Som sjuåring

Satt jag på ett utvecklingssamtal (fast då hette det kvartsamtal) och min fröken sa till mig att det var några i klassen som hade klagat för de tyckte att jag bestämde för mycket på rasterna. Det var så hon sa. ”De har klagat för du bestämmer.”

Jag har sedan dess suttit på massor av kvartssamtal som elev men det jag kommer i håg bäst, det är just det där. Kanske var det mitt första, jag vet inte. Jag minns att jag i huvudet gick igenom de andra tjejerna i klassen och funderade på vilka som hade klagat på mig. Vilka var det som inte tyckte om mig? För det var så jag tolkade det. Kommunikation är inte lätt. Att säga det som behövs höras men att säga det på rätt sätt, det är en konst som få bemästrar.

1800432_10152360389429523_1821429284_n

Jag minns också ett annat kvartsamtal. Min handledare (klassföreståndare hette det då) Åsa tittade på mig sådär intensivt som bara hon kan och sa ”vad gör du här, ska du bara ha beröm?” Ja, jag tänkte det. Sa jag och log. Och fick beröm. Massor. Som fick mig att växa och gå ut därifrån som en gladare människa. Jag höll på att skriva starkare men jag vet inte. Vad gör oss starka? Att höra det bra? Eller att höra det dåliga? Eller att höra det bra men också något som kan bli lite bättre, men höra det på rätt sätt?

I morgon ska jag på en annan typ av samtal. Medarbetarsamtal. Med min chef. Som underlag har jag gjort en självskattning av mitt arbete. Han har besökt en av mina lektioner (varifrån han twittrade ut min planering) men jag såg att han i sitt formulär hade markerat minst en sak bara näst bäst. Det har jag grunnat på sedan dess, imorgon får jag veta. Jag har också enkäter från elever. Det är hyfsat olika svar i dem. Det blir så när man har 154 olika elever. En skrev ”Du är mycket tydlig.” En annan skrev ”Bli mer tydlig.” De flesta  tycker att det stämmer mycket bra att jag är rättvis mot alla elever. Tre i en klass tycker att det stämmer ganska dåligt. De flesta  tycker att jag har intressanta lektioner. Tre i en klass tycker att det stämmer ganska dåligt att jag har intressanta lektioner.

Jag tänker som i årskurs ett. Va? Tycker de att jag är orättvis? Jag som själv tycker att jag försöker vara jädrigt rättvis för att orättvisor är det värsta jag vet. Vad är det jag har gjort som har fått dem att känna så? Och varför är mina lektioner tråkiga för några? Vad skulle de vilja ha istället?  Och så går jag och grunnar och önskar att de hade skrivit i kommentarsfältet varför. Å andra sidan. En gång, 1998, skrev EN elev i en hel klass en dålig sak om mig på en utvärdering. ”Du har så jävla tråkig attityd.” Alla andra skrev en massa positivt. Jag minns inte ett ord av vad de skrev. Bara den dåliga. Så kommentarer ska man nog vara lite försiktig med.

Som sagt. Att säga det som behövs höras men att säga det på rätt sätt, det är en konst som få bemästrar.

 

 

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Som sjuåring

  1. /nina

    Usch ja. Allt uteblivet beröm är kritik… Men man kan inte göra alla nöjda, det är helt omöjligt, oavsett om man är lärare, chef, medarbetare eller elev. Men visst är det det negativa man kommer ihåg….

  2. Det sägs att om man jobbar vidare på det man är bra på kommer de delar man behöver utveckla också att blomstra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s