Hur jag nästan inte gick men gick ändå

Jag gick på intervall flex igår. (Ett relativt hårt träningspass på Friskis). Innan passet var jag lite ambivalent. Skulle jag verkligen gå? Stressad och hade inte riktigt tid. Hade ont i huvudet. Var inte helt i form. Men ändå visste jag att jag borde gå. Jag talade mig själv till rätta. Kunde inte låta bli nu när jag hade fått en lucka i schemat.

I början, under uppvärmningen började jag känna mig kaxig – det här är inga problem. Jag kan, jag är stark.

Sedan smällde det till och blev rejält jobbigt. Jag undrade varför jag inte hade lyssnat på tvivlet, jag borde åkt hem och lagt mig på soffan. Varför fick jag för mig det här?

Ledaren skrek ”ge inte upp!”

Jag stretade på. Kämpade. Svettades.

Ledaren ropade ut hur bra det gick. Gav mig en leende blink när jag la mig platt. ”Upp med dig igen, du kan”, sa den.

Det blev lättare ett tag. Jag såg på klockan att det inte var långt kvar. Det kanske ändå skulle gå.

Till slut var det klart. Jag hade fixat det!

Stolt, nöjd och stark (fast på darriga ben) åkte jag och hämtade barnen på deras dans. I did it!

Och nyss slog det mig:

Det där passet var lite som det här läxboksprojektet känns. Var jag befinner mig i processen nu? Ja… Den är ju inte helt klar än.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s