En plats på jorden

Jag såg Jills veranda med Kristian Gidlund igår. Märkligt att se ett program som spelades in när Kristian och alla andra visste att hans tid snart var ute. Det gick förstås genom hela programmet, naturligt och okonstlat. Befriande och sorgligt på samma gång.

Idag var vi på kyrkogården och tände ljus vid en grav. Tittade på gravstenen. Mindes. Sedan gick vi till minneslunden och gjorde samma sak. Våra barn frågade om jag vill ha en gravsten eller ligga i minneslund.

Jag svarade direkt att jag vill ha en egen grav. Jag vill inte kremeras utan ner i min egen kista till min egen viloplats tack.

Min man fick samma fråga men hade inte samma svar och jag började fundera på varför jag så starkt vill ha en egen sten. Handlar det om att sätta spår? Vilja visa att jag fanns en gång?

Jag har skrivit en bok. Jag har byggt ett hus. Jag har fött två barn. Jag behöver egentligen ingen gravsten för att bli ihågkommen, det finns spår. Istället kommer jag kanske omnämnas i vardagen ”visste ni att mormor satt i det här rummet när hon skrev sina böcker?” ”Va? Har mormor bott här, i vårt hus?” ”Ja, mormor och morfar byggde ju det här huset.”

Jag har alltid gillat kyrkogårdar. Framförallt att läsa på gravstenarna. Se datumen och fundera på vilka människorna bakom namnen och siffrorna var. Hur levde de? Vad drömde de om? Hur blev deras liv efter att maken/sonen/systern lämnat dem alldeles för tidigt?

Det är också intressant med hälsningarna från förr. Hur man titulerades. Ända in i döden. Och hur kvinnorna inte behövde nämnas annat än som ”hustrun”. Gravstenarna blir tidsdokument där man kan se saker förändras. Förr fanns inga familjegravar för två kvinnor som levde ihop. Om tjugo/trettio år är det inget ovanligt.

Kanske är det därför, jag vill bidra till framtida fantasier. Få vara med på ett hörn.

Eller så är det för att jag gillar plats. Ge mig lite eget space för bövelen!

Kristian Gidlund. Jag vet inte vilken sista viloplats du valde. Men jag vet att oavsett om du är utspridd för vinden eller mjukt inbäddad i en vacker kista så lämnade du många vackra spår och tankar. Hos oss som är kvar här ett tag till.

”When we kissed and parted I knew we’d never meet again.”

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s