Vem är det som bestämmer här?

Min favvoförfattare Douglas Kennedy skrev den 24 april på sin Facebooksida så här: (Obs, långt). (Och under hans citat kommer mitt babbel – också långt).

”Last night I attended a ravishingly sung and conducted (by James Levine) performance of Mozart’s ‘Cosi Fan Tutte’ at the Met. Three and three quarter hours passed by with fleeting speed. It was the last of the great Mozart/Da Ponti collaborations. And although it is formally farcical (a noblemen convinces two officers to pretend they are off to war and then to dress up as different suitors to test the fidelity of their financées), DaPonti’s witty, yet psychologically shrewd book – coupled with Mozart’s ever-sublime music (he really could express wonder and longing in the same phrase – lift the opera out of the comedic and into something more resonant and profound when it comes to the human condition. The struggles we all have with notions of loyalty – but, most tellingly, with the ability to be loyal to ourselves and still honor the need to conjoin with another. Da Ponti also points up regularly the absurdity of depending on a beloved one for your happiness. There is a well known recitative, when Don Alfonso (who has set up this entire masquarade – and is profoundly cynical in matters of the heart) sings:
”He who builds his hopes
On a woman’s heart
Ploughs the sea
And sows on sand
And hopes to snare
The wild wind in a net”.
Now I have plenty of women friends who have also made that same mistake with men. Da Ponti‘s point is that we all understandably look to love as a cure-all for ‘la condition humaine’… whereas love is, without question, perhaps the most intense and emotionally vulnerable part of ‘la condition humaine’. Which raises a question, about which I would like to hear your thoughts (especially as it is a pet theme of mine that appears in all my fiction): do we make a grave mistake by allowing someone else to be responsible for our happiness? Or, to put it another way, is it ourselves (and ourselves alone) who decide whether or not to embrace happiness or unhappiness… or that great muddle most of us (myself included!) inhabit in between.”

 

Jag tycker att Douglas Kennedy ställer en extremt viktig fråga. Jag brukar fundera över vad som får mig att känna mig nere och det är ju just de tillfällen när jag låter hur andra har betett sig mot mig komma för nära. När jag låter deras handlingar, tankar eller ord komma till mig. Det kan också handla om när mina förhoppningar på hur andra ska vara eller göra inte stämmer med verkligheten.

Jag blir också nere när folk jag bryr mig om mår dåligt av olika anledningar. Jag kan vakna på natten uppjagad eller ledsen över något som hänt någon jag bryr mig mycket om. Kan gå och grunna på saker som någon annan grunnar på.  Jag är otroligt dålig på att hålla andras känslor, andras bekymmer och andras handlingar ifrån mig. Jag är för lojal. Jag bryr mig för mycket. Jag är så lojal att det ibland blir löjligt, någon har flyttat ut ur mitt liv för flera år sedan men jag står fortfarande kvar och har personen som ”favorit” i telefonlistan, minns hans/hennes födelsedag och undrar vad som hände. För vi var ju något. Vi var vi.

Så här kan man ju inte gå runt. Det fattar man ju. (Jag vet att jag överanvänder ju men det här är ju inget bokmanus så jag får ju). Med man, menar jag – hör och häpna – jag! Jag försöker bli bättre. Försöker tänka att folk kommer och går men förhoppningsvis finns det några viktiga relationer som består. Folk försvinner, folk mår dåligt och folk gör mig besviken – livet är så. Mitt i allt det måste jag hålla kurs, på något sätt. Den enda som kan hålla mig rätt är faktiskt jag. Och jag kan inte rädda alla. Och jag kan inte låta besvikelse äta upp mig. Det någon annan gör är inte det jag gör.

Jag brukar tjata om hur jag för några år sedan, i och med en närståendes hjärnblödning, fick ett nytt perspektiv på tillvaron. Jag började sålla. Välja. Känna efter vad jag vill. Jag började också säga ja till mer saker. Istället för att inte ”orka” eller ”skjuta upp.”  Sedan dess försöker jag välja rätt. Det går inte alltid, såklart. Det händer saker som drar ner, förstör och skaver. Men ändå. Lite kan jag hjälpa till med själv.

Jag försöker börja dagarna med att tänka på allt som gör att mitt liv är bra. Se det positiva. Försöker att inte hänga upp mig på dåliga saker/personer. (Fungerar sådär). Jag försöker också avsluta dagarna med att tänka på vad som har varit bra. Idag t.ex: Ett jättefint telefonsamtal. En löneförhöjning. Ett fint möte mellan mig och en annan person. Men ändå – jag försöker. För som DK säger: ”to put it another way, is it ourselves (and ourselves alone) who decide whether or not to embrace happiness or unhappiness.”

 

Min författarkollega Christina Stielli har just skrivit en bok som jag tror handlar precis om det här. Jag vill vara glad!

 

jag-vill-vara-glad

 

Den ska jag köpa! För jag vill vara glad. Inte sur. Inte bitter. Inte arg. Inte deppig. Jag vill faktiskt mest vara glad. Och nobody puts baby in a corner.

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kollegor, Kompisars böcker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s