Den blomstertid nu kommer

Jag är just hemkommen från min skolas avslutning. Det kan hända att vi har de bästa avslutningarna ever. Jag känner nämligen så här varje år, att det är grymt. Vi har så många som bjuder på sig själva och anstränger sig för att göra sitt allra bästa. I år hade vi t.ex. elever som sjöng, rappade och dansade för sina kompisar. I en fullsatt aula. Kompisar, föräldrar, syskon och lärare såg allt.  De var grymma, modiga – sjukt coola. Vi lärare sjöng för eleverna. Jag är ledsen att vi missade hoppslutet som vi satte så snyggt förra året.

I år lämnade jag en nia och det är alltid vemodigt. Som sjutton vemodigt. Jag tänker alltid att jag borde hålla ett tjusigt tal. Så börjar jag skriva ett. Och så lägger jag ner. Pga är en sådan som gråter för lätt och är en sådan som avskyr att gråta när andra ser. Så jag gör inget tal. Härom veckan, de vet inte det, så grät jag när de lämnade mitt klassrum för sista gången. Jag stängde dörren och grät. För de LÄMNAR MIG. Varenda jädra år lämnar någon mig. Och hur skriver man det fint utan att bryta ihop?

Det är så märkligt. Vi har delat tre år och plötsligt ska vi inte ses flera dagar i veckan längre? Ni ska alltså vidare i livet? Mot nya utmaningar? Jag ska alltså inte öppna dörren och hitta er i klassrummet varje tisdag efter lunch? Och ni ska inte servera mig fler noveller och citat och tankar? Och hyssja åt mig och säga ”we’re disgusting” när ni menar ”we’re discussing.” (Okej, det var i sjuan). Jag hittade era Titanic-uppsatser idag. Också från sjuan. De gav mig många goda skratt. Vad som finns nu och vad som fanns 1912, inte alltid helt lätt att hålla koll på. Underbara!

Idag när jag åt lunch läste jag den här artikeln i DN –  Rapport från en vårtermin i kaos. Det är nedslående läsning. Det är oerhört sorgligt att det existerar sådana här skolor. Björklund tycker att det är bedrövligt, att det är sådär i skolorna. Han menar att det inte är en genomsnittlig beskrivning men att det finns ordningsproblem lite här och där och regeringen håller på och donar med sin utredning om mer ordning och reda. Det är en flathet i vuxenvärlden, tydligen. Vi behöver ta fler mobiltelefoner och ha fler ordningsregler. Tydligen.

Jag känner inte igen mig någonstans. Och jag inser att det är lyckligt för mig. Jag jobbar i en skola som har gott rykte, där elever och lärare respekterar varandra. Där föräldrar gärna samarbetar med skolan. Där 93% av eleverna tycker att de har bra lärare. Där 95% av eleverna känner att andra elever bryr sig om dem. En annan grej vi har i vår skola är hyfsade löner. Jag säger hyfsade för jag tycker att de borde vara högre. Men de är redan bland de högsta i Sverige. Vi har också en väldigt hög andel behöriga och legitimerade lärare. Vet ingen siffra men vet att den är hög. Vad har vi mer? Det material vi behöver. Funktionella lokaler. Speciallärarteam. En dator/ipad till alla.  Skolpsykolog, kurator, sjuksyster. En öppen expedition. Tre rektorer som arbetar hos oss, ingen annanstans. Bibliotek. Skolvärdinna. Särskola. Elevkafé och fritidsledare. Datorsnubbar. Och sköna lärare och elever. Framförallt sköna lärare och elever. Framförallt sköna lärare. Jag menar elever. Det är skrämmande att skillnaderna kan vara så stora. Upprörande.

En elev sökte upp mig idag. Sa: ”Jag kommer att sakna dig Pernilla. Men du har lärt mig spanska och varje gång jag pratar spanska kommer jag att tänka på dig.”

Det var det bästa betyg jag någonsin kunde få. Det är därför jag står ut med Björklunds utspel. Det är därför jag står ut med ogenomtänkta reformer. Det är därför jag inte cashar in mer pengar än jag kanske skulle kunna göra på ett annat jobb. Det är därför jag är lärare. För jag kan uträtta något. Jag kan göra skillnad för någon. Jag jobbade på ett IT-företag ett tag. Höll på att dö av tristess, det var tur att det kom en finanskris och gav mig sparken, så att jag hittade tillbaka till skolan. Det är där det händer.

Hörni, niorna. Jag kommer att sakna er. Som fadriken. Men jag vet att ni, mina kollegor och jag har gjort vårt jobb. You are good to go. Det kommer att gå bra. Vad folk än tror om svenska elever, lärare, resultat och skolor.

Lyssna på den här. Ordentligt. (Men blunda lite i början, ni är inte 18 än).

 

Och så kommer ni tillbaka och kramas så fort ni har chansen. Ok?

 

 

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Lärarrelaterat

3 responses to “Den blomstertid nu kommer

  1. Så fint! Åh, vad jag är lycklig att det finns lärare som du, Pernilla. Ger mig hopp om mina (och alla andras) små.

  2. Majsan

    Kram Pernilla!
    Tack för din berättelse. Jag gråter också, när jag läser din text. Samtidigt som jag känner lyckan som ligger inunder, att du har ett arbete som är meningsfullt, att du får knyta band som värmer. Och jag förstår vilken oerhörd tur jag hade, när jag hamnade på en bra skola, när jag debuterade som lärare, 59 år gammal. Igår kväll deltog jag i en fortbildning om bedömning, inbjuden av Liber. Samtalet vid måltiden som avslutade gav en bild av en annan skola, som INTE hade råd med nåt, i det stora hela. En stor skola som gått 14 milj back. Där kommunen säger nej till ALLT. Min gamla skola, där jag vikarierat de senaste åren, har en kommunledning som vill något med skolan. Det är inte så överallt. Så du får gratulera dig till en arbetsplats där ägarna tar ansvar, elever som kommer att minnas dej med glädje och den välförtjänta ledigheten framöver. Njut av sommaren!

  3. Pernilla, vilken fin text.
    Nu har jag grinat i morgonkaffet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s