kontaktade av våra män – även om min man ju har träffat dig. Och jag skulle tycka att det var hemskt sorgligt om jag inte visste om att du inte fanns längre. För att inte tala om hur sorgligt jag skulle tycka det var om du inte fanns längre…

  3. Catharina

    …och mer. Har också insett hur empatilös och rasistisk en vän är. Svårt när hen även har andra sidor, men det gör mig ledsen och illamående. Men ska jag ta bort x som vän på FB för det? Sluta höra av mig? Det är ju också konstigt (och lite fegt?!). Helst vill jag bemöta med sakliga killer arguments men det är ju som att tala med en vägg i det fallet!

  4. Catharina

    Inte helt enkelt faktiskt. Jag fick lösenord till min mammas blogg och ”gästbloggade” de 2-3 sista inläggen (som hon bett om), samt skrev när hon hade dött och kort om hur begravningen var. Det kändes som att hon kommit nära många läsare, det hade känts fisigt för henne att inte ”avsluta” bloggen. Men hon hann ju förbereda sig, på samma sätt som din kompis. Om man bara dör knall och fall, vem har lösenord då?

    Jag skulle vilja att det stod nåt på min FB om jag dog. För jag tänker på alla avlägsna vänner som inte får veta annars, och som kanske mailar osv nån gång. Sen skulle jag nog vilja att mina nätprofiler togs bort. Dags att skriva ett ”social media-testamente”?!

    Jag har förresten fortfarande lite dåligt samvete att jag glömde bort en familj som vi umgicks med ”jämt” när jag var liten (varje nyår, varje midsommar, gemensamma semestrar…), men där umgänget dog ut efter mina föräldrars skilsmässa, så mammas man hade dem inte på sin ”ringa-runt-lista”. Nu fick de veta först efter att begravningen hade varit (genom att ringa för att prata med mamma och då mötas av att ”ja, eh, hon finns ju inte…) och det känns fortfarande lite fisigt.

    Kram

    • Pernilla

      Ja, usch. Det är jättehemskt och väldigt lätt att missa någon.
      Ännu mer idag när många av oss har stora nätverk och det är svårt att avgöra vem som var nära etc.

      Förstår att du fortfarande grämer dig.

      Och ja, såklart att man vill ha ngt slags avslut i bloggar etc.

      Ändå komplicerat. Som fan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s