Hur gick det sedan?

Jag som högstadielärare följer mina elever i tre år, om jag har tur. Förra året var (konstigt nog) första gången under min lärarkarriär som jag fick vinka adjö till en klass jag hade varit handledare till hela vägen – från sjuan till nian. När det gänget slutade kändes det i lärarhjärtat. Oavsett handledarskap tillbringar jag och eleverna mycket tid tillsammans under tre år. Om eleverna har tur (eller otur) har de mig i både engelska och spanska och kan råka ut för mig varje dag. Man hinner bygga en rätt bra relation under tre år när man ses nästan dagligen. Och plötsligt är de bara borta men ändå finns de kvar. Många gånger kommer jag på mig själv att fundera på vad vissa gör nu. Hur gick det sedan? Jag är lyckligt lottad, bredvid skolan jag jobbar i finns ett gymnasium som många väljer så vi stöter ihop ibland. Jag blir lika glad varje gång.

Idag när jag hämtade min ena dotter i skolan stod det en kvinna jag väl kände igen i klassrummet. Jag trodde först inte mina ögon men det var hon. När jag gick i sexan var hon en av mina lärare. Hon jobbade tillsammans med min klassföreståndare och vi hade henne en gång i veckan, vill jag minnas. Hon var alltid glad, positiv och hade ett otroligt varmt hjärta. Jag klev fram, presenterade mig och berättade att jag minsann hade haft henne som fröken när jag var något yngre. Hon kopplade direkt vilken klass och så sa hon: ”Jag minns en pojke från den klassen.”

Jag visste precis vem hon menade och sa hans namn.
”Ja”, sa hon med eftertryck. ”Hur har det gått för honom?” Blicken var djupt i min, och orolig.
”Vet du”, sa jag, ”det har faktiskt gått fantastiskt bra.”
”Åh, vad glad jag blir. Titta, jag får gåshud.” Och så berättade hon ankedoter om honom. Och sa ”han hade huvudet på skaft den killen.” Och det hade han verkligen. Det har han. Därför gick det bra.

Senare idag ringde jag upp honom och berättade om mitt möte och han uttryckte hur viktiga många av hans lärare hade varit, för att det skulle gå bra. För att det inte skulle gå som det kunde ha gått.

Enligt Pedagogiska magasinet nummer 2, 2014 visar en undersökning från Linköpings universitet att de studenter som slutför sin utbildning till lärare är studenter som har ett starkt altruistiskt motiv till att söka sig till Lärarhögskolan. (Alltså studenter som är osjälviska, generösa och har ett högt engagemang och vill göra en samhällsinsats). Well. Om man är 70+ och tillbringar en dag med ett högljutt gäng sjuåringar och samtidigt minns, och oroar sig för, en elev från nästan 30 år tillbaka finns det inget tvivel om vad som driver en.

 

Annonser

6 kommentarer

Filed under Lärarrelaterat

6 responses to “Hur gick det sedan?

  1. Jag har faktiskt en av dina f.d. elever. Hon tar studenten om en månad… 🙂

  2. Camilla

    🙂
    Tror jag vet både vilken lärare och vilken elev du menar och tänk vilka minnen och avtryck en människa kan lämna hos en annan!
    Även jag har träffat henne på mitt jobb bakom kassan (om det nu är samma) och kände direkt igen henne som samma person som du och hon frågade även mig om några av våra fd klasskompisar…
    Vi har haft tur med vissa av våra lärare genom åren, riktig tur!!

  3. Maria med fyra

    Då var det därför jag lyckades då!
    Min 16-årige son kom hem från skolan en dag och berättade att de fått en lärarkandidat. Med hjälp av vårt ovanliga efternamn räknade kandidaten ut att jag var hans mamma. ”Hälsa din mamma att det var hon som lärde mig skillnaden på de och dem!” fick han med sig hem. För denna elev med svenska som andraspråk var det en erövring av grammatiken som var viktig!

  4. Igår var jag med om en liknande grej. Skolan där jag jobbar har antagningsintervjuer som en del av urvalsprocessen och vi genomför dessa som gruppintervjuer. Mitt under intervjun kom jag på var jag hade träffat en av de sökande förut. Jag hade haft honom på en förskola när han var två år! Det var så himla roligt, för jag kunde ge honom minnen som han inte kom ihåg, och han tyckte detta var så skoj att han omedelbart ringde sin mamma. 🙂 Grejen var också att han inte kunde svenska vid den åldern och han sa att hans mamma alltid hävdat det men att han aldrig trott henne. Då kunde jag bekräfta henne i det och dessutom berätta för honom vilket hans första svenska ord var. Gudars, vad kul det var!

  5. Björn Carheden

    Ja, detta är halva lönen och jag ångrar inte att jag hoppade av tandläkarutbildningen och blev lärare. Jag visserligen haftben bättre ekonomi nu men hur många rotfyllningar hade jag kunnat glädja mig åt. Med Facebook har jag nu också fått många barnbarn, vilket gör att jag kan glädja migbåt inte bara mina barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s