Smooth operators

Sent på våren i nian blev jag uppringd av en kille i min klass. Kunde jag hjälpa honom och några andra killar i klassen att kopiera en sak på min pappas hemmakontor? När jag frågade vad fick jag veta att det var engelskprovet vi skulle ha om ett par dagar, som tack för hjälpen skulle jag själv få en kopia.

Jag var just i färd med att planera mitt år i USA med avresa om ett par månader.  Jag var ungefär bäst i klassen på engelska, fick alltid extrauppgifter och på fritiden skrev jag på engelska till mina 32 brevvänner runt om i världen. (Before Facebook gjorde man så, brevväxlade). Det var inte riktigt så att jag behövde en kopia på ett engelskprov som de lyckats få tag i på något sätt.

Men det var inte den största anledningen till att jag sa nej. Kanske ville en del av mig inte hjälpa dem att fuska för jag ville vara bäst i klassen. Vet inte. Men som jag minns det blev jag så förbannat förbannad över att de tänkte fuska. För mig fanns inte det på världskartan. Jag berättade för två vänner och tillsammans gick vi till vår engelsklärare och berättade att de hade provet.

Vi var tre som gick och berättade. Det var en som fick skit. Och det var inte mina vänner. För ingen av de inblandade visste att mina vänner hade varit med, de visste ju bara att jag visste att de hade provet – alltså måste det vara jag. Ingen av vännerna ställde sig upp och sa att det var killarna som hade gjort fel och att vi var flera om skvallrandet. Ingen av dem. Jag sa inte heller något, förrän senare när saker blev desperata och då var det ändå för sent.

Några veckor senare  var det dags för klassresa med övernattning. Jag stannade hemma. För på något sätt hade folk vänt sig emot mig, skvallraren. På något sätt var det jag som hade gjort fel. Och visst, det kan man tycka. Om man är moraliskt lagd åt det hållet.

För ett tag sedan var det en person som sa till mig att man vet var man har mig. Jag tog det som en komplimang. Jag var sådan när jag var 15 och jag är sådan nu. Det är ett jävla ok. Jag försöker hålla tyst. Jag försöker lugna ner mig. Men det går inte om det är något jag anser är galet.

Och fortfarande har jag väldigt, väldigt svårt för de som står tyst bredvid. Som inte säger vad de tycker. Som försöker vara smooth operators och låter någon annan stå i elden.  Skyller ifrån sig. Låtsas att det inte spelar dem någon roll alls. Eller bara är tysta. Det finns många varianter. Det är väl okej antar jag, vi gör alla så gott vi kan.

 

”Jag är en lugn person
med takt och ton
måttfull och balanserad.
Jag är tyst och still
och det ska mycket till
innan jag blir exalterad.”

Adolphson Falk.

 

Annonser

7 kommentarer

Filed under Tankar

7 responses to “Smooth operators

  1. Catharina

    Jag kan inte riktigt sluta fascineras av att killen faktiskt ringde dig?! I nian. Hade han ingen känsla för din personlighet? Han kunde alltså inte tänka att ”Pernilla kommer säga nej”, eller kanske ännu mer ”varför skulle hon vilja ha en kopia på provet, hon är ju bäst i klassen”. Nix. Min slutsats är att han måste varit korkad. Som ca 75% av personerna i min nia. Hata pluggisar, håna den som skriver bäst på prov, gnäll om att ”du höjer medlet”, och störst snus vinner. Typ. Gud vad jag älskade att börja på gymnasiet (natur)!!!!

  2. Jag älskar dig lite granna tror jag. För att du är som jag, jag trodde att jag var ensam om det.

    Inser nu att denna kommentar innebär att jag säger att jag älskar mig själv. Och det är ju positivt. .) (Mycket positivt till och med eftersom jag tycker livet suger just nu.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s